Söndagsmelankoli

Jag börjar fundera på om mina dagboks/bloggproblem beror på att jag lever ett alldeles för tråkigt liv för att det ska räcka som inspirationskälla till ett så pass omfattande verk?

Det mest upphetsande som hänt idag är väl ett besök i Skärholmen Centrum där jag köpte följande artiklar:

* 2 st CD-skivor à 79:90 samt 89:90 (CD-rea är ett bra påfund, mer än 100 spänn för en skiva betalar jag bara inte). Efter mycket vånda blev det Kanye West - Late Registration (hiphop och hårdrock fungerar överlägset bäst som styrketräningsmusik; jag är dock rätt mainstream och håller mig mest till kommersiella artister i dessa genres. Extremer har jag ibland lite svårt för) samt Lalehs debutalbum. Nyligen shoppade jag också Carla Bruni - Quelqu'un m'a dit. Både hon och Laleh representerar utmärkt matlagningsmusik!

* 1 st ljustbeiget, mönstrat kuddfodral à 129 SEK samt 1 st turkos "plånbok" à 19 SEK på Indiska. Det första ett sedan länge planerat inköp då kudden är som gjord för min säng och matchar min väggfärg extremt väl; det senare ett impulsköp men som dock fyller en god funktion som prylsamlare i min handväska.

Jahapp, så spännande kan man alltså ha det. Funderar på att ge mig ut på en kvällspromenad med min nyinköpta musik i lurarna nu. Träningsledig dag annars. Imorgon ska dock Kanye förhoppningsvis ta mig till nya höjder på gymmet!

Fredagsflörten avgjord

Hon valde - föga förvånande - kille nummer ett. Nu ska jag sätta en pajdeg till middagen ikväll.

Töntmaffia!

Sitter här och tuggar tuggummi (måste sluta med det, fenylalaninet är inte helt tiptop för lilla magens välbefinnande) och lyssnar på fredagsflörten i Christer i P3. Tjejen i centrum verkar jättehurtig men killarna som tävlar om hennes gunst känns rätt... töntiga. Kille nummer ett är väl den enda jag över huvud taget skulle överväga, kille nummer två heter Herbert (ok, nu är jag fördomsfull, men han LÅTER verkligen som en Herbert också och då är det ganska illa), och kille nummer tre är vegan och lät verkligen j-ä-t-t-e-t-r-ååååå-k-i-g.

To be continued; nu är det dags för slutpläderingar.

Wintersunshine

Idag har jag åkt skidor. Solen sken och snön gnistrade vit på fur och gran. Need I say more?

Nere i skorna

Intervjun igår gick okej. Eller bra kanske. Hyfsat i alla fall. Eller gick den dåligt?

Hur ska man egentligen bete sig på en arbetsintervju? Jag är ju orutinerad så det skriker om det. Min taktik hittills är den något klyschiga "vara sig själv" (eller, ja, den bästa versionen av mig själv kanske man ska säga...). Det fungerade ju med extrajobbet, men det är en annan grej med fast anställning som den nya tjänsten gäller. Då är jag inte någon som arbetsgivaren bara behöver plocka in om det kniper, utan någon som ska göra ett bra jobb (=genererar pengar åt företaget).

Tyvärr är självförtroendet när det gäller min egen arbetskompetens lite bränt sedan Englandsvistelsen. Jag tvekade på frågorna som jag så här i efterhand betraktar som avgörande: Tror du att du är personen vi söker? Kan du utföra arbetet vi begär av dig på ett bra sätt? Eftersom jag inte har någon branscherfarenhet att falla tillbaka på, utan enbart måste lita till min inlärningsförmåga, blir svaret något svajigt.

Innan jag åkte till England var jag övertygad om att jag kunde bli en bra hästskötare trots bristande erfarenhet; men väl där kändes det verkligen som om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Det är Annas röst (min "chef" i England) som ekar i mitt huvud under intervjun. "Klart att jag kan ge order, men du måste ju lära dig att TÄNKA SJÄLV!", "Jag SADE ju att du skulle göra det här, HUR kunde du missa det?", "Om JAG jobbade hos någon skulle jag GE MIG DEN på att göra rätt" osv, osv...

Hästskötarjobbet är bland det första i mitt liv som jag gett upp, villkorslöst och utan återvändo. Kanske har det satt större spår än vad jag trodde, för mitt självförtroende har helt klart fått sig en törn. Jag fixade ju inte det jobbet till belåtenhet för min arbetsgivare. Även om Anna var speciell, så känns det onekligen som om det låg ett korn av sanning i hennes kommentarer. Jag är kanske inte så jävla bra som jag alltid inbillat mig... Om viljan att försöka och att lära sig inte är tillräcklig för att klara sig här i livet, hur sjutton ska det då gå för mig? För så mycket mer kan jag inte.

Working class hero

...är mitt mål att bli i vår. Jag har redan ett extrajobb, men det är lågsäsong nu på vintern och jag är dessutom ny i branschen så för mig blir det inte så många arbetstimmar per vecka. Om tre och en halv timme ska jag på ytterligare en intervju - och här sitter jag i morgonrocken och ser ut som "hejkomåhjälpmig". Dax att kamma sig?

Ordets makt

Jag har aldrig varit särskilt bra på att skriva dagbok. Vilket egentligen är ganska konstigt, för i princip allt annat skrivande faller sig liksom naturligt för mig. Jag har alltid gillat text. En kärlek som nog i sin tur bottnar i att jag som liten knodd och analfabet älskade sagor. Jag längtade så till den dag då jag skulle kunna tillgodogöra mig berättelserna själv; utan att behöva gå via en vuxens läskunnande. Sedan dess har orden varit min vän. Men inte i dagboksform, alltså.

Det här är hundrasjuttioelfte gången jag försöker mig på att skriva dagbok, och andra gången jag gör ett försök att blogga. Blogg #1 gick i stöpet för ungefär ett år sedan. Det var en ganska verklighetsfrämmande och känslomässigt kaotisk historia. Varthän den här bloggen kommer att dra har jag ingen aning om. En del av ordens charm är just att de tenderar att gå sin egen väg. Inte ens textens upphovsman har total kontroll över sina fraser och formuleringar. Läskigt men också fascinerande.

Kanske kan bloggen/dagboken och jag slutligen förenas? Skam den som ger sig i alla fall.

Bloggning #2

Jag bloggar, alltså finns jag.