Ödets ironi

Här har man cyklat ner för ett blött berg hela helgen utan så mycket som en skråma, och så sticker jag idag ut och löper en mil skogsstig med inte mindre än två vurpor och ett par trasiga löptights som följd. Ergo: löpning är mycket farligare än downhill.

Jag tränar, alltså finns jag

ÄNTLIGEN! Efter åtta dagars totalvila efter operationen kickade jag igång träningen igen i torsdags. 80 minuter på trainern och jag njöt över att få bli andfådd igen. 


Trots att jag enligt sjukgymnasten borde få "jätteont" av löpning har jag igår och idag testat att springa lite. Jag känner mig alldeles för rörlig och för pigg för att inte börja så smått. Det gör inte jätteont att springa. Snarare inte alls. Men visst känner jag att nyckelbenet inte skulle vara överförtjust i stötarna från tusentals löpsteg, så än så länge springer jag bara i uppförsbackar. Där blir stegen automatiskt kortare och löpningen sker på framfoten vilket ger en mjukare landning. Eftersom jag är gravt överviktig med löparmått mätt är inte uppför någon jättefavorit (annat var det när jag sprang Lidingöloppet 2005, cirkus 13(!) kilo lättare än idag och löpte som en hind i backarna), men  kanske kan den här konvalescensen ändra på det. Man blir ju bra på det man tränar osv.


Jag har befunnit mig i Falun för ett möte och valde i morse att åka upp till Lugnet för backintervaller med stavar i brant skidbacke. Detta är något som skidåkare ofta kör och jag förstår varför... vidrigt var ordet, pulsen sköt i höjden och benen skakade av möjlksyra när jag gick ner igen efter varje intervall. Min kropp känns rätt fräsch faktiskt - normalt sett när jag tränar ca 15 h i veckan är benen sällan utvilade men det är de definitivt nu med all ofrivillig vila. Tror att jag kanske nådde årets högsta pulsnotering idag, bara en sådan sak. Sjukvårdspersonalen påpekade flera gånger under operationsdagen hur vältränad jag verkade vara när jag låg på britsen med EKG ikopplad och pulsen visade 44 slag i minuten. Vill gärna behålla eller om möjligt öka min konditionsnivå. Utmaningen blir att träna smart efter mina nuvarande förutsättningar. Det ska gå, jag gillar ju utmaningar :).

Smärta i grafform.

Don't try this at home

Körde knäböj i måndags för första gången på... för länge. Tävling med lätt träning dessförinnan, därefter skidor i Åre och därefter ren lättja har dragit ut tiden sen senaste böjpasset. Uppehåll från knäböj har man inte ostraffat. Jag tog det relativt lugnt och lätt med 3 repetitionerx4 på 70 kg (jag maxar 90 kg) men det hjälpte inte; jag straffades ändå med träningsvärk från Dantes Inferno.

Att grina hjälper tyvärr inte heller utan det är bara att uthärda. Idag var planen löpintervaller och från första löpsteget insåg jag att det skulle bli tufft... 5x1000 meter med 500 meter joggvila är ett roligt men lite småjobbigt upplägg. Jag tycker att 4:20 min/km borde vara ett lagom tempo på "tusingar" för mig i nuvarande form och jag höll det första två, sedan tog syran, motvinden och träningsvärken över och jag tappade ganska mycket sista två... inte bra, alla intervaller ska helst vara så nära varandra som möjligt. Men nästa gång!

I helgen bär det av på cykelroadtrip till Sveriges framstjärt! Det ska bli mycket trevligt att omge sig med goa å glada jötteborgare i några dagar.

26 km solsken

Det finns hopp för en vår i år också.

Pannben och benhinnor

Hade tänkt klämma in ett långpass i löpning igår på ca 26 km. Förra riktigt långa passet à 24 km skedde i slutet på januari, därefter fick jag en liten skadekänning och trappade ner lite. Min plan är att öka ungefär 2 km per långlöpning för att i slutet på april/början på maj vara uppe i ca 32-34 km. Det är så mycket jag vill göra och hinna jämt och ständigt, och med begränsad tid tror jag starkt på att prioritera långpass inför maran för att vänja kroppen vid belastning under lång tid. Snabb är jag inte längre och det kommer jag inte satsa så mycket på att bli heller, det är ett annat projekt och kräver en annan typ av träning.

Nu blev det inget långpass. Redan från start var jag enormt seg och benhinnorna sade ifrån ganska rejält. Det gör de från och till och jag vet att den smärtan brukar ge med sig, det är inget som kräver vila för att försvinna (för mig alltså, jag går på ren och skär egenkännedom här och inte på medicinska rekommendationer). Så jag valde att avbryta passet, vilket inte hör till vanligheterna i min träning. Jag är "ganska" envis (läs extremt tjurskallig, på gränsen till dum) och saker som dåliga dagar, dåligt väder, dåliga kläder eller dålig frisyr är inget som brukar stoppa mig när jag väl bestämt mig. Men kanske är det åldern som fått mig att vekna, eller bli visare. Ett träningspass ska ha en syfte - ibland kanske det är pannbensträning, att bita i fastän kroppen är ofräsch, och då ger man sig verkligen inte. Men om det är uthållighet, explosivitet, styrka eller fart som är syftet med ett pass så kan det faktiskt hända att en allt för sliten kropp - eller psyke för den delen - inte klarar av att genomföra det tänkta momentet på ett bra sätt. Då kan man få sänka ambitionen, ändra syftet eller rent av vila istället.

