Another brick in the wall

Hade planerat en trevlig liten cykeltur idag med hjälp av Google maps. Det var en jättebra idé sånär som på att:

1. Google maps inte visar när små asfaltsvägar plötsligt blir grusvägar.

2. Jag uppenbarligen suger på att läsa kartor.

Dessa två punkter i kombination med en helvetisk blåst gjorde att mitt pass i distans räknat blev ca 1,5 mil längre än beräknat, och i tid cirkus en timme (ja, snitthastigheten var knapp styrfart). Efter 2,5 timmar var jag så pass illa ute att jag fick stanna och nödfika för att inte trilla i diket av ren och skär utmattning, vilket hade varit klart obra med tanke på nyckelbenet. Tack gode gud att jag faktiskt stoppat ner kontokortet i en ficka, för normalt sett gillar jag inte att äta mitt under träningar. Den här gången var det dock kris och kaffe och två chokladbollar har aldrig smakat så bra. 

Nu är jag trött men nöjd. Nyckelbenet uppför sig exemplariskt och på tisdag får jag lyfta armen helt igen efter att ha varit begränsad till 45 grader de senaste tre veckorna (jag har dock fuskat lite, bl.a. för att sätta upp håret som är skvatt omöjligt med bara en hand). Längtar, längtar, längtar efter skogscykling nu där vinden inte blåser....

23 mm

Jag har cyklat landsvägscykel utomhus. Woho! 35 km på 76 minuter imponerar väl inte på någon men ett litet steg för mänskligheten är ett stort steg för mig. Ska även tilläggas att snitthastigheten sinkades av att jag var extremt försiktig i alla korsningar och höll stenkoll på vägen hela tiden - inga oförutsedda slarvgrejer skulle få riskera att fälla mig. Jag överlevde och fick mersmak, trots att benen faktiskt blivit lite trötta av ganska så intensiv träning sedan i torsdags. Jag börjar känna mig som mig själv igen.


Kan ju visa upp min kolfibrerpärla som bär mig så snällt på vägarna. Bilden är från den 22:a augusti 2009, om jag inte missminner mig dagen innan det årets Triathlon-SM på olympisk distans (1500 m simning - 40 km cykel - 10 km löpning). Hjulen var lånta fjädrar och oj vad snabb och snygg jag kände mig. Tyvärr gick tävlingen inte speciellt bra (enligt mina egna högt ställda förväntingar på mig själv), bl.a. drabbades jag av mitt livs hittills enda krampkänningar under löpningen. Det var tider det.

Isaac Impulse.

Volvo

Jag har cyklat utomhus idag. Kändes skitbra och nyckelbenet var så snällt och fint och tyst. Två veckor har gått sedan operationen imorgon och hoppet om att kunna cykla i skogen igen om kanske fyra ytterligare veckor lever i allra högsta grad.

För övrigt börjar jag närma mig upploppet på min uppsats och det är som vanligt kaos och stress och panik så här ett par veckor innan deadline. Ska även rätta 107 omtentor i statistik med start imorgon, så den här kvällen är definitivt lugnet före den totala stormen. Men jag ska väl klara av att rida ut den också.

Freefaller

Hittade just denna bild. Jag är en äkta freefaller. Har i och med det här berömda nyckelbensbrottet tvingats sova i soldier-positionen vilket jag hatar. Nu kan jag, om jag har en kudde under vänsterarmen, sova som en yearner. Läääängar tills jag åter kan praktisera magsovning.

Jag tränar, alltså finns jag

ÄNTLIGEN! Efter åtta dagars totalvila efter operationen kickade jag igång träningen igen i torsdags. 80 minuter på trainern och jag njöt över att få bli andfådd igen. 


Trots att jag enligt sjukgymnasten borde få "jätteont" av löpning har jag igår och idag testat att springa lite. Jag känner mig alldeles för rörlig och för pigg för att inte börja så smått. Det gör inte jätteont att springa. Snarare inte alls. Men visst känner jag att nyckelbenet inte skulle vara överförtjust i stötarna från tusentals löpsteg, så än så länge springer jag bara i uppförsbackar. Där blir stegen automatiskt kortare och löpningen sker på framfoten vilket ger en mjukare landning. Eftersom jag är gravt överviktig med löparmått mätt är inte uppför någon jättefavorit (annat var det när jag sprang Lidingöloppet 2005, cirkus 13(!) kilo lättare än idag och löpte som en hind i backarna), men  kanske kan den här konvalescensen ändra på det. Man blir ju bra på det man tränar osv.


Jag har befunnit mig i Falun för ett möte och valde i morse att åka upp till Lugnet för backintervaller med stavar i brant skidbacke. Detta är något som skidåkare ofta kör och jag förstår varför... vidrigt var ordet, pulsen sköt i höjden och benen skakade av möjlksyra när jag gick ner igen efter varje intervall. Min kropp känns rätt fräsch faktiskt - normalt sett när jag tränar ca 15 h i veckan är benen sällan utvilade men det är de definitivt nu med all ofrivillig vila. Tror att jag kanske nådde årets högsta pulsnotering idag, bara en sådan sak. Sjukvårdspersonalen påpekade flera gånger under operationsdagen hur vältränad jag verkade vara när jag låg på britsen med EKG ikopplad och pulsen visade 44 slag i minuten. Vill gärna behålla eller om möjligt öka min konditionsnivå. Utmaningen blir att träna smart efter mina nuvarande förutsättningar. Det ska gå, jag gillar ju utmaningar :).

