Packa pappas kappsäck

Ska om en halvtimme ungefär springa till jobbet. 10-19 arbetar jag idag, och därefter är det dags att sprinta hem igen och packa bilen för vidare avfärd norrut. Ska fira midsommar i Falun, vilket jag gjort de senaste femton åren. Tar med mig två cyklar (och då är det ändå lite jobbigt att lämna lill-mountainbiken hemma, racern och downhillcykeln får åka med), en systemkamera, en fiol, två hjälmar, skydd, fem par skor, en väska med kläder (mest sådana gjorda för att träna i, varav en stor del är smutstvätt jag tänkte passa på att få ren när jag har tillgång till egen tvättmaskin och slipper boka tvättstugetid) samt datorn naturligtvis. Jag ska vara borta i fyra dagar. Ehuuuum.

Antisvetto

Dagens pass har bestått i de nyaste ingredienserna i mitt träningsliv, och också de största utmaningarna: downhill och tyngdlyftning.

Tyngdlyftningen blev en "seriös" del av min träning i höstas. Då började jag köra tre pass i veckan och med mycket bra coaching utvecklade jag teknik, rörlighet och styrka ganska mycket. I vintras gjorde jag tre tävlingar med 92 kg totalt som bäst (40 kg i ryck och 52 kg i stöt) på sista tävlingen. Just nu ligger lyftandet väldigt lågt - varma sommardagar är det så mycket annat som lockar - men jag försöker hålla igång det hela med ett pass i veckan under sommaren. I höst planerar jag att kicka igång ordentligt igen. Jag är hemskt sugen på att göra minst 100 kg totalt på en tävling nästa säsong.

Downhill då? Det kom också in i mitt liv under hösten 2009. En kompis skickade ett filmklipp på när en av världens bästa downhilltjejer, Rachel Atherton, vann VM. Någonting i mig reagerade och jag kände att "wow, vad coolt, det där vill jag också göra!". En av mina största styrkor (och kanske också svagheter, jag tenderar ibland till att bli väl fokuserad och tunnelseende...) är att jag när jag får för mig någonting är väldigt bra på att se till att det blir verklighet. I januari inköptes en downhillcykel som tidigare tillhört Sveriges just nu bästa DH-dam Elisabeth Engström, och nu är jag således ägare till en knallgrön Racebike.

Foto: Mårten Kihlkrans

Båda dessa sporter är svåra och kräver helt nya färdigheter av mig. Jag som har mina komparativa fördelar i uthållighetsidrotter där man rör sig länge, ska nu försöka bli smidig, stark och explosiv i tyngdlyftningen samt följsam, välbalanserad och modig i downhillcyklingen. Jag älskar nya utmaningar och känslan av att utvecklas, men är inte lätt alla gånger att gå tillbaka till nybörjarstadiet och jag har fällt en och annan tår när jag känt mig totalt misslyckad i mina nya företag.

I sommar satsar jag mycket på att lära mig behärska min Gröna Fara. I helgen bär det av till Gesunda och i augusti väntar det stora äventyret: Åre. Jag är full av förväntan.

Fotbollsfru

Sitter med ömma fötter i ett fotbad och ser hur Argentina spöar Grekland samt hur Nigeria med största sannolikhet lämnar fotbolls-VM då resultatet i matchen mot Sydkorea i slutminuterna är 2-2. Nigeria behöver en seger. Jag är ingen fotbollsfanatiker precis men jobbar man i en sportbutik med en hop fotbollsintresserade grabbar så blir det en del bollsnack. Och ett världsmästerskap i världens största sport är ändå en stor händelse. Hjärtat klappar mest för de små nationerna, och då särskilt de afrikanska som har "världsdelshemmaplan". Vem älskar inte en underdog?

Benen var med mig under löpningen idag, trots att fötterna inte vill sluta värka. Det är tufft att gå från slappt uppsatsskrivande till konstant stående/gående heltidsjobb. Sprang de 5 km till jobbet i 5:20-tempo vilket är helt okej på morgonen och med ryggsäck innehållande ombyte och matlåda. Hem tog jag en lite längre sväng via ån och höll 5:00 blankt i sex kilometer utan större ansträngning. Väldigt skönt efter en lång vår då jag kämpat med otroligt trögrörliga ben.

Nu är jag trött och fotbollsmatcherna är slut... Läggdags.

Zzzz....

Seg i knoppen denna morgon. Snart märker jag om samma seghet återfinns även i kroppen. Ska springa till och från jobbet idag. Det är lite drygt 5 km kortaste vägen och mycket uppför (eller ja, så mycket uppför det nu blir i pannkaksplatta Uppsala).

Solen skiner. Synd att man ska vara inomhus till klockan 19.

Dagens drogdos

Tre mil på blandade underlag gjorde mig knappast klokare men definitivt mer tillfreds i sinnet. Jag kan väl skriva så mycket jag vill och orkar helt enkelt. No pressure (...vem försöker prestationsprinsessan lura?).

Dagens cykeltur gick bland annat genom Uppsalas härligaste skog; Lunsen. Folk som inte rör sig utanför stadskärnan missar så jäkla mycket. Jag är ingen storstadsmänniska utan behöver doften av skog, knarrande kottar och solstrålar mellan trädgrenar för att vara riktigt lycklig.

Nu bär det snart av söderut till föräldrahemmet i Salem. Mycket ska hinnas med på ens enda lediga dag i ett block av nio arbetsdagar. Men träning är som vanligt prioriterat, över det mesta annat. Mycket har förändrats sedan jag sist skrev en rad i den här bloggen i juli 2007, men inte endorfinernas och adrenalinets särställning i mitt liv. Jag är fortfarande fast i deras våld, och jag gillar det.

Long time no see

Ska jag eller ska jag inte ta upp den här bloggen efter tre år? Det är frågan.

Sticker ut en runda på mountainbiken och funderar.