Jag lufsade 6 km och hoppade sedan på min MTB istället. Lördagkvällen hade avslutats med intervaller på trainer framför Melodifestivalen (jösses vilken skit!), så benen var lite småsura. Jag mest gled runt i snön och lät benen rulla på med lätt kadens. Ingen press och inga krav men en stark vårlängtan väcktes i kroppen. Än så länge är det alldeles för mycket snö i Uppsala för att någon skogscykling värd namnet ska vara möjlig.

Vintercykling på sjön Vällan i Falun, påsken 2010. Det kan vara kul att cykla på vintern, absolut, men inget - INGET - slår en varm och skön majdag med torra stigar, barärmat och solsken.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men jag misströstar inte. 9 km löpning nu på morgonen kändes betydligt bättre än igår och på onsdag kanske jag är fit för ett långpass. Den som lever får se.

Lyftkran

Inte många barn blir gjorda i den här bloggen. Jag kämpar i alla fall vidare med tyngdlyftningen och har börjat denna februarisöndag med en timme och fyrtiofem minuters lyftande av stänger på olika vis. Det behövs verkligen inte en massa flashiga maskiner för att komma åt precis alla kroppens muskler, kan jag upplysa om. En stång, ett gäng vikter och rätt övningar räcker långt.

Jag blir ständigt starkare trots att kroppen är ganska trött. Förra söndagen tävlade jag igen, och gjorde 99 kilo totalt fördelat på 45 kilo i ryck och 54 i stöt. Tyvärr blev jag underkänd för efterpress i sista överstöten på 57 kilo. Jag var redigt förbannad för lyftet var lätt och det var rent slarv som gjorde att stången inte gick upp på spikraka armar direkt. Ett godkänt lyft hade inneburit en total på rätt sida om 100 kilo. Tyvärr är mina nerver en spelare som påverkar leken negativt - jagblir nervös när det ska tävlas vilket påvkerar tekniken och den spänning i kroppen som är så viktig i tyngdlyftning. Det är mycket svårare att göra riktigt bra lyft när kroppen känns som spaghetti. Men det finns inga genvägar till det perfekta ljudet som farbror Barbro skulle sagt, det är bara att jobba vidare.

Jag är anmäld till Stockholm Marathon i maj och har försökt hålla igång löpningen i vinter. Det har funkat fint fram till förra veckan ungefär då jag fick känningar i vänster baksida lår. Jag misstänker ett överansträngt muskelfäste; jag har haft mycket skador genom åren och är idag ganska bra på att identifiera olika sorters smärta. Har haft åtta dagars löpvila och tänkte sticka ut på ett lätt pass idag för att känna läget. Det är frustrerande att inte kunna träna som man vill men jag tar en skada med betydligt större jämnmod idag än förr; då var det KATASTROF och jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Veckan som varit har jag kört hårt på tyngdlyftningsträningarna samt cyklat tre pass istället. Livet är en berg-och-dalbana, try to enjoy the ride.

Fokus. A&O för ett lyckat lyft och i förlängningen en lyckad tävling.

Recession

Usch. Jag ligger i soffan med datorn på magen och slötittar på friidrotts-EM. Det går inget vidare för svenskarna. Ungefär så som jag känner mig just nu - inget vidare. Hade tänkt försöka mig på en hyfsat snabb millöpning idag men jag gav upp det när kroppen kändes skit. Tunga ben, en känsla av syra i musklerna trots att pulsen inte är speciellt hög och ett psyke som säger "fan vad du är kass, Kristin". Just nu ångrar jag nästan att jag anmälde mig till halvmaran. Jag vill ju vara bättre än så här. Framför allt så har jag varit så mycket bättre än nu. Det är det som är värst; att jag för bara ett år sedan sprang milen med lätthet (nåja, men utan större problem i alla fall) under 45 minuter och att jag nu får slita för att komma under 50. Det är tungt för en prestationsprinsessans att acceptera en sådan degradering.

Var nere på tyngdlyftningsklubben och rev av ett styrkepass också. Det dröjer ytterligare ett par veckor innan jag kan börja träna där oftare och mer regelbundet, först ska jag jobba en vecka i Stockholm och därefter väntar Åre och sedan fjällvandring, men jag ser fram emot att komma tillbaka och börja nöta teknik och bli starkare igen. Jag har tappat även här efter en sommar med väldigt oregelbunden tyngdlyftningsträning, och det kommer att bli tufft mentalt att ligga under de vikter jag gjorde i våras.