Smärta i grafform.

Post op

Opererades igår. Smärtan på uppvaket var nog den värsta jag upplevt hittills i mitt liv. Sköterskorna började dock trycka i mig morfin via kanyl och livet kändes långsamt lättare. Sen eftermiddag fick jag åka hem vilket var enormt skönt; man känner sig genast friskare än på sjukhus.

Ordinationen från läkare och sjukgymnast är att ta det väldigt lugnt de närmsta tre veckorna. Jag får inte röra armen mer än 45 grader för att inte riskera att nyckelbenet rör på sig. Jag får långsamt börja med promenader, (stationär) cykling och lätt styrketräning när jag känner att jag klarar det. Försökte få sjukgymnasten att godkänna löpning också men hon trodde att det skulle göra väldigt ont. "Men jag har sprungit i helgen med brutet nyckelben och det har inte gjort speciellt ont", sade jag, varpå hon skrattade och tittade på mig ungefär som om jag vore lite knäpp. Vilket jag nog är :).

Nåja, de närmsta tre veckorna blir nog de lugnaste i mitt liv på många många år. Vilket kanske inte är helt dumt det heller, om man ska se krasst på saker. Jag har blivit bortskämd med att ha en stark fysik och kunna göra nästan vad jag vill, när jag vill det. Nu är det istället ödmjukhet inför skadan och min fina omgivning som stöttar mig som blir prio ett. Målet är såklart att ta mig tillbaka där jag var innan skadan, och sedan bli ännu bättre.

Och jäklar vad glad jag kommer vara när jag kan cykla downhill igen och känna den ultimata friheten...

På förekommen anledning

Fast jag ska inte sticka under stol med att internetdebatter ibland roar mig något ofantligt, hur retarderade de än är.

PS. Jag sprang 8 km idag och nyckelbenet sa inte ett pip så imorgon kanske det blir en lite längre runda. Jag käkar inga värktabletter längre och jag känner mig rörligare för var dag som går. Härligt. Operationen kommer ju tyvärr nollställa situationen igen, men jag tror faktiskt att jag kommer återhämta mig relativt snabbt från den också. Min kropp är duktig!

Operation clavicula

Spenderade hela onsdagen i den svenska sjukvårdskarusellen, och eftersom det tydligen är likvärdigt med att skada sig på månen att skada sig i ett annat landsting så fick jag genomföra en ny röntgen av nyckelbenet här i Uppsala för att återigen konstatera att det är av (no shit, Sherlock!). Vad jag däremot också fick veta som faktiskt var en nyhet är att läkarna i Uppsala rekommenderar operation av min skada då en liten bit av benet är helt lös och dessutom sitter snett. Sagt och gjort, det viktigaste för mig är att jag blir helt bra och kan träna obehindrat i framtiden så jag satsar allt på ett kort och opererar. På tisdag morgon sövs jag ner och lägger mig under kniven; wish me luck!

Jag & Johansson & Cancellara

"En ambulans? I helvete heller, jag tar grisbilen..." Foto: Jon Lindgren

Göteborg började som väntat helt fantastiskt med schysst väder, schysst häng, schysst cykling och schysst mat. Tyvärr slutade det inte lika fantastiskt med krasch, ambulansfärd, massor av väntan på Östra sjukhuset och tillslut besked om ett brutet nyckelben och några kvaddade revben...

Jag landade lite för långt åt höger i ett hopp i Kallebäcksdirten och istället för att få fäste i den hårda landningen gled mina hjul iväg i lös sand. Tough luck och jag flög över styret och landade på huvudet och på vänster nyckelben. Förhoppningsvis lyckas jag krångla mig igenom den svenska sjukvårdsbyråkratin och får träffa en ortoped nästa vecka som kan berätta mer för mig om min skada, läktid, rehab osv än vad den mycket stressade akutläkaren kunde; just nu vet jag bara att benet är av och att det gör ont.

Ändå. Det kunde ha varit värre. Min axel är intakt och jag blev inte särskilt skärrad av fallet, mest förvånad. Är redan cykelsugen och rastlös, trots smärtan. Att skada sig är en risk man tar när man håller på med den här sporten och jag är glad att jag tar det så mycket bättre än när jag var 20 och fick inflammerade knän. Då gick hela min värld under. Nu tar jag en dag i taget och ska försöka göra allt jag kan för att 2012 ska bli min bästa cykelsommar hittills.

Sen hade jag en otroligt fin uppbackning av "anhöriga" på sjukhuset som nästan muntrade upp mig lite väl mycket; det gör ont att asgarva med sargade revben ;).