Jag hjärta nju jork

Ja. Kom hem från staden som aldrig sover imorse. Själv har jag inte heller sovit så mycket det senaste dygnet; ungefär 2,5 halvtaskiga timmar på flyget. Pappa uppgraderade förvisso hela familjen till business medelst sina SAS-bounspoäng, men trots en stor och fancy stol sover man inte speciellt bra. En skön stol och mycket plats är ändå rätt värt vid långa flygningar, med allt annat krafs man får i första klass-salongen har jag lite svårt att förstå poängen med. Varma handdukar att tvätta händerna med, en specialutskriven meny och champagne hade jag lätt klarat mig utan.

New York är i alla fall en fantastisk stad. Vilket ni säkert redan visste.

Semesterstängt

Hela Sverige går liksom på halvfart i juli. Det går inte att få tag på folk eftersom alla är på semester (och får man mot förmodan tag på någon så tar det en evinnerlig tid för den enda stackars sommarjobbaren att utföra tjänsten man vill ha utförd), inkorgen på e-postklienten gapar tom på annat än automatiserade nyhetsbrev och "Autosvar/out of office"-rubriker och Aftonbladets löpsedel består varannan dag av meningar som "Snart kommer supervärmen - unik prognos" eller "Så mycket tjänar sommarstjärnorna". De så kallade nya medierna är generellt något aktivare eftersom folk gillar att visa upp sina idylliska semesterkvällar i skärgården fotade med Instagram-oskärpa, men till och med mitt Twitterflöde rullar långsammare än vanligt.

Jag har också pausat allt det där som normalt sett fyller vardagen till bredden och ägnar mig mest åt att cykla, äta, cykla, kanske springa någon kilometer, köra bil till ett nytt berg, cykla lite där och sedan äta lite mer. Trivsamt och trivialt. Återkommer med mer substans i höst.

Wuthering Heights

Utsikt över Innsbruck och Nordkette.

Jag har varit i Österrike och cyklat i en vecka. När det inte regnade såg det ut som på bilden ovan. Det blir inte så mycket bättre om man älskar berg.

Ödets ironi

Här har man cyklat ner för ett blött berg hela helgen utan så mycket som en skråma, och så sticker jag idag ut och löper en mil skogsstig med inte mindre än två vurpor och ett par trasiga löptights som följd. Ergo: löpning är mycket farligare än downhill.

Återbesök hos läkaren

Läkaren: Hur känns det nu?

Kristin: Jo det känns väldigt bra faktiskt.

Läkaren: Ja det ser ju väldigt bra ut på röntgen, mycket vävnad + ANNAT (insert andra läkarord som betyder "läkt nyckelben").

Kristin: Jag har väl rört mig så mycket jag har kunnat, kan man säga...

Läkaren: Fast jag sa att du inte fick?

Kristin: ...

Läkaren: Jaja, det gick ju bra den här gången.

Kristin: Så nyckelbenet är läkt?

Läkaren: Ja, det är läkt! Vilken sport var det du höll på med sa du?

Kristin: Cykling...

Läkaren: Full fart då, tycker jag!

Kristin: :D

Vad kan då passa bättre än liftad DH-premiär i Järvsö i helgen? Typ inget. Helt i enlighet med läkarens ordination!

Från en spricka till en annan...

Är det inte nyckelbenet så är det baksvingen. Min XC-ram dödförklarades idag. Håll tummarna för att jag får en ny på garanti...

Skandisloppet (bättre sent än aldrig)

Ibland undrar man om man är riktigt frisk när man kliver upp 06:30 en lördagmorgon, sticker ut i ett regnigt och grått Uppsala, cyklar fem mil i spöregn och kräkblåst samt tar ut sig till bristningsgränsen för att inte förlora ett vad mot sin tyngdlyftningstränare. Jag blev nämligen utmanad att cykla Skandisloppets korta bana strax innan jag bröt nyckelbenet, och tävlingsmänniska som jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att tacka ja. Sen kom ett brutet ben ivägen och jag blev lite tveksam till att försätta mig i en tävlingssituation. Nu är ju landsvägscykling det enda jag kunnat göra på ett vettigt sätt de senaste veckorna så väl på plats vid starten i lördags kände jag inga som helst tvivel om mitt deltagande.


Jag hade ingen koll på hur pass stark cyklist min tyngdlyftningstränare är, men fick indikationer från hans kompisar på att han tränat MYCKET. Själv hade jag hetstränat de sista två veckorna innan loppet, vilket är en sann all-or-nothing strategi. Antingen hade jag hunnit hämta in lite av den form jag förlorat under tre veckors utebliven träning, eller så hade det bara gjort mig nerbruten. Det är svårt att säga vad som blev utfallet, men klart är att jag gick ut offensivt och försökte hänga med i den snabbaste klungan. Vi tappade tre-fyra gubbar i den första uppförsbacken, men efter det bildades en liten klunga som så småningom decimerades till tre personer: jag, min tyngdlyftningstränare och en kille till som var den starkaste av oss. Jag insåg mina begränsningar i motvinden och tog så korta förningar som möjligt. Inte den mest altruistiska insatsen direkt men jag hade ju ett vad att tänka på. Jag ville inte dra fram min tränare hela loppet och låta honom vinna för att jag hade en dålig taktik.


I några små slakmotor (det finns som bekant inga backar i Uppsala) kände jag mig rejält sliten och hade problem med att följa övriga två, men lyckades på något vänster hänga med ändå. När det gäller klungkörning på landsväg så är det vinna eller försvinna som gäller; tappar man klungan är det kört så det är bara att bränna allt man har för att sitta kvar. Med cirka fyra kilometer till mål gjorde min tränare ett fräckt ryck på insidan av mig och jag var så stum att jag inte kunde svara. Insåg dock snabbt att jag MÅSTE plocka in honom igen, annars skulle loppet vara kört. Jag tvingade benen att öka takten och svor och ville dö för varje tramptag. Tillsist var jag ikapp och tränaren sänkte tempot. Vi insåg båda att det skulle avgöras i sista rejäla backen upp mot Slottets borggård där målet låg. Vi gled sida vid sida genom Uppsala ända till pavéavsnittet i innerstan med bara hundratalet meter kvar till mål. Åsynen av de blöta kullerstenarna gjorde att självbevarelsedriften slog in och jag bromsade lite för mycket. Min tränare satsade lite hårdare och fick en lucka på 20-30 meter inför den sista stigningen. Jag satsade allt i slutbacken och såg att han var seg, men det räckte inte. Det var för långt fram och min tränare gick i mål ca 18 sekunder före mig. Skit också!


Roberto Vacchi fick göra en kort målgångsintervju med en lite småsur Kristin, men irritationen gick snabbt över. Min tränare var trots allt starkare än mig loppet igenom och segern var rättvis. Jag får svälja förnedringen, bryta ihop och komma igen. Det var i alla fall kul att ta ut sig fullständigt både psykiskt och fysiskt; det var allt för länge sedan! Inga träningspass i världen kan mäta sig med en tävlingssituation när det kommer till att plocka fram de där sista procenten kraft som alltid finns där men som är så oerhört plågsamma att pressa ur sig.


Nu är jag revanschsugen, cykelsugen, och sugen på att ta min Masterexamen i statistik som snart bara är en vecka bort (!). Fem år går fort ska ni veta.

Helgar vilodagen

Idag har jag vilat, vilket på träningsspråk är synonymt med icke tränat. Jag är ganska nöjd med de 15 träningstimmar jag presterat den här veckan, varav majoriteten är på två hjul. Ett pass på gymmet medelst skivstång, två korta rörlighets/bålstyrkepass med den egna kroppsvikten samt två korta löppass i början av veckan har också hunnits med. 

