Hasta la vista, baby

I natt tar jag tåget till Åre för en veckas downhillcyklande. Kan knappt förstå att det är dags. Det är liksom detta jag siktat mot hela året, sedan jag köpte min cykel i januari. Massor av fjärilar surrar i magen. Jag tror att det kommer bli fantastiskt!

Recession

Usch. Jag ligger i soffan med datorn på magen och slötittar på friidrotts-EM. Det går inget vidare för svenskarna. Ungefär så som jag känner mig just nu - inget vidare. Hade tänkt försöka mig på en hyfsat snabb millöpning idag men jag gav upp det när kroppen kändes skit. Tunga ben, en känsla av syra i musklerna trots att pulsen inte är speciellt hög och ett psyke som säger "fan vad du är kass, Kristin". Just nu ångrar jag nästan att jag anmälde mig till halvmaran. Jag vill ju vara bättre än så här. Framför allt så har jag varit så mycket bättre än nu. Det är det som är värst; att jag för bara ett år sedan sprang milen med lätthet (nåja, men utan större problem i alla fall) under 45 minuter och att jag nu får slita för att komma under 50. Det är tungt för en prestationsprinsessans att acceptera en sådan degradering.

Var nere på tyngdlyftningsklubben och rev av ett styrkepass också. Det dröjer ytterligare ett par veckor innan jag kan börja träna där oftare och mer regelbundet, först ska jag jobba en vecka i Stockholm och därefter väntar Åre och sedan fjällvandring, men jag ser fram emot att komma tillbaka och börja nöta teknik och bli starkare igen. Jag har tappat även här efter en sommar med väldigt oregelbunden tyngdlyftningsträning, och det kommer att bli tufft mentalt att ligga under de vikter jag gjorde i våras.

En tung dag för både psyke och kropp. Imorgon väntar jobb igen.

Blue suede shoes

Tillbaka i Uppsala igen för arbete och packning. Åker till Åre söndag nästan vecka och bör för att underlätta för mig själv packa det mesta redan den här veckan. Ska jobba i Stockholm hela nästa vecka och kommer tillbaka hit till lägenhet först samma kväll som jag tar nattåget norröver. Slit och släp men det är det värt; det ska bli otroligt kul att cykla downhill i Sveriges utförsmecka i en hel vecka.

Men! Jag packar inte bara ner saker, en del prylar har jag även packat upp idag. Förutom att ett paket med löpartights anlände från England så hämtade jag även nya löpskor på jobbet. Asics erbjuder sportbutiksanställda en rätt saftig personalrabatt som jag brukar utnyttja en gång per år när det är dags att uppdatera skoförrådet. Har de senaste tre åren kört med Kayanos (samt ett par TriNoosa när jag tävlat triathlon), men i år blev det ett par DS Trainers istället som är lite lättare än Kayano. Har testsprungit ett pass i dem och de är underbara. Dessa blir definitivt halvmaraskorna.

Asics DS Trainer 15

Apropå halvmaran så har jag gruvlig ångest. Det tempo jag väldigt gärna vill hålla i 21,1 km känns i dagsläget som en utopi. Det är ju fortfarande en stund kvar så än finns väl en mikroskopisk chans att jag hittar toppformen, men jag får nog börja förbereda mig mentalt på att jag inte är så snabb och lätt som jag en gång var. Orimliga förväntningar är ingen höjdare att ha på sig själv; det är bättre att vara realistisk och sen förhoppningsvis överträffa sig själv.

Fegis

Men helvete! Såg ännu en film med DiCaprio ikväll, Shutter Island. Jag kröp ihop i soffan och höll i lillebror; den var rätt läskig stundtals. Problemet nu är att det är kolmörkt ute och jag har en massa tvätt på tvättlinan. SMHI säger att det kommer börja regna i natt så jag borde verkligen ta in grejerna medan tid är, men jag vågar fan inte gå ut själv i natten efter detta. Normalt sett är jag inget lättskrämpt våp (i mina egna ögon) men det finns gränser även för mig. Tvingar nog med mig brorsan ut.