En tung dag för både psyke och kropp. Imorgon väntar jobb igen.

Blue suede shoes

Tillbaka i Uppsala igen för arbete och packning. Åker till Åre söndag nästan vecka och bör för att underlätta för mig själv packa det mesta redan den här veckan. Ska jobba i Stockholm hela nästa vecka och kommer tillbaka hit till lägenhet först samma kväll som jag tar nattåget norröver. Slit och släp men det är det värt; det ska bli otroligt kul att cykla downhill i Sveriges utförsmecka i en hel vecka.

Men! Jag packar inte bara ner saker, en del prylar har jag även packat upp idag. Förutom att ett paket med löpartights anlände från England så hämtade jag även nya löpskor på jobbet. Asics erbjuder sportbutiksanställda en rätt saftig personalrabatt som jag brukar utnyttja en gång per år när det är dags att uppdatera skoförrådet. Har de senaste tre åren kört med Kayanos (samt ett par TriNoosa när jag tävlat triathlon), men i år blev det ett par DS Trainers istället som är lite lättare än Kayano. Har testsprungit ett pass i dem och de är underbara. Dessa blir definitivt halvmaraskorna.

Asics DS Trainer 15

Apropå halvmaran så har jag gruvlig ångest. Det tempo jag väldigt gärna vill hålla i 21,1 km känns i dagsläget som en utopi. Det är ju fortfarande en stund kvar så än finns väl en mikroskopisk chans att jag hittar toppformen, men jag får nog börja förbereda mig mentalt på att jag inte är så snabb och lätt som jag en gång var. Orimliga förväntningar är ingen höjdare att ha på sig själv; det är bättre att vara realistisk och sen förhoppningsvis överträffa sig själv.

Somliga straffar Gud direkt

Fi faaaan säger jag bara. Jag inte bara kände av gårdagens frontböjar idag - jag står handfallen och gnyende inför dem och har ännu en gång tvingats inse att man inte gör ett uppehåll från benböjar ostraffat. Den där manglade blivit-överkörd-av-en-ångvält-känslan i lårmusklerna kommer långsamt smygande och slår in med full kraft först 20-24 timmar efter att den rörelse som är dess orsak utfördes. Dvs ungefär när jag skulle springa hem från jobbet. Morgonens joggpendling (för jag höll definitivt inte en hastighet snabb nog att kunna kallas för löpning, men det skyller jag inte på böjarna utan snarare på allmän slöhet och kass form) var förvisso seg men den första kilometern på hemväg finner jag knappt ord för. Trodde nästan jag skulle få linka hem i 6+ min/km-fart, men lyckligtvis släppte den allra mest förlamande träningsvärken allt eftersom och mina 5,66 km till ICA Tunabackar (jag var tvungen att handla middag) avverkades på under 30 minuter.

Jag hade/har som ambition att inte bara skriva referat över mina träningspass i den här bloggen, utan försöka reflektera lite över världen och min plats i tillvaron också. Nästa vecka har jag semester i Dalarna igen, förhoppningsvis kan jag spotta ur mig något vettigare då. Ytterligare en arbetsdag ska dock klaras av först. I skrivandets stund sitter jag nästan med mina ömma fötter i ett fotbad, men tyvärr är vattnet något för hett för att jag ska klara av att stoppa ner några kroppsdelar i det. Säkert hinner vattnet inte svala innan det är dags att ta en kalldusch (ett måste i skållheta och kvava Uppsala - jag hoppades sååå på regn och ett rejält åskväder i afton men molnen på himlen spottade endast ur sig ett par miniloskor) och försöka få lite sömn innan morgonens planerade backintervaller.

Fotbollsfru

Sitter med ömma fötter i ett fotbad och ser hur Argentina spöar Grekland samt hur Nigeria med största sannolikhet lämnar fotbolls-VM då resultatet i matchen mot Sydkorea i slutminuterna är 2-2. Nigeria behöver en seger. Jag är ingen fotbollsfanatiker precis men jobbar man i en sportbutik med en hop fotbollsintresserade grabbar så blir det en del bollsnack. Och ett världsmästerskap i världens största sport är ändå en stor händelse. Hjärtat klappar mest för de små nationerna, och då särskilt de afrikanska som har "världsdelshemmaplan". Vem älskar inte en underdog?

Benen var med mig under löpningen idag, trots att fötterna inte vill sluta värka. Det är tufft att gå från slappt uppsatsskrivande till konstant stående/gående heltidsjobb. Sprang de 5 km till jobbet i 5:20-tempo vilket är helt okej på morgonen och med ryggsäck innehållande ombyte och matlåda. Hem tog jag en lite längre sväng via ån och höll 5:00 blankt i sex kilometer utan större ansträngning. Väldigt skönt efter en lång vår då jag kämpat med otroligt trögrörliga ben.

Nu är jag trött och fotbollsmatcherna är slut... Läggdags.