Nyckelbensmässigt kan jag springa relativt obehindrat nu, men tyvärr fick jag ont i min vänstra hälsena efter lite för mycket promenerande i SPD-skor medelst cykel i skogen i tisdags. En ganska dum anledning att skada sig kan man tycka. Jag har dessutom skrutit något enormt om överbelastningsskadornas frånvaro i mitt liv sedan jag började med tyngdlyftning samt åt upp mig till lätt sälvikt för ett par år sedan. Att jag skadar mig i krascher må så vara, men att jag ska överanstränga hälsenan efter en skogspromenad (om än i icke ergonomiska skodon) var rätt otippat.

Jag har ordinerat mig själv löpvila samt excentriska tåhävningar till förbannelse tills smärtan försvinner. Nu är det bara s.k. "känningar" mer än regelrätt smärta kvar men jag kan min kropp utan och innan vid det här laget och jag vet hur den ska kännas när den är fit for fight. Små överansträgningar som kan läka ut på en vecka eller två om man sköter dem rätt blir ganska snabbt segdragna inflammationer med månader av rehab om man ignorerar varningstecknen. Been there, done that osv. Tur att man är så gammal och erfaren numera.

En söt och en glad.

För att få lite omväxling till den platta Uppsalaslätten styrde jag kosan mot Falun idag och stannar några dagar. Mina föräldrar bor här och de närmsta två veckorna gör även fina Nellie det (ni får gissa vem som är vem på bilden ovan, har förstått att män ibland har lite svårt att se skillnad på kvinnor och kramdjur). Så i veckan som kommer ska jag gå promenader, cykla i backar samt skriva klart min uppsats har jag tänkt mig. Detta tror jag blir en perfekt uppladdning för Skandisloppet, vars korta bana jag har blivit utmanad att köra på lördag. Min första tävling på en landsvägscykel (förvisso ett motionslopp, men ändå) på år och dag. Det ska bli kul, även om jag är långt ifrån snabb nuförtiden.

Ner som en pannkaka, upp som en sol

Första timmen av dagens cykling kan sammanfattas som: misär. Jag hade tänkt mig ett lugnt distanspass bara men när jag satt på cykeln och trampade iväg kände jag mig grymt seg och omotiverad. Dessutom var det mycket kallare än igår och jag fick sätta på mig armvärmarna och behålla dem på resten av passet. Rundan jag valt inleddes med isande motvind i 40 kilometer och roligare kan man ju ha. Jag hatar egentligen att cykla på Uppsalaslätten; det är platt som en pannkaka och blåser alltid. Ville helst vända men jag bet ihop. Jag har bara avbrutit träningar om jag skadat mig, inga andra anledningar skulle jag kunna leva med mentalt.


Efter två timmar fick jag ett samtal som piggade upp mig lite: min första kvalificerade arbetsintervju är nu inbokad! När jag tog upp den ringande mobilen ur ryggfickan efter att ha stannat cykeln i ett dike kände jag inte igen numret och snöt mig därför innan jag svarade (ni som ägnat er åt idrotter där vind i ansiktet är inblandad vet att man lätt blir lite snorig och grötig av den), vilket nog var tur eftersom det var en rekryterare. You never get a second chance to make a first impression och att behöva fräsa snor i örat på någon vid första samtalet kanske inte är en optimal start på karriären.


Hursomhaver. Efter detta upplyftande besked gick sista timmen som faktiskt mestadels innehöll medvind riktigt lätt och ledigt. Dessutom kom solen fram och gladdes lite med mig. Ytterligare en bekräftelse på att man aldrig ska ge sig även om det ibland är motigt. Rätt vad det är vänder vinden oväntat.

Kortkort & tjejkväll

Jajemen, rullade ett par timmar landsväg dag iklädd det som på cykelspråk heter kortkort. Alltså inte minikjol som slutar innan rumpan hunnit börja utan korta tights och kortärmad tröja. Inga armvärmare, inga benvärmare, ingen vindväst. Strålande sol, runt 20 grader i luften och början till cykelbränna vid hemkomst. Inte illa den 2:a maj.


Mot kvällningen garderade jag mig med massor av tid och körde sträckan Uppsala-Hammarbybacken i rusningstrafik. Jag hade faktiskt turen med mig denna dag och det rullade långsamt men stabilt framåt i 30 km/h från Frösunda till Hammarby Sjöstad och jag lyckades anlända ca 45 minuter innan utsatt tid. Om det är något jag hatar så är det att sitta i bilkö; maken till meningslös aktivitet finns verkligen inte. Idag var det dock värt det då jag skulle dokumentera Bikeacademys första MTB-kurstilfälle inför en framtida artikel. Egentligen skulle jag inte cykla alls men eftersom eventet tog plats i fantastiska Hellas kunde jag inte låta bli att rulla några meter över stenar och hällar. Nyckelbenet gnydde dock lite efter lite för många framhjulslyft så jag inser mina begränsningar. Jag har ännu inte kapaciteten att kliva ner i det riktigt tekniska MTB-träsket än, men jag är starkt på G! 


Cykelsuget blev inte desto mindre av sällskapet denna kväll. Det är inte varje dag man är omgiven av brudar i skogen kan jag säga! För det mesta älskar jag ju förvisso män och jag tycker egentligen inte att könet på cykelhänget spelar någon större roll. Jag har alltid cyklat mest med killar och haft hur kul som helst. Dock skadar det verkligen inte med lite mer kvinnlig fägring på cykelstigarna och det kul att stöta på tjejer som är mer "som en själv". I vardagslivet tycker många och kanske särskilt tjejer att det jag pysslar med låter farligt och konstigt. Här fick jag medlidande blickar när jag berättade om ett brutet nyckelben och även viss förståelse när jag tog lite risker genom att faktiskt cykla. Alla är där av samma anledning: det är så förbaskat KUL.


Får väl även erkänna att jag fuskrullade jag lite i skogen igår också när den traditionella 1:a maj cyklingen gick av stapeln i min "hemmaskog" Lunsen här i Uppsala. Kunde inte låta bli att i alla fall ta mig ut till grillplatsen och äta lite tigerkaka. Nu promenerade jag kanske 90 procent av sträckan men de 10 procent jag ändå kunde cykla utan att riskera allt för mycket var bara fantastiska. Skog slår landsväg alla dagar i veckan, det går inte att förneka.


Fastnade till och med på bild. Så här glad blir man alltså av att cykla.

Cykellycka.

Another brick in the wall

Hade planerat en trevlig liten cykeltur idag med hjälp av Google maps. Det var en jättebra idé sånär som på att:

1. Google maps inte visar när små asfaltsvägar plötsligt blir grusvägar.

2. Jag uppenbarligen suger på att läsa kartor.

Dessa två punkter i kombination med en helvetisk blåst gjorde att mitt pass i distans räknat blev ca 1,5 mil längre än beräknat, och i tid cirkus en timme (ja, snitthastigheten var knapp styrfart). Efter 2,5 timmar var jag så pass illa ute att jag fick stanna och nödfika för att inte trilla i diket av ren och skär utmattning, vilket hade varit klart obra med tanke på nyckelbenet. Tack gode gud att jag faktiskt stoppat ner kontokortet i en ficka, för normalt sett gillar jag inte att äta mitt under träningar. Den här gången var det dock kris och kaffe och två chokladbollar har aldrig smakat så bra. 