I drömmarnas land

Var på bio igår med min bror och såg Inception. Djävlar i min lilla låda, det var en bra rulle det! Jag gillar regissören Christopher Nolans tidigare filmer, framför allt Memento som är en av mina absoluta favoritfilmer. Inception var betydligt mer storslagen och actionspäckad än lågbudgetfilmen Memento, och kanske var frågetecknen något färre (Memento vill man nästan se om på en gång då man efter filmens slut känner att man inte har ett dugg koll på vad som egentligen har hänt och inte). Inception var definitivt sevärd och en riktigt häftig filmupplevelse.

Nu ska jag slänga ihop en banankaka av ett gäng övermogna bananer som ligger i kylen.

Kappmuskelpolisen

Bild från wikipedia.

Vaknade upp med ett rejält ömmande nackparti, vilket kanske något otippat gjorde mig glad. Jag besökte Friskis&Svettis i Falun igår (courtesy of Lisa) och körde ett styrkepass med lite tyngdlyftningsinslag. Ryck och frivändningar från låren var två av övningarna och dessa är riktiga trapz-killers (se bild för att beskåda den inom tyngdlyftningen så viktiga trapezius, på svenska kallad kappmuskeln). Ett rätt utfört tyndlyft innefattar en dragfas där kappmuskeln i allra högsta grad är involverad. Jag har haft rätt svårt just för draget och därför är det schysst att det idag känns att jag i alla fall aktiverade rätt muskler något sånär.

Det var skönt att lyfta skrot igår och jag tyckte inte att jag var helt überkass varken tekniskt eller styrkemässigt, även om jag har tappat en hel del jämfört med när jag tränade som mest i våras. Faktiskt så ser jag just nu fram emot hösten (!). Att få rutiner igen både på träning och skola känns attraktivt efter en vår och en sommar som för mig inneburit uppsatsskrivande och mindre strukturerad träning än vanligt. Jag längtar efter att sätta upp mål att arbeta mot igen. Fortfarande är jag inte helt på det klara med exakt vad jag vill fokusera mest på - återigen, det är så mycket jag vill göra! - men jag hoppas kunna åstadkomma en väl avvägd kompromiss där jag får fortsätta utveckla nya färdigheter och förstärka sådant jag redan börjat med. Stay tuned.

Inte snabb men snygg

Jag hängde nog med klungan i kanske hundra meter. Joråsåatteh. Kände direkt i första uppförsbacken att näe, det finns inte en chans i helvetet att jag hänger med i det här tempot i motlut. Kanske utför och på platten, men jag är helt enkelt för svag och otränad för att orka trycka på särskilt länge eller mycket. En ung tjej från Borlänge CK släppte också direkt och vi gjorde sällskap den trevliga lilla turen runt Vikasjön. Det var i alla fall en fantastisk sommarkväll i fantastiska Dalarna och jag tyckte att det var riktigt roligt att cykla!

Bild lånad från Lisa som fick mig att hänga med ikväll. Hon är, sin blonda mjuka uppsyn till trots, stark som en oxe och låg med huvudklungan ett bra tag. Dessutom en riktigt kul tjej att snacka skit med på dit och hemväg. Bara det gjorde hela utflykten värd.

Allt som allt blev det nästan nio mil cyklat (plus att jag var ute och lekte en knapp mil i förmiddags så nästan tio mil på två hjul idag). Så mycket har jag inte cyklat alls i år. Det fina i kråksången är att jag börjar känna mig riktigt motiverad igen; jag vill konditionsträna och jag vill väldigt gärna vara starkare och snabbare till nästa år. Sen vill jag ju fortfarande bli asmycket bättre på downhillcykeln, i stökig XC-terräng, på tyngdlyftning, jag vill bli smidigare, jag vill springa snabbare, jag vill ha bättre balans... och så vill jag gärna bli en bra statistiker också. Fler timmar på dygnet/veckodagar per vecka/dagar per månad/månader per år, tack!

