Igår såg jag Den Svenska Björnstammen live i Falun. Det var en minst sagt absurd upplevelse. Inte så mycket för bandet i sig eller deras musik, som förvisso är en smått excentrisk blandning av techno och vispopp, utan mer för kontrasten mellan de sju killarna på scenen och deras publik denna kväll.
Björnstammen består av sju till synes übernördiga killar som iklädda likadana björn-tishor och shorts med 80-talssnitt promenerar ut på scenen på sina pinnsmala ben. De är väldigt långt ifrån flickidols-stereotypen men spelar för en publik där majoriteten tycks vara oerhört piffiga 15-åringa tjejer, med eller utan pojkvänner med sig att klänga på. Men publiken hoppar och skriker och dansar och verkar ha hur kul som helst. Den har lite svårt för Björnstammens mer melankoliska låtar men jublet vet inga gränser när killarna säger "ja, nu har vi bara en låt kvar.... den låter så här" och introt till Vart jag mig i världen vänder börjar spelas.
Jag gillade spelningen som helhet, förutom det faktum att Björnstammen snuvade publiken på en upptempo-refräng i extranumret Allting kommer bli bra. Den körde de istället väldigt nedtonad vilket förvisso funkade, men det hade varit snäppet roligare att få rocka loss en sista gång. Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig lite gammal när fjortispubliken innan bandets intåg på scenen dansade och sjöng allsång till David Guetta's Titanium och Avicii's Fade Into Darkness. Jag var ju där för att lyssna på och dansa till livemusik, inte gå på disco.
Fick i alla med mig en sån här hem som jag kan gå runt och känna mig alternativ i.
Registration (hiphop och hårdrock fungerar överlägset bäst som styrketräningsmusik; jag är dock rätt mainstream och håller mig mest till kommersiella artister i dessa genres. Extremer har jag ibland lite svårt för) samt Lalehs debutalbum. Nyligen shoppade jag också Carla Bruni - Quelqu'un m'a dit. Både hon och Laleh representerar utmärkt matlagningsmusik!