Nu är jag trött men nöjd. Nyckelbenet uppför sig exemplariskt och på tisdag får jag lyfta armen helt igen efter att ha varit begränsad till 45 grader de senaste tre veckorna (jag har dock fuskat lite, bl.a. för att sätta upp håret som är skvatt omöjligt med bara en hand). Längtar, längtar, längtar efter skogscykling nu där vinden inte blåser....

23 mm

Jag har cyklat landsvägscykel utomhus. Woho! 35 km på 76 minuter imponerar väl inte på någon men ett litet steg för mänskligheten är ett stort steg för mig. Ska även tilläggas att snitthastigheten sinkades av att jag var extremt försiktig i alla korsningar och höll stenkoll på vägen hela tiden - inga oförutsedda slarvgrejer skulle få riskera att fälla mig. Jag överlevde och fick mersmak, trots att benen faktiskt blivit lite trötta av ganska så intensiv träning sedan i torsdags. Jag börjar känna mig som mig själv igen.


Kan ju visa upp min kolfibrerpärla som bär mig så snällt på vägarna. Bilden är från den 22:a augusti 2009, om jag inte missminner mig dagen innan det årets Triathlon-SM på olympisk distans (1500 m simning - 40 km cykel - 10 km löpning). Hjulen var lånta fjädrar och oj vad snabb och snygg jag kände mig. Tyvärr gick tävlingen inte speciellt bra (enligt mina egna högt ställda förväntingar på mig själv), bl.a. drabbades jag av mitt livs hittills enda krampkänningar under löpningen. Det var tider det.

Isaac Impulse.

Volvo

Jag har cyklat utomhus idag. Kändes skitbra och nyckelbenet var så snällt och fint och tyst. Två veckor har gått sedan operationen imorgon och hoppet om att kunna cykla i skogen igen om kanske fyra ytterligare veckor lever i allra högsta grad.

För övrigt börjar jag närma mig upploppet på min uppsats och det är som vanligt kaos och stress och panik så här ett par veckor innan deadline. Ska även rätta 107 omtentor i statistik med start imorgon, så den här kvällen är definitivt lugnet före den totala stormen. Men jag ska väl klara av att rida ut den också.

Freefaller

Hittade just denna bild. Jag är en äkta freefaller. Har i och med det här berömda nyckelbensbrottet tvingats sova i soldier-positionen vilket jag hatar. Nu kan jag, om jag har en kudde under vänsterarmen, sova som en yearner. Läääängar tills jag åter kan praktisera magsovning.

Jag tränar, alltså finns jag

ÄNTLIGEN! Efter åtta dagars totalvila efter operationen kickade jag igång träningen igen i torsdags. 80 minuter på trainern och jag njöt över att få bli andfådd igen. 


Trots att jag enligt sjukgymnasten borde få "jätteont" av löpning har jag igår och idag testat att springa lite. Jag känner mig alldeles för rörlig och för pigg för att inte börja så smått. Det gör inte jätteont att springa. Snarare inte alls. Men visst känner jag att nyckelbenet inte skulle vara överförtjust i stötarna från tusentals löpsteg, så än så länge springer jag bara i uppförsbackar. Där blir stegen automatiskt kortare och löpningen sker på framfoten vilket ger en mjukare landning. Eftersom jag är gravt överviktig med löparmått mätt är inte uppför någon jättefavorit (annat var det när jag sprang Lidingöloppet 2005, cirkus 13(!) kilo lättare än idag och löpte som en hind i backarna), men  kanske kan den här konvalescensen ändra på det. Man blir ju bra på det man tränar osv.


Jag har befunnit mig i Falun för ett möte och valde i morse att åka upp till Lugnet för backintervaller med stavar i brant skidbacke. Detta är något som skidåkare ofta kör och jag förstår varför... vidrigt var ordet, pulsen sköt i höjden och benen skakade av möjlksyra när jag gick ner igen efter varje intervall. Min kropp känns rätt fräsch faktiskt - normalt sett när jag tränar ca 15 h i veckan är benen sällan utvilade men det är de definitivt nu med all ofrivillig vila. Tror att jag kanske nådde årets högsta pulsnotering idag, bara en sådan sak. Sjukvårdspersonalen påpekade flera gånger under operationsdagen hur vältränad jag verkade vara när jag låg på britsen med EKG ikopplad och pulsen visade 44 slag i minuten. Vill gärna behålla eller om möjligt öka min konditionsnivå. Utmaningen blir att träna smart efter mina nuvarande förutsättningar. Det ska gå, jag gillar ju utmaningar :).

Smärta i grafform.

Post op

Opererades igår. Smärtan på uppvaket var nog den värsta jag upplevt hittills i mitt liv. Sköterskorna började dock trycka i mig morfin via kanyl och livet kändes långsamt lättare. Sen eftermiddag fick jag åka hem vilket var enormt skönt; man känner sig genast friskare än på sjukhus.

Ordinationen från läkare och sjukgymnast är att ta det väldigt lugnt de närmsta tre veckorna. Jag får inte röra armen mer än 45 grader för att inte riskera att nyckelbenet rör på sig. Jag får långsamt börja med promenader, (stationär) cykling och lätt styrketräning när jag känner att jag klarar det. Försökte få sjukgymnasten att godkänna löpning också men hon trodde att det skulle göra väldigt ont. "Men jag har sprungit i helgen med brutet nyckelben och det har inte gjort speciellt ont", sade jag, varpå hon skrattade och tittade på mig ungefär som om jag vore lite knäpp. Vilket jag nog är :).

Nåja, de närmsta tre veckorna blir nog de lugnaste i mitt liv på många många år. Vilket kanske inte är helt dumt det heller, om man ska se krasst på saker. Jag har blivit bortskämd med att ha en stark fysik och kunna göra nästan vad jag vill, när jag vill det. Nu är det istället ödmjukhet inför skadan och min fina omgivning som stöttar mig som blir prio ett. Målet är såklart att ta mig tillbaka där jag var innan skadan, och sedan bli ännu bättre.

Och jäklar vad glad jag kommer vara när jag kan cykla downhill igen och känna den ultimata friheten...

På förekommen anledning

Fast jag ska inte sticka under stol med att internetdebatter ibland roar mig något ofantligt, hur retarderade de än är.

PS. Jag sprang 8 km idag och nyckelbenet sa inte ett pip så imorgon kanske det blir en lite längre runda. Jag käkar inga värktabletter längre och jag känner mig rörligare för var dag som går. Härligt. Operationen kommer ju tyvärr nollställa situationen igen, men jag tror faktiskt att jag kommer återhämta mig relativt snabbt från den också. Min kropp är duktig!

Operation clavicula

Spenderade hela onsdagen i den svenska sjukvårdskarusellen, och eftersom det tydligen är likvärdigt med att skada sig på månen att skada sig i ett annat landsting så fick jag genomföra en ny röntgen av nyckelbenet här i Uppsala för att återigen konstatera att det är av (no shit, Sherlock!). Vad jag däremot också fick veta som faktiskt var en nyhet är att läkarna i Uppsala rekommenderar operation av min skada då en liten bit av benet är helt lös och dessutom sitter snett. Sagt och gjort, det viktigaste för mig är att jag blir helt bra och kan träna obehindrat i framtiden så jag satsar allt på ett kort och opererar. På tisdag morgon sövs jag ner och lägger mig under kniven; wish me luck!

Jag & Johansson & Cancellara

"En ambulans? I helvete heller, jag tar grisbilen..." Foto: Jon Lindgren

Göteborg började som väntat helt fantastiskt med schysst väder, schysst häng, schysst cykling och schysst mat. Tyvärr slutade det inte lika fantastiskt med krasch, ambulansfärd, massor av väntan på Östra sjukhuset och tillslut besked om ett brutet nyckelben och några kvaddade revben...