Gaaaah

...ska om någon timme sådär bege mig mot Torsång för att köra någon sorts träningstävling på landsvägscykel. Det är verkligen inget seriöst men jag är i skrivandets stund skitnervös. Bedömer mig själv som i rätt kass form och landsvägscykel har jag definitivt inte kört mycket av i år. Benen är lite sega dessutom efter hyfsat mycket träning de senaste dagarna. Vi får väl se hur många meter vi hinner köra innan jag blir avhängd. Gissar på typ tio.

Ms Underhill

Det blir inte alltid som man tänkt sig, lyder en välkänd klyscha. Planen var att köra downhill i Gesunda hela dagen. Jag gillar träning både ensam och i grupp men liftburen cykling gör sig definitivt bäst i sällskap (man vill ju ha någon att snacka med i liften!), och därför hade jag släpat med mig min lillebror idag. Han har aldrig cyklat downhill men är rätt tuff så jag gissade att han skulle kunna tycka att det var kul. Förmanade honom flertalet gånger att ta det luuugnt första åket men det gick tydligen inte ända fram, för efter ungefär tre kurvor kraschar brorsan och slår i axeln rätt rejält. Downhill är krävande även för överkroppen och som nybörjare kör man inte med en skadad axel, så det vara bara för honom att lämna tillbaka hyrcykeln. Rejält snopet. Jag körde ett par åk till med sällskap av en internetbekant medan bror min fick beundra den trestjärniga utsikte uppe vid toppstugan, men som den ansvarstagande syster jag är avbröt jag därefter cyklandet ett par timmar tidigare än vad jag hade velat och körde hem min sargade lillebror till Falun igen.

Eftersom cykelsuget inte var stillat blev det en dryg timmes snurrande på hemmaplan med XC-cykeln i Gruvrisskogen. Det är en fantastiskt rolig liten skog med mestadels ganska snabba och lättcyklade stigar. Däremot enormt kuperat! Jag stod på rejält utför (allt känns ju så litet och flackt i jämförelse med downhillspår) och fick jobba en del uppför. Ett par gånger drabbades jag av en nyhet: jag orkade inte cykla hela backen! Problemet på MTB i branta uppförsbackar kan annars vara tekniken, men jag var hyfsat duktig på att ta mig över även rötter och stenar. Nu var det helt enkelt orken i ben och lungor som tröt. Konditionen som alltid varit min kronjuvel... nu är det inte så längre, och det är delvis en jobbig insikt även om jag är högst medveten om orsakerna till tappet. Oavsett vad den rationella delen av hjärnan säger så tycker emotionella delen alltid att det är jobbigt att vara sämre. Rentav dålig. Som tur är var det så vansinnigt roligt att cykla idag att jag trots allt accepterade mitt öde som halvkass.

Imorgon ska jag ägna mig åt en annan känslomässigt ambivalent aktivitet: löpning. Också något jag tidigare var riktigt bra på (utan att riktigt inse det själv dock - "man vet inte vad man har förrän man förlorat det" lyder ytterligare en utsliten klyscha), och numera är högst medelmåttig. Jag längtar efter flytet, flowet, farten och löpsteget som jag tidigare hade. Jag vet varför även det är borta, vad som har förändrats, men jag vet inte om jag vill eller kan ändra mina nya förutsättningar. Jag vill SÅ MYCKET ska ni veta och det mesta frontalkrockar på ett eller annat vis i fysiska färdigheter men framför allt i tid och engagemang. Varför kan man inte bli bäst i allt allt allt allt och varför har jag inte obegränsat med tid tid tid tid? Mer om det en annan dag, jag har svårt att tro att någon orkar läsa ett mastodontinlägg i klass med detta utan vare sig substans eller bilder. Människor är till naturen lata, har jag hört.

Drömmen om Dalarna...

...har blivit sann.

