Mellanmjölk

I fredags kändes ryggen "typ" bra så jag valde att köra serietävling 2 i Allsvenska serien i tyngdlyftning igår. Psykiskt påfrestande till tusen att inte ha en plan klar för sig när man åker till en tävling - normalt sett bestämmer jag ingångsvikterna innan och kör en förutbestämd uppvärmning. Nu blev det nästan ett halvt träningspass innan för att känna på ryggen, som faktiskt kändes bättre och bättre för varje lyft. Valde tillslut att gå in på 42 kg i ryck (mot 47 förra gången) och satte sen alla lyft. I tredje tog jag 48 kg. Det var jag ändå nöjd med med tanke på omständigheterna - fem dagar tidigare var det inte tal om att sitta ner på huk med 48 kg ovanför huvudet...

Fighting face med 55 kg på stången.

I stöt gick jag in på 52 kg och klarade lätt. Likadant på 55 kg. Sedan slavade jag i sista lyftet på 58 kg och fick det bortdömt på efterpress. Efterpress innebär att man inte får upp stången på raka armar vilket är ett måste och de tre domarna gav mig röd flagg. F*****n också kände jag, för jag kunde inte skylla missen på ryggen utan det berodde enbart på slarv. Jag laddade inte i på tillräckligt helt enkelt. Hatar sådana totalt onödiga missar, jag ville verkligen ha sex godkända lyft. Men men, nästa tävling om en månad hoppas jag kunna gå för fullt igen och satsa mot nya personbästa.

Lumbago acuta

Körde knäböj på lätt uppvärmningsvikt inför dagens tänkta 2x2 à 82 kg och i bottenläget börjar det plötsligt stråla konstigt från ländryggen och nedåt. Reser mig och gör två reps till men sen känner jag att något är fel. Jättefel. Ryggen känns spänd och stel. Får akut massage och lite knäckning av en massagekunnig medlem i Falu Atletklubb där jag befann mig men inser att jag inte kommer kunna fullfölja passet. Googlar och internetdiagnostiserar mig själv med akut ryggskott. Symptomen är klockrena. Jävla skit rent ut sagt! Inte vad jag behöver med serietävling nummer två i tyngdlyftning på lördag. Håll tummarna för att jag blir bra i tid, snälla.

Social medieförvirring

Testar just nu en massa olika sociala-medie-kommunikationsformer. Det är egentligen ganska jobbigt. Vad ska man skriva var? Ska man ha allting sammankopplat så att ingen behöver missa något av ens alltid lika underfundiga statusuppdateringar/tweets/blogginlägg? Eller ska man separera allt och låta de olika delarna av ens splittrade personlighet få varsin liten uttrycksyta? Sedan DoBeDo gick i konkurs 2001 (jag var f.ö. övertygad om att jag hade stor chans att bli "Veckans DoBeDo:are" och så plötsligt konkade företaget, hur bittert var inte det?) hade jag en sejour på Lunarstorm (tidiga 2000-talets Facebook för er som nyligen vaknade upp ur en tio år lång koma) och blev sen primärt en forumråtta. Det jag funnit trevligast på just forum är gemenskapen och diskussionsmöjligheterna. Numera skriver jag dock mest blaj. Kanske förstår jag så småningom charmen med alla dessa "nymodigheter" (att blogga och twittra känns ju onekligen väldigt fräscht och nytänkande), eller så går jag tillbaka till att lurka under min sten på ett forum nära dig.

Frisk luft

Det har blivit mycket inomhusträning på sistone (undantaget skidåkning och löpning, det första utövas av praktiska skäl bäst utomhus och det sistnämnda av princip) men idag var jag ute och rullade en sväng i snön på min MTB. Jag cyklade en episk misärrunda för ett par veckor sedan utan dubbdäck och gled då omkring som bambi på isfläckarna. Efter det åkte mina Freddie's Revenz på; marknadens kanske fetaste (och tyngsta...) dubbdäck. Rullmotståndet är maximalt men hellre ha grepp och tvingas trampa på lite extra än att riskera att bryta lårbenshalsen varannan meter.

Idag kändes det lite segt att resa sig ur soffan och klä på sig sjuttioelva lager kläder samt pannlampa och sticka ut i mörkret, men väl på cykeln var det naturligtvis superkul. Jag försökte köra så mycket backar som möjligt och stå på utför. Jag är jättefeg och dålig på att sladda (dessutom krävs det ganska hög fart och rejält grepp om bakbromsen för att få mina däck att släppa, märkte jag) men jag försökte träna på det. Övning ger färdighet sägs det ju och lite mer feeling för bakhjulsställ fick jag väl mot slutet.

Audiodidakt

Det är spännande att bilderna jag postar från mobilen blir schackrutiga, inte sant?