Jag landade lite för långt åt höger i ett hopp i Kallebäcksdirten och istället för att få fäste i den hårda landningen gled mina hjul iväg i lös sand. Tough luck och jag flög över styret och landade på huvudet och på vänster nyckelben. Förhoppningsvis lyckas jag krångla mig igenom den svenska sjukvårdsbyråkratin och får träffa en ortoped nästa vecka som kan berätta mer för mig om min skada, läktid, rehab osv än vad den mycket stressade akutläkaren kunde; just nu vet jag bara att benet är av och att det gör ont.

Ändå. Det kunde ha varit värre. Min axel är intakt och jag blev inte särskilt skärrad av fallet, mest förvånad. Är redan cykelsugen och rastlös, trots smärtan. Att skada sig är en risk man tar när man håller på med den här sporten och jag är glad att jag tar det så mycket bättre än när jag var 20 och fick inflammerade knän. Då gick hela min värld under. Nu tar jag en dag i taget och ska försöka göra allt jag kan för att 2012 ska bli min bästa cykelsommar hittills.

Sen hade jag en otroligt fin uppbackning av "anhöriga" på sjukhuset som nästan muntrade upp mig lite väl mycket; det gör ont att asgarva med sargade revben ;).

Don't try this at home

Körde knäböj i måndags för första gången på... för länge. Tävling med lätt träning dessförinnan, därefter skidor i Åre och därefter ren lättja har dragit ut tiden sen senaste böjpasset. Uppehåll från knäböj har man inte ostraffat. Jag tog det relativt lugnt och lätt med 3 repetitionerx4 på 70 kg (jag maxar 90 kg) men det hjälpte inte; jag straffades ändå med träningsvärk från Dantes Inferno.

Att grina hjälper tyvärr inte heller utan det är bara att uthärda. Idag var planen löpintervaller och från första löpsteget insåg jag att det skulle bli tufft... 5x1000 meter med 500 meter joggvila är ett roligt men lite småjobbigt upplägg. Jag tycker att 4:20 min/km borde vara ett lagom tempo på "tusingar" för mig i nuvarande form och jag höll det första två, sedan tog syran, motvinden och träningsvärken över och jag tappade ganska mycket sista två... inte bra, alla intervaller ska helst vara så nära varandra som möjligt. Men nästa gång!

I helgen bär det av på cykelroadtrip till Sveriges framstjärt! Det ska bli mycket trevligt att omge sig med goa å glada jötteborgare i några dagar.

Grrreat!

Foto: Harri!

T-shirt väder i mars! När upplevde man det senast? Riktigt nice skogscykling idag och även om jag inte satte alla svårigheter så kändes det ändå som om jag hade ett helt okej flow. Ett fint formbesked så här pass tidigt på säsongen. När downhillåkandet kommit igång på allvar brukar även cykling på platten kännas lättare. Stöket blir liksom mindre när man vant sig vid feta rotmattor och stora stenar utför i högre fart.

Imorgon är det dags för downhillpremiär och jag hoppas att det inte ska kännas allt för avigt att greppa 75 cm styre och låta 200 mm slag jobba. Downhillcyklar är speciella ting... Min Glory ser i alla fall ut som att hen längtar ut i friska luften efter en vinter inomhus.

Nu är det bara tre veckor kvar till sista tyngdlyftningstävlingen också och jag får nog inse att träningen fram tills dess kommer bli lite vad den blir. När vädret är som det är nu vill jag helst av allt vara ute och andas in våren och inte stänga in mig i ett svettigt gym. Missförstå mig rätt: jag gillar att lyfta skrot och det har gett mig otroligt mycket att träna lyftning, men inget slår ett hjärta som bultar av ansträngning och adrenalin ute i naturen. Jag ska göra mitt bäst för att få in några kvalitativa tyngdlyftningspass och sen får tävlandet bli vad det blir. Kanske kan en mer avslappnad inställning vara till min fördel, vad vet jag.

Nu sängen. Imorgon på't igen.

Äh

Det var inte min dag idag. Bara två av sex lyft godkända på serietävling 3 i tyngdlyftning och det var inte vad jag hade hoppats på. Stuvar undan dagens resultat långt bak i hjärnbalken och tittar framåt mot roligare saker istället. Till exempel att jag åker upp till Åre i morgon för några dagars skidåkning. Det är första gången jag besöker Åre på vintern, konstigt nog. Räknar med att det är mer glassigt och mindre lerigt än på sommaren. Ska bli nice att vistas på ett berg igen; jag trivs på höjder.

Ice ice baby

"Lite" isigt i skogen fortfarande men bra mycket mindre än förra veckan. Våren är på G!

Foto: Stefan Eriksson

Lika barn leka bäst?

Po Tidholm skriver i DN idag om Legomuren. Kortfattat tycker företaget Lego (och de är inte ensamma i leksaksbranschen precis) att flickor ska leka "vårdande" lekar med smalare, snyggare legofigurer i pastellfärger, och pojkar ska leka krig med ninjor och Star Wars-rymdskepp.

Bilder från lego.com.

4 realz, detta är en ganska tröttsam bild av som är flickigt respektive pojkigt. Jag blir lika uppgiven varje vår när de nya barncyklarna och barnhjälmarna anländer till mitt extrajobb i en cykelbutik. Det är antingen extremt rosa med massor av prinsessdetaljer, eller blått och svart med farliga monster på. Extremt gulligt eller extremt tufft. Och väldigt få föräldrar reagerar eller ifrågasätter - de köper glatt rosa till sina döttrar och blått till sina söner. Jag minns en gång när en fyra-femårig pojke direkt sprang fram till en rosa 16-tummare och sa till sin pappa: "Den här pappa, den här vill jag ha!", varpå pappan försökte övertyga sonen om att "den här jättecoola blå cykeln bredvid, var inte den mycket finare?". Men sonen framhärdade och pappan tittade lite uppgivet på mig och sa: "ja, han älskar ju rosa". Sen köpte de den rosa cykeln. Fan vad glad jag var den dagen!

När jag var liten lekte jag med massor av "tjejleksaker"; My Little Ponies, Barbies, och min favorit Littlest Pet Shop som på 90-talet inte hade de stora och förbannat fula ögon som de har nu... Allt var dock väldigt pastelligt och gulligt, såklart. Men - hör och häpna - jag lekte massor med min lillebrors Playmo också, och till och med med hans flygplansmodeller (mina favoriter var Corsair och Hellcat). För att inte tala om alla olika sorters djur som jag och mina kompisar låtsades att vi var. Det var mest utomhuslekar och involverade inga andra prylar än vår egen fantasi. Vad jag framför allt minns av våra lekar var att de ofta var ganska invecklade sociala historier som involverade både våld, kärlek, uppror och hierakier, oavsett om vi lekte med barbies eller flygplan. Vi lekte också tjuv och polis, "burken" och herren på täppan som knappast var snälla, vårdande eller gulliga lekar.

Jag var en rätt dominant person redan som barn och styrde och ställde gärna i leken - jag tyckte om att bygga upp en fantasivärld och talade om för andra vilka roller de skulle ha i den. Det gav mig problem ibland att jag alltid ville bestämma men lika ofta var jag den roliga lekkamraten för att jag kunde hitta på så mycket. Jag är glad att jag fick leka så fritt och så mycket och så länge; jag minns min barndom som lång och lycklig. Kanske peakade jag som nioåring, vem vet? Att agera "tween" och sedemera tonåring var inte riktigt min kopp te, man skulle liksom låtsas att man var äldre än vad man var och bli ihop med killar och börja med smink. Jag tyckte att det var roligare att leka rådjur i skogen, ärligt talat.