Somliga straffar Gud direkt

Fi faaaan säger jag bara. Jag inte bara kände av gårdagens frontböjar idag - jag står handfallen och gnyende inför dem och har ännu en gång tvingats inse att man inte gör ett uppehåll från benböjar ostraffat. Den där manglade blivit-överkörd-av-en-ångvält-känslan i lårmusklerna kommer långsamt smygande och slår in med full kraft först 20-24 timmar efter att den rörelse som är dess orsak utfördes. Dvs ungefär när jag skulle springa hem från jobbet. Morgonens joggpendling (för jag höll definitivt inte en hastighet snabb nog att kunna kallas för löpning, men det skyller jag inte på böjarna utan snarare på allmän slöhet och kass form) var förvisso seg men den första kilometern på hemväg finner jag knappt ord för. Trodde nästan jag skulle få linka hem i 6+ min/km-fart, men lyckligtvis släppte den allra mest förlamande träningsvärken allt eftersom och mina 5,66 km till ICA Tunabackar (jag var tvungen att handla middag) avverkades på under 30 minuter.

Jag hade/har som ambition att inte bara skriva referat över mina träningspass i den här bloggen, utan försöka reflektera lite över världen och min plats i tillvaron också. Nästa vecka har jag semester i Dalarna igen, förhoppningsvis kan jag spotta ur mig något vettigare då. Ytterligare en arbetsdag ska dock klaras av först. I skrivandets stund sitter jag nästan med mina ömma fötter i ett fotbad, men tyvärr är vattnet något för hett för att jag ska klara av att stoppa ner några kroppsdelar i det. Säkert hinner vattnet inte svala innan det är dags att ta en kalldusch (ett måste i skållheta och kvava Uppsala - jag hoppades sååå på regn och ett rejält åskväder i afton men molnen på himlen spottade endast ur sig ett par miniloskor) och försöka få lite sömn innan morgonens planerade backintervaller.

Back to business

Jobbar igen. Det tar på krafterna (framför allt fotsulornas; att stå och gå precis hela dagen när man annars är stillasittande student är en förändring som märks), men jag har ändå fått till två hyfsade träningspass idag. Först korta intervaller på racern i morse. Det var mördande varmt redan klockan halv åtta på morgonen, men vinden svalkade något och gjorde varannan intervall rejält mycket jobbigare då jag hade direkt motvind. Efter jobbet, halv åtta på kvällen, bar det istället av till gymmet för ett kort men intensivt styrkepass. Körde bl.a. 5x5 (fem set, fem repetitioner) i frontböj. Det var ganska länge sedan sist och jag misstänker att det kommer kännas imorgon...

Igår var jag ledig och sprang ett långpass på 18 km, det längsta jag sprungit på flera år faktiskt. Det var varmt och ganska tungt (fem av kilometrarna gick dessutom på teknisk skogsstig och där går kilometertempot upp med säkert en minut jämfört med slät grusväg eller asfalt) men jag tog mig igenom tack vare en snäll servitris på Café Skuttunge vid ICA Maxi som fyllde på flaskorna i mitt vätskebälte när jag var halvvägs. Det tackar vi för.

Nu återstår två arbetsdagar innan jag drar upp till Dalarna igen för ännu en semester/träningsvecka. Det kanske inte är så för alla, men för mig är termerna tämligen ekvivalenta.

Hopp och skutt

Från endorfiner och värmeslag till adrenalin och värmeslag. Gårdagen spenderades i Gesunda, ett cykeleldorado utan dess like. Det var en hel del saker som lossnade i min cykling, saker jag hade vissa problem med i midsommarhelgen när jag var där senast. Bland annat tycks hopp- och droptekniken ha satt sig! De allra största hoppen väntar jag lite med men "mellandropet" av tre som finns på toppen av berget satte jag som en smäck, och likadant med alla tables och det trädrop som finns i Magic Carpet (sista åket körde jag t.o.m. så fort att jag flög över landningen på en table, det har aldrig hänt förut). Cupbanan kördes också och den är väldigt teknisk men fantastisk rolig och inte alls läskig. Så våldsamt fort går det naturligtvis inte, men nästa säsong kanske jag vågar ställa mig på startplatån och försöka köra järnet.

Längtar redan till nästa downhillhelg. Ikväll väntar däremot färd tillbaka till Uppsala för fyra dagars jobb. Känns lite drygt, men ska man finansiera sina dyra intressen är det bara att bita ihop och jobba på.

Jag kör mellanträdropet.

Pojkvännen tar det stora dropet, sin tredje dag

någonsin på en downhillcykel. Jäkla människa.