Just nu mest vilar jag samt äter semlor. Ikväll blir det tunga ryska ben igen men först ska jag lära ett gäng studenter allt jag kan (nåja) om statistik. Det är rätt kul att stå vid svarta tavlan (läs whiteboarden), bortsett från det faktum att min handstil är minst sagt fördärvad vilket gör att eleverna ständigt frågar "vad står det där?". Jag som var mästare på skrivstil i lågstadiet. Min narcissistiska läggning gör annars att jag uppskattar det faktum att folk måste sitta tysta och lyssna på vad jag har att säga. Till råga på allt verkar de dessutom relativt uppmärksamma, och då särskilt om jag drar "ja, och det här jag säger nu kan ju komma på tentan"-kortet. Ljuset som tänds i deras blickar. Ah!

I övrigt älskar jag mina högtalare. Jag har en släng av audiofilism i släkten och har uppenbarligen ärvt ett par av dessa gener. Den störste av dem alla är och förblir ju annars, Farbror Barbro.

Och HÄR skulle det givetvis ha länkats till det förträffliga klippet med Farbror Barbro på B&W men eftersom Blogger hatar mig i kombination med att jag är inkompetent lyckas jag inte med detta. Får väl bli en taskig youtubelänk istället.

Blå känslor

Mina nyckelben är bra på att ta stryk. Tack nyckelben för att ni står ut.

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Jag kan efter diverse sladdmeck mellan förstärkare, högtalare, DAC och eluttag nu lyssna på musik ur något annat än datorns högtalare. Det är faktiskt helt underbart.

I övrigt är livet idag inte helt fantastiskt. Kan inte svara på exakt varför... eller så kan jag det, men förklaringen är så lång och invecklad att det inte längre är en härledning utan en essä över mitt liv och ur en sådan kan man ändå inte hämta något vettigt. Jag drar väl helt enkelt och tränar istället och hoppas på att Den Svenska Björnstammen har svaren.

Huvaligen

Om man gillar att lida och inte har testat att köra riktigt tunga alternativt riktigt många knäböj så bör man omedelbart göra detta. Förra året hade jag ångest inför varje pass som innehöll böj för jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt, i princip oavsett vikt eller repsantal. Men så i år har jag fått köra "ryska benet", ett träningsprogram som inneburit knäböj 2-3 ggr/vecka. Varannat pass är lätt och varannat "relativt" tungt där man först ökar antalet repetitioner på samma vikt och sedan ökar vikten medan reps och set minskar. Ökad frekventering mig och knäböjen emellan har lätt till att vi funnit varandra lite mer och jag kan köra mina lätta pass och tycka att de faktiskt är rätt lätta.

Men. De tunga passen. Uff! Idag var jag inte helt fräsch (mycket konditionsträning förra veckan har förmodligen satt sina spår i muskelfibrerna också...) och mina fyror med 74 härliga kilon på stången var tuffa. Första två repetitionerna gick hyfsat lätt men resterande två var pannben pannben pannben i varenda set. Det bästa med att köra på en tyngdlyftningsklubb är att det nästan alltid finns folk där som skriker lite på en. Ett "kom igen nu!" eller "tryck på!" kan göra jäkligt stor skillnad när man jobbar på sina mentala marginaler.

Klarade i alla fall alla kilon jag var ålagd att lyfta och avslutade dessutom passet med mitt livs hittills bästa överstötar. Ännu bättre ska det bli såklart! Jag har alltid haft psykiskt svårt för det här med att pressa saker över huvudet och blivit väldigt stressad i mina satsningar. Idag kändes det verkligen som om saker och ting börjar falla på plats; jag kunde ladda på lugnt och kontrollerat utan att drabbas av "hjälp fy fan vad tungt det är det här kommer aldrig att gå" (ja ni förstår ju, inte direkt vad en mental coach skulle kalla en vinnande inställning).

Det är fan skönt sådana dagar då man får ett kvitto både i siffror och i känsla på att det går framåt. Mot oändligheten och vidare.

Teknikens under

Kan inte låta bli att fascineras över att jag just nu sitter och jobbar på universitetets server via fjärrskrivbordet i Windows som jag kör genom Virtual Box på min Mac. Hur smidigt är inte det?

... och, precis i detta nu startar Windows om sig för att jag har missat en sån här fin automatisk uppdateringsruta som måste lagt sig bakom alla mina sömlösa fönster. Vilket påminner mig om varför jag inte saknat Windows under de tre års tid jag tillhört den Mörka sidan.

Mina knän har blivit bättre (peppar peppar). Tog det lugnt på tyngdlyftningsträningarna förra veckan och det var nog ett klokt beslut för på träningen i måndags var känslan mycket stabilare. Om en knapp timme befinner jag mig förhoppningsvis på gymmet och matar av 4x4 passet (fyra repetitioner i fyra set) i mitt ryska knäböjsprogram. Det lär bli mysigt.