Hur barn av idag leker vet jag inte men i min värld vore det sorligt om de tvingas växa in i roller och bli "minivuxna" redan innan de hunnit vara barn på riktigt. Om jag någon gång blir förälder kommer jag förmodligen efterfråga mer neutrala leksaker. Jag kommer undvika att köpa en rosa cykel till min dotter och ninjalego bara till mina söner. Förmodligen kommer jag till och med att kalla personer av okänt kön för hen och kanske tvingar jag mina ungar att cykla BMX, rida, orientera, åka skidor och spela piano eller fiol (det sistnämnda gjorde jag själv, men jag undrar om inte det förstnämnda är skonsammare för öronen) för att få olika inputs från olika miljöer. Man kan bara hoppas att de inte kommer bli allt för hämmade eller störda med den genbas deras mamma skulle bidra med.

Ditt val av livsstil är sjukt provocerande

Det finns en typ av människor jag stör mig på. De är inte en hundraprocentigt homogen grupp (vilken "grupp" är egentligen det?) men den minsta gemensamma nämnaren, och anledningen till att jag blir provocerad av dem, är att de säger sig vara intresserade av "träning&hälsa". De vill dessutom gärna missionera om detta genom att starta "tränings-&hälsobloggar" eller utbilda sig till "hälsocoacher" och personliga tränare.

Dessa människor är samma personer som på 90-talet skulle ha kedjerökt och hårdbantat på en diet av kaffe och kokain à la Kate Moss och Pete Doherty, eftersom det var den tidens ideal. Idag på 2010-talet är den coolaste imagen man kan ha att vara "hälsosam". Rökning och anorexi är ute, asketism och ortorexi är inne. Man ska äta enligt någon sorts definierad diet som kan kallas LCHF, paleo, GI eller iso. Man ska träna "funktionell träning" vilket betyder att man kör crossfitinspirerade gruppträningspass med coola namn som "shape" eller "body balance" eller "hot MOJO" (?!?). Några kanske "springer" Vårruset eller Tjejmilen eftersom "det ju är en sån utmaning" (dessutom är löpning i vår och sommartemperaturer lite inne eftersom man kan ha ett snygg linne och schyssta tights att visa upp sina axlar och sin rumpa i. Man behöver ju inte ta i så att man blir röd i fejset och äckligt svettig). Att någon är hälsosam ser man på att hen har lågt kroppsfett och någon muskel här och där.

Egentligen borde jag inte bry mig. Min fantastiska vän Isabelle har ritat följande serieruta som beskriver fenomenet "att störa sig på folk" rätt bra:

Och visst får folk skaffa sig ortorexi och gå på gruppträning så att SATS ägare tjänar miljoner. Det är inget jag vill förbjuda, men jag kan inte heller låta bli att ha en åsikt om det. Luften är fri osv.

För ärligt talat. Dessa människor vet inte vad "hälsa" är. Nu är hälsa givietvis inget svartvitt begrepp. WHO definierar hälsa så här: "Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity." Det är, som synes, en otroligt vid definition men en person som är fysiskt och mentalt frisk, har mat för dagen, ett arbete, en familj och kanske till och med har råd och tid att utföra någon sorts fritidsaktivitet är förmodligen att betrakta som hälsosam. På marginalen kan olika människor må bra av olika saker, men det är den lilla spjutspetsen av i-landsmänniskor i världen som kan bry sig om att leva ut detta när våra grundläggande behov är uppfyllda.

Jag vet faktiskt inte om jag tycker att "träning" och "hälsa" är särskilt kompatibla över huvud taget. Den träning jag utför förbättrar visserligen min prestationsförmåga i den aktivitet jag pysslar med, och kicken jag får av att bli ansträngd och trött för att så småningom nå progression bidrar till mitt kortsiktiga välbefinnande. Men jag skulle faktiskt inte säga att denna strävan efter adrenalin- och/eller endorfinpåslag är särskilt hälsosam. Det är snarare ett drogberoende.

Den typ av träning som "tränings-&hälsointresserade" bedriver är i och för sig annorlunda. Det handlar inte om att prestera, det handlar mer om att bli snygg och att "se fit ut" inför "beachsäsongen". Det är inte elitidrott eller ens motionsidrott i syfte att försöka förbättra sina resultat (okej, man kan välja en tyngre stång nästa pass i BodyCombaten, men upplägget på gruppträning gör ganska ofta förbättringspotentialen högst begränsad. One size fits no one, sas).

Missförstå mig rätt. Jag ser inte ner på gruppträningsutövare som sådana. Det är säkert en utmärkt motionsform för folk som inte är intresserade av att prestera eller tävla. Alla är inte det och alla bör definitivt inte bli det eftersom prestation ofta är lite sjukt i sig. Givetvis är det bra att människor rör på sig i västvärldens stillasittande och bekväma samhälle om de inte vill dö i hjärt- och kärlsjukdomar innan de hunnit bli pensionärer. MEN. Man blir inte en "hälsoguru" eller ens, i mina ögon, "vältränad" av att vara en gruppträningsvirtuos med fixerade matvanor. (Eller "kost", som den "tränings-&hälsointresserade" skulle säga. "Mat" är ju inget inneord). Man blir bara... störd?

För att prestera och "bli vältränad" på vad man nu vill vara vältränad i (att ha lågt kroppsfett är inte synonymt med att vara vältränad, mind you) behöver kroppen MAT. Energi. Bland de av mina polare som är grymma på downhill, eller är elitcyklister på landsväg eller MTB, eller tar SM-medaljer i tyngdlyftning, eller är hårt satsande och framgångsrika triathleter, är det inga som följer någon "diet". De käkar för att de behöver energi för att orka träna och bli BRA på det de gör. Eller för att orka ha så roligt som möjligt.

Okej. Det var det här med att provoceras av andras livsstilar som inte drabbar mig. Men snälla, våldta helst inte ord ni inte förstår. Det drabbar mig ändå lite grann, som en tagg i själen.

Själv är jag inte ett dugg "tränings-&hälsointresserad" och detta är definitivt inte en "tränings-&hälsoblogg". Till frukost åt jag inte en proteinshake med spirulina och jag ska inte gå på ett sjukt jobbigt CrossTrainingBodyShapeCombatPump-pass i min jättesnygga träningsoutfit och sedan ta en bild på mig själv ur en fördelaktig vinkel när jag poserar i spegeln i gymmets omklädningsrum med optiljus. Istället ska jag efter min ohälsosamma pannkaksfrukost springa en svettig, blöt och isig löprunda i min varselgula jacka, pannband och 80-talsfrilla. Hejdå!

Kulturkrockar

Igår såg jag Den Svenska Björnstammen live i Falun. Det var en minst sagt absurd upplevelse. Inte så mycket för bandet i sig eller deras musik, som förvisso är en smått excentrisk blandning av techno och vispopp, utan mer för kontrasten mellan de sju killarna på scenen och deras publik denna kväll.

Björnstammen består av sju till synes übernördiga killar som iklädda likadana björn-tishor och shorts med 80-talssnitt promenerar ut på scenen på sina pinnsmala ben. De är väldigt långt ifrån flickidols-stereotypen men spelar för en publik där majoriteten tycks vara oerhört piffiga 15-åringa tjejer, med eller utan pojkvänner med sig att klänga på. Men publiken hoppar och skriker och dansar och verkar ha hur kul som helst. Den har lite svårt för Björnstammens mer melankoliska låtar men jublet vet inga gränser när killarna säger "ja, nu har vi bara en låt kvar.... den låter så här" och introt till Vart jag mig i världen vänder börjar spelas.