Utsikt belönad med tre stjärnor i Guide Michelin från

Gesundabergets topp.

Mörksuggejakt

Har cyklat lite idag också. Närmare bestämt 70 km MTB i Rättviksterrängen. Jag körde Mörksuggejakten även förra året, kanske den blötaste och kladdigaste upplagan av loppet i mannaminne. I år var förhållandena de motsatta: varmt, soligt och snustorrt. Nästa lite väl mycket torka faktiskt; för på sina ställen var det extremt sandigt och på så sätt lite svårcyklat. Jag gjorde en snygg vurpa i en mycket lös nedförsbacke och fick sand och jord precis överallt, men det var ett mjukt underlag att trilla på åtminstone.

Mörksuggan börjar med en lång klättring på asfalt upp för Vidablicksbacken. Den är lång. Och brant. Och lång. Men jag tog det lugnt (formen tillät inte mer heller) och segade mig upp.

I Vidablicksbacken.

Efter backen följer ett ganska kuperat lopp med ömsom grusväg, ömsom stig och ömsom asfalt. Jag är ingen grusvägsdrottning precis med min nästan 13 kg tunga fulldämpade cykel och grovmönstrade Nobby Nic-däck, men envetet tekniknötande i skogen tycks ha gjort mig relativt snabb på stig ändå för där körde jag ikapp och ibland förbi folk. Nu är det tyvärr svårt att komma om andra cyklister på smal singletrack och relativt lätt att göra det på grusväg, så totalt sett tror jag att jag tappade fler placeringar än vad jag tog in.

Med 5 km kvar började jag känna mig mör och fingrade efter den sista gnuttan av gel som jag hade i ryggfickan. Trött och fumlig lyckades jag dock tappa gelen och då insåg jag att sista biten skulle bli tung. Förra året gjorde jag en riktigt bra slutspurt och var pigg och fräsch ända in i mål, men nu fick jag slita för varenda meter. Tittade inte alls på klockan för det spelade liksom ingen roll; jag hade inte mer att ge än vad jag redan gjorde.

Upploppet.

Hade ont i hela kroppen när jag väl kom över mållinjen och fick hoppa av cykeln. Ändå var det extremt värt att få ta i och maxa sin lekamen igen, det var ett tag sedan. Säga vad man vill om träningsdisciplin, men för egen del jobbar jag aldrig så hårt på träning som jag gör på tävling. Tror att de gäller de flesta människor med vad som brukar benämnas som "vinnarskalle" eller "tävlingshjärna".

Sluttiden blev något bättre än i fjol - hade 3:49 då och ca 3:42 nu, de officiella resultaten är inte publicerade än. Dock var banan extremt mycket snabbare i år och ser man på mitt avstånd till segrarinnan i Damelit så var det 55 minuter i fjol och 65 minuter i år. Jag är även fullt medveten om att jag är i sämre form nu än då - detta var t.ex. mitt längsta cykelpass i år sett till både tid och distans. Jag har helt enkelt fokuserat på annat än att skaffa mig så bra uthållighet och cykelbenstyrka som möjligt. Dagen gav dock mersmak och det är mycket möjligt att jag börjar träna lite hårdare igen och kanske närma mig fornstor dagsform. Fast samtidigt - det är så extremt mycket jag vill göra, så mycket jag vill förbättra, så många mål jag vill uppnå. Att prioritera är det svåraste jag vet. Det näst svåraste är att vara nöjd med vad jag presterar.

...nu ska jag inte spåra iväg, utan lämnar filosoferandet kring vad jag ska göra i framtiden till en annan dag och ett annat inlägg. Ska fokusera på att återhämta mig till morgondagens downhillåkning i Gesunda :). Livet leker!