Jag gillade spelningen som helhet, förutom det faktum att Björnstammen snuvade publiken på en upptempo-refräng i extranumret Allting kommer bli bra. Den körde de istället väldigt nedtonad vilket förvisso funkade, men det hade varit snäppet roligare att få rocka loss en sista gång. Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig lite gammal när fjortispubliken innan bandets intåg på scenen dansade och sjöng allsång till David Guetta's Titanium och Avicii's Fade Into Darkness. Jag var ju där för att lyssna på och dansa till livemusik, inte gå på disco.

Fick i alla med mig en sån här hem som jag kan gå runt och känna mig alternativ i.

Mellanmjölk

I fredags kändes ryggen "typ" bra så jag valde att köra serietävling 2 i Allsvenska serien i tyngdlyftning igår. Psykiskt påfrestande till tusen att inte ha en plan klar för sig när man åker till en tävling - normalt sett bestämmer jag ingångsvikterna innan och kör en förutbestämd uppvärmning. Nu blev det nästan ett halvt träningspass innan för att känna på ryggen, som faktiskt kändes bättre och bättre för varje lyft. Valde tillslut att gå in på 42 kg i ryck (mot 47 förra gången) och satte sen alla lyft. I tredje tog jag 48 kg. Det var jag ändå nöjd med med tanke på omständigheterna - fem dagar tidigare var det inte tal om att sitta ner på huk med 48 kg ovanför huvudet...

Fighting face med 55 kg på stången.

I stöt gick jag in på 52 kg och klarade lätt. Likadant på 55 kg. Sedan slavade jag i sista lyftet på 58 kg och fick det bortdömt på efterpress. Efterpress innebär att man inte får upp stången på raka armar vilket är ett måste och de tre domarna gav mig röd flagg. F*****n också kände jag, för jag kunde inte skylla missen på ryggen utan det berodde enbart på slarv. Jag laddade inte i på tillräckligt helt enkelt. Hatar sådana totalt onödiga missar, jag ville verkligen ha sex godkända lyft. Men men, nästa tävling om en månad hoppas jag kunna gå för fullt igen och satsa mot nya personbästa.

Lumbago acuta

Körde knäböj på lätt uppvärmningsvikt inför dagens tänkta 2x2 à 82 kg och i bottenläget börjar det plötsligt stråla konstigt från ländryggen och nedåt. Reser mig och gör två reps till men sen känner jag att något är fel. Jättefel. Ryggen känns spänd och stel. Får akut massage och lite knäckning av en massagekunnig medlem i Falu Atletklubb där jag befann mig men inser att jag inte kommer kunna fullfölja passet. Googlar och internetdiagnostiserar mig själv med akut ryggskott. Symptomen är klockrena. Jävla skit rent ut sagt! Inte vad jag behöver med serietävling nummer två i tyngdlyftning på lördag. Håll tummarna för att jag blir bra i tid, snälla.

Social medieförvirring

Testar just nu en massa olika sociala-medie-kommunikationsformer. Det är egentligen ganska jobbigt. Vad ska man skriva var? Ska man ha allting sammankopplat så att ingen behöver missa något av ens alltid lika underfundiga statusuppdateringar/tweets/blogginlägg? Eller ska man separera allt och låta de olika delarna av ens splittrade personlighet få varsin liten uttrycksyta? Sedan DoBeDo gick i konkurs 2001 (jag var f.ö. övertygad om att jag hade stor chans att bli "Veckans DoBeDo:are" och så plötsligt konkade företaget, hur bittert var inte det?) hade jag en sejour på Lunarstorm (tidiga 2000-talets Facebook för er som nyligen vaknade upp ur en tio år lång koma) och blev sen primärt en forumråtta. Det jag funnit trevligast på just forum är gemenskapen och diskussionsmöjligheterna. Numera skriver jag dock mest blaj. Kanske förstår jag så småningom charmen med alla dessa "nymodigheter" (att blogga och twittra känns ju onekligen väldigt fräscht och nytänkande), eller så går jag tillbaka till att lurka under min sten på ett forum nära dig.

Frisk luft

Det har blivit mycket inomhusträning på sistone (undantaget skidåkning och löpning, det första utövas av praktiska skäl bäst utomhus och det sistnämnda av princip) men idag var jag ute och rullade en sväng i snön på min MTB. Jag cyklade en episk misärrunda för ett par veckor sedan utan dubbdäck och gled då omkring som bambi på isfläckarna. Efter det åkte mina Freddie's Revenz på; marknadens kanske fetaste (och tyngsta...) dubbdäck. Rullmotståndet är maximalt men hellre ha grepp och tvingas trampa på lite extra än att riskera att bryta lårbenshalsen varannan meter.

Idag kändes det lite segt att resa sig ur soffan och klä på sig sjuttioelva lager kläder samt pannlampa och sticka ut i mörkret, men väl på cykeln var det naturligtvis superkul. Jag försökte köra så mycket backar som möjligt och stå på utför. Jag är jättefeg och dålig på att sladda (dessutom krävs det ganska hög fart och rejält grepp om bakbromsen för att få mina däck att släppa, märkte jag) men jag försökte träna på det. Övning ger färdighet sägs det ju och lite mer feeling för bakhjulsställ fick jag väl mot slutet.

Audiodidakt

Det är spännande att bilderna jag postar från mobilen blir schackrutiga, inte sant?

Just nu mest vilar jag samt äter semlor. Ikväll blir det tunga ryska ben igen men först ska jag lära ett gäng studenter allt jag kan (nåja) om statistik. Det är rätt kul att stå vid svarta tavlan (läs whiteboarden), bortsett från det faktum att min handstil är minst sagt fördärvad vilket gör att eleverna ständigt frågar "vad står det där?". Jag som var mästare på skrivstil i lågstadiet. Min narcissistiska läggning gör annars att jag uppskattar det faktum att folk måste sitta tysta och lyssna på vad jag har att säga. Till råga på allt verkar de dessutom relativt uppmärksamma, och då särskilt om jag drar "ja, och det här jag säger nu kan ju komma på tentan"-kortet. Ljuset som tänds i deras blickar. Ah!

I övrigt älskar jag mina högtalare. Jag har en släng av audiofilism i släkten och har uppenbarligen ärvt ett par av dessa gener. Den störste av dem alla är och förblir ju annars, Farbror Barbro.

Och HÄR skulle det givetvis ha länkats till det förträffliga klippet med Farbror Barbro på B&W men eftersom Blogger hatar mig i kombination med att jag är inkompetent lyckas jag inte med detta. Får väl bli en taskig youtubelänk istället.

Blå känslor

Mina nyckelben är bra på att ta stryk. Tack nyckelben för att ni står ut.

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Jag kan efter diverse sladdmeck mellan förstärkare, högtalare, DAC och eluttag nu lyssna på musik ur något annat än datorns högtalare. Det är faktiskt helt underbart.

I övrigt är livet idag inte helt fantastiskt. Kan inte svara på exakt varför... eller så kan jag det, men förklaringen är så lång och invecklad att det inte längre är en härledning utan en essä över mitt liv och ur en sådan kan man ändå inte hämta något vettigt. Jag drar väl helt enkelt och tränar istället och hoppas på att Den Svenska Björnstammen har svaren.

Huvaligen

Om man gillar att lida och inte har testat att köra riktigt tunga alternativt riktigt många knäböj så bör man omedelbart göra detta. Förra året hade jag ångest inför varje pass som innehöll böj för jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt, i princip oavsett vikt eller repsantal. Men så i år har jag fått köra "ryska benet", ett träningsprogram som inneburit knäböj 2-3 ggr/vecka. Varannat pass är lätt och varannat "relativt" tungt där man först ökar antalet repetitioner på samma vikt och sedan ökar vikten medan reps och set minskar. Ökad frekventering mig och knäböjen emellan har lätt till att vi funnit varandra lite mer och jag kan köra mina lätta pass och tycka att de faktiskt är rätt lätta.

Men. De tunga passen. Uff! Idag var jag inte helt fräsch (mycket konditionsträning förra veckan har förmodligen satt sina spår i muskelfibrerna också...) och mina fyror med 74 härliga kilon på stången var tuffa. Första två repetitionerna gick hyfsat lätt men resterande två var pannben pannben pannben i varenda set. Det bästa med att köra på en tyngdlyftningsklubb är att det nästan alltid finns folk där som skriker lite på en. Ett "kom igen nu!" eller "tryck på!" kan göra jäkligt stor skillnad när man jobbar på sina mentala marginaler.

Klarade i alla fall alla kilon jag var ålagd att lyfta och avslutade dessutom passet med mitt livs hittills bästa överstötar. Ännu bättre ska det bli såklart! Jag har alltid haft psykiskt svårt för det här med att pressa saker över huvudet och blivit väldigt stressad i mina satsningar. Idag kändes det verkligen som om saker och ting börjar falla på plats; jag kunde ladda på lugnt och kontrollerat utan att drabbas av "hjälp fy fan vad tungt det är det här kommer aldrig att gå" (ja ni förstår ju, inte direkt vad en mental coach skulle kalla en vinnande inställning).

Det är fan skönt sådana dagar då man får ett kvitto både i siffror och i känsla på att det går framåt. Mot oändligheten och vidare.

Teknikens under

Kan inte låta bli att fascineras över att jag just nu sitter och jobbar på universitetets server via fjärrskrivbordet i Windows som jag kör genom Virtual Box på min Mac. Hur smidigt är inte det?

... och, precis i detta nu startar Windows om sig för att jag har missat en sån här fin automatisk uppdateringsruta som måste lagt sig bakom alla mina sömlösa fönster. Vilket påminner mig om varför jag inte saknat Windows under de tre års tid jag tillhört den Mörka sidan.

Mina knän har blivit bättre (peppar peppar). Tog det lugnt på tyngdlyftningsträningarna förra veckan och det var nog ett klokt beslut för på träningen i måndags var känslan mycket stabilare. Om en knapp timme befinner jag mig förhoppningsvis på gymmet och matar av 4x4 passet (fyra repetitioner i fyra set) i mitt ryska knäböjsprogram. Det lär bli mysigt.

Musikpolisen

Döm om min förvåning när jag hörde Lalehs nya låt Some Die Young på P3 Guld-galan och introt till låten är så gott som en sampling från Wagners opera Rhenguldet. Det är temat som representerar floden Rhen Laleh tagit upp. Det hörs som tydligast tre minuter och framåt i förspelet till Das Rheingold, samt även i nästföljande stycke där Rhendöttrarna förklarar för dvärgen Albericht att bara den som avsäger sig förmågan att älska kan få guldet som de vaktar på botten av floden. Ni förstår ju, en story som börjar så kan inte bli annat än episk.

Bra val av sampling, Laleh!

Rhendöttrarna i Stockholmsoperans uppsättning, som jag faktiskt har sett live.

Segheten

Slöa ben. Huvva. Men Sanna Kallur sa hej till mig idag! Det vägde ändå upp lite, hon är jäkligt ball.

Sju dagar in på mitt exjobbande är min uppsats nu i alla fall sex sidor lång. Inget substantiellt innehållsmässigt direkt, men ändå. Ordbajs räknas också i de här sammanhangen.

111

Gick in på 47 kg i ryck. Skakade som ett asplöv men klarade och lyftet kändes lätt. Bad om 50 kg i andra lyftet och klarade. Kändes lätt och smidigt. Det var även tävlingspers med 4 kg och overall-personbästa med 2 kg. Var nog därmed lite för nöjd när jag begärde 52 kg i sista försöket och missade, mest för att jag inte var tillräckligt fokuserad. Skärpning på den punkten, man ska aldrig nöja sig med ett försök kvar!

Stöten och framför allt vändningarna kändes sådär på uppvärmningen, vet inte riktigt varför. Har lite dåligt självförtroende i mina överstötar och gick därför in på säkra 57 kg. Godkänt. Nästa lyft var 4 kg tyngre, 61 kg, och även det var godkänt med tre vita lampor (dock tyckte jag att domarna verkade vara ganska snälla i bedömningen av vad som var efterpress och inte...). Tyvärr fick jag en "smäll" i höger knä i vändningen på 61 kg vilket gjorde mig lite orolig. Jag har känt mig stel i knäna den senaste veckan, men inget som hindrat mig i träningen. Nu blir det ordentlig stretching av framsida lår framöver (det är på ovansidan av knät som smärtan sitter och mest i det djupaste läget i böj), jag slarvar alldeles för mycket på den punkten. Missade därför resningen i mitt försök på 64 kg. Man måste gå in för varje lyft med själ och hjärta och verkligen VILJA klara det och inte vara lite smårädd för att det plötsligt ska göra ont eller att knät ska gå sönder.

Nu ska jag ägna mig åt konditionsidrotter i helgen samt stretcha ordentligt, sen blir det nya tag med lyftningen på måndag. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att mitt knä inte tagit stryk.

Nerver, naglar, vikter och idioti

Jahapp. Om typ tre timmar börjar dagens serietävling i tyngdlyftning uppe på Lugnet. Jag ska i egenskap av kvinna (vilket somliga av mina andra attribut talar emot att jag faktiskt är, men ännu har ingen krävt att jag ska könstestas à la Caster Semenya så jag antar att mina fysiska prestationer trots allt inte talar för att jag skulle besitta en XY-upplaga av kromosomer) i år tävla i Falu AK's damlag. I Uppsala har vi varit max två tjejer på tävlingarna vilket inte räcker till ett lag, här i Falun kommer vi enligt uppgift vara fyra stycken honor. Jag har egentligen ingen aning om hur den här laggrejen fungerar eller ens vilken division jag tävlar i. Tyngdlyftandet är mest en "kul grej" jag gör främst för min egen fysiska hälsas skull samt för utmaningen. Jag har inga planer på medaljer what so ever.

MEN. Man vill ju ändå göra ett bra resultat. Jag är ärligt talat rätt så nervös nu. Tyngdlyftningstävlingar är primärt psykiskt påfrestande - du har en sekund på dig att göra allt rätt och sen är lyftet överstökat. Förvisso har man tre chanser i både ryck och stöt men dem vill man inte ödsla på omlyft utan på ökningar. No mercy. Jag har förberett mig genom att spela sjuttioelva omgångar Betapet, mestadels med förluster (jag skyller på otur med bokstäverna!), målat naglarna (är man inte stark kan man ju i alla fall vara snygg... eller något), tagit en kort promenad på isen (viiiiill åka skidor men det lämpar sig inte när man ska ha så mycket energi som möjligt boostad i kropp och huvud inför kvällen) samt fikat. Apropå fika så har det nog blivit lite väl mycket sånt på sistone för jag tror inte att jag kommer pricka den viktklass jag gick i förra året. Nypissad morgonvikt som det vanligtvis är när man väger in sig i tyngdlyftning hade jag nog klarat det men nu går tävlingen på kvällen vilket torde göra 1-2 extrakilon. Jag har ätit och druckit som vanligt under dagen för jag prioriterar att klara de vikter jag har som mål att lyfta före att väga in i någon speciell klass. Det spelar egentligen ingen roll, mina resultat är inte i närheten av att kvala in till något mästerskap i någon viktklass vilket annars är den primära anledningen att vilja väga ett visst antal kilon.

Aoooo. Usch, nu vill jag bara att det här eländet ska vara över. Alltid på tävlingsdagen, innan man fått sätta igång med det som ska sättas igång, så undrar man varför i h-lvete man ska utsätta sig för sådant här. Det är sju resor värre än att skriva en tenta, jag lovar.

Dimma och motljus

...på Runn, betraktat från skridskoåkarperspektiv. Sämre kan man ha det.

People have the power

Okej. Seriöst. Jag har ägnat dagen och gårdagen åt att vara förbannad över diverse inskränkta människors åsikter om Rolf-Göran Bengtssons vinst av Jerringpriset i måndags, så det är väl snart dags att sluta ödsla energi på dessa. Att random sd-sympatisör skulle haspla ur sig saker som "det är ju hästen som gör jobbet, ge hästen priset", "ridsport är ingen RIKTIG idrott" eller "en ryttare fick priset tack vare marknadsföringstrix!" vore väl hyfsat väntat, men att sportjournalister och idrottare man kunnat förvänta sig mer hjärnkapacitet av gör det tycker jag är anmärkningsvärt.

Det finns uppenbarligen människor som har ett behov av att rangordna idrotter hit och dit och bara de som är VÄRDIGA i deras ögon ska kunna få priser på idrottsgalor. Dessa idrotter är oftast längdskidor, hockey och fotboll. Möjligen simning, handboll, cykling och orientering. Men inte ridsport, inte motorsport, inte curling. Givetvis kan man vända och vrida på definitioner men oftast är det inte semantiken som folk har problem med. Det är fördomar. I fallet Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris blir detta plågsamt tydligt. Jag har personligen tävlat i följande idrotter, långt ifrån elitnivå men jag har tränat dem tillräckligt mycket för att förstå - inte bara i teorin utan genom praktisk erfarenhet - vad som krävs för att nå eliten: hästhoppning, längdskidor, triathlon, löpning, tyngdlyftning och downhill. Alla grenar har fysiska, mentala och tekniska bitar som måste slipas till i det närmaste fulländning för att nå toppen. Jag kan utifrån mina upplevelser inte väga prestationer inom dessa idrotter mot varandra eftersom kravprofilerna för idrottaren är olika men tillvägagångssättet för framgång är detsamma: hårt arbete, målmedvetenhet, hängivenhet och kanske en gnutta tur eller talang.

Den andra delen i diskussionen om Jerringpriset rör den "kupp" som ridsportanhängare tydligen har genomfört för att RGB skulle vinna. Eller, som en sportjournalist kallar det, "marknadsföringstrix". Jag skulle vilja upplysa de sportjournalister och andra okunniga som levt under en sten det senaste decenniet att det har blivit 2012. Detta är inte bara året för världens undergång och Jerringprisets förfall, det är också en tid då sociala medier och smartphones blivit en naturlig del av västvärldens kommunikationskanaler. Tack vare/på grund av detta kan även människor som inte är sportjournalister som dagligen får spy ut sina åsikter i diverse krönikor i gammelmedia nå ut och göra sin åsikt hörd. Till exempel kan ridskoleflickor med flinka fingrar skicka SMS-röster till förmån för sin idol och därmed markera att de värderar sin idrott minst lika högt som Lasse Anrell värderar hockey.

Angående "det är hästen som gör jobbet" vill jag med varm hand länka till förträffliga Lisa som till skillnad från många andra faktiskt har alla hästar i stallet: Det här med Jerringpriset och cykel som sällskapsspel.

Pust. Det var det. Nu ska jag istället för att uppröras över världen försöka gå in i min egen egocentriska bubbla och planera morgondagens träning som tyvärr inte blir ridning utan förmodligen mindfullness-konceptet längdskidor i naturskön miljö samt fredagens seriepremiär i plockepinnleken tyngdlyftning.

Velodrom

Jomensåatt. Började dagen 06:10 med att hoppa i cykelbyxorna, mata in lite fil och flingor i käften och åka ner till Velodromen för ett morgonpass. Som vanligt är det relativt lugna intervaller föreskrivet och som vanligt får jag slita hund ändå. Den sista minuten i sista intervallen bet jag verkligen i för att inte tappa hjulet framför och det höll, med en rejäl dos svimkänslor som följd. Att vara den svagaste länken innebär i alla fall att man får grymt bra träning, det är ett som är säkert.

Bild på mig från introduktionskursen i Velodromen.

Nu borde jag börja skriva teoriavsnittet på min uppsats, men utanför fönstret ser jag en snötäckt sjö med längdspår dragna. Nollgradigt och töväder de senaste dagarna har övergått i minus två och spåren lär vara duktigt snabba och isiga. Perfekt för lite stakträning alltså, jag kommer nog inte kunna hålla mig. Och överkroppen är ju inte trött än.

Mobilt

Testar Googles mobil-blogg-app. Idag har jag försökt köpa mig stark, återstår att se om det funkar på dagens pass.

Adidas Ironworks III, välkomna till familjen.

Exjobb

Japp, från och med idag skriver jag min Masteruppsats i statistik, also known as "exjobb". Jag har hittills skrivit 0 ord och kört 0 regressioner i SAS. Däremot så har jag skapat ett dokument i LaTeX titulerat "Masteruppsats" samt läst det första kapitlet i min exjobbsbibel Survival Analysis - Techniques for Censored and Truncated Data. Stabilt, som doktor Alban hade sagt. Återstår att se vad det blir av det hela; så här dag ett känner jag mig rimligt nervös och förvirrad.

2.0

Jag har så otroligt svårt för att hantera motgångar. Eller, egentligen har jag väl nästan inte upplevt några motgångar att tala om, i alla fall inte idrottsmässigt. Och det kanske är det som är problemet? Däremot blir jag oerhört frustrerad och rent ut sagt förbannad när jag inte når upp till mina egna (högt?) ställda förväntningar. Jag vill utvecklas, bli bättre, få lön för mödan. Det är det som driver mig.

Idag gick det, enligt mig, dåligt på tyngdlyftningsträningen. Jag har fastnat runt 60-kilossträcket i överstöten och det är inte styrkan som är problemet utan tekniken. Jag får inte det rätta trycket uppåt och det är så himla irriterande att veta att jag "borde" kunna stöta mycket mer!

Samtidigt har jag utvecklats rejält i ryck under höst och vinter, just genom att jag har lyckats förbättra tekniken i vad som är världen svåraste styrkeövning. Ryck handlar verkligen om perfekt timing och milimeterprecision för att få till ett riktigt bra lyft. Dessutom har jag blivit bra mycket starkare allover. Detta torde tala för att jag inte är outbildbar, även om det känns så när jag står och stampar i en specifik övning.

När jag är missnöjd med mig själv blir jag tjurig, arg och grinig. Ingen glädjespridare direkt. Det är förmodligen inte den bästa strategin för att bita ihop och bli bättre heller - ilska kan fungera i vissa situationer men i tekniska discipliner där kropp och huvud måste samarbeta är det sällan optimalt, har jag upplevt det som. Jag måste försöka hitta ett sätt att vända frustrationen till min fördel istället för att ödsla energi på att vara allmänt gnällig och förbannad.

Dags att ta tag sina svagheter. Mot Kristin 2.0.