Upp och ner, ner och upp

Det finns fördelar med att bo på ett berg. Till exempel att man när man lämnar berget alltid har nedförsbacke, och att man när man ska hem igen alltid har uppförsbacke. Det senare kan väl kanske också klassificeras som en nackdel (vilket jag i bland också tycker; Gud är mitt vittne när jag en seg dag långsamt gnetar mig uppför Gamla Berget och svär tyst över Fan och hans moster och deras grävskopor som måste ha grävt den helveteshög jag nu måste upp för), men just idag har jag älskat att bo på ett berg. Och dessutom finns ett annat berg på andra sidan Falun, där Lugnet med dess hoppbackar och härliga cykelstigar finns. Så jag har idag ägnat tre timmar åt att köra upp och sen ner igen och sen upp och sen ner och sen upp igen. Antalet meter på platten är lätträknade. Fick sällskap av bror min i två av timmarna. Vi körde bl.a. The Enemy Within, en handbyggd stig som ett gäng entusiaster har grävt. Helt makalös cykling!

För att dra mitt strå till stacken hjälpte till med lite grävande i måndags kväll. Ytterligare en slinga är på gång kallad Second Chance som kan komma att bli det häftigaste i XC-väg i Sverige. Det river lite i mig när jag inser att jag inte bor i Falun på heltid. Jag fullkomligt älskar att vara här. Vem skulle förresten inte göra det även om man inte är cykloman när min bloggplats för tillfället ser ut så här?

K-kinda busy

Jomensåatt, jag är som tidigare antytts ingen superfrekvent bloggare. Mitt liv i övrigt är lite för intensivt helt enkelt.

Jag har de senaste två veckorna hunnit fira midsommar, bl.a. med ätande av den himmelskt goda tårtan på bilden samt fiolspel och dans runt midsommartången, två dagar downhillcykling i Gesunda vilket var obeskrivligt grymt, sex arbetsdagar i sommarens första värmebölja samt i afton färd upp till Falun för nio efterlängtade semesterdagar. Jag ska njuta, träna, njuta, träna samt cykla Mörksuggejakten på söndag. Det är det första långlopp jag gör sedan Vasaloppet i mars; ska bli mycket intressant att se vad jag kan prestera i nuvarande skick. Har inte alls samma form som förra året, men jag känner att det är dags att ställa sig på en startlinje och bekänna färg på riktigt.

Nu läggdags, imorgon ska jag lämna in min goa Stevens Fluent på Cykel&Fjäll för en service.

Packa pappas kappsäck

Ska om en halvtimme ungefär springa till jobbet. 10-19 arbetar jag idag, och därefter är det dags att sprinta hem igen och packa bilen för vidare avfärd norrut. Ska fira midsommar i Falun, vilket jag gjort de senaste femton åren. Tar med mig två cyklar (och då är det ändå lite jobbigt att lämna lill-mountainbiken hemma, racern och downhillcykeln får åka med), en systemkamera, en fiol, två hjälmar, skydd, fem par skor, en väska med kläder (mest sådana gjorda för att träna i, varav en stor del är smutstvätt jag tänkte passa på att få ren när jag har tillgång till egen tvättmaskin och slipper boka tvättstugetid) samt datorn naturligtvis. Jag ska vara borta i fyra dagar. Ehuuuum.

Antisvetto

Dagens pass har bestått i de nyaste ingredienserna i mitt träningsliv, och också de största utmaningarna: downhill och tyngdlyftning.

Tyngdlyftningen blev en "seriös" del av min träning i höstas. Då började jag köra tre pass i veckan och med mycket bra coaching utvecklade jag teknik, rörlighet och styrka ganska mycket. I vintras gjorde jag tre tävlingar med 92 kg totalt som bäst (40 kg i ryck och 52 kg i stöt) på sista tävlingen. Just nu ligger lyftandet väldigt lågt - varma sommardagar är det så mycket annat som lockar - men jag försöker hålla igång det hela med ett pass i veckan under sommaren. I höst planerar jag att kicka igång ordentligt igen. Jag är hemskt sugen på att göra minst 100 kg totalt på en tävling nästa säsong.

Downhill då? Det kom också in i mitt liv under hösten 2009. En kompis skickade ett filmklipp på när en av världens bästa downhilltjejer, Rachel Atherton, vann VM. Någonting i mig reagerade och jag kände att "wow, vad coolt, det där vill jag också göra!". En av mina största styrkor (och kanske också svagheter, jag tenderar ibland till att bli väl fokuserad och tunnelseende...) är att jag när jag får för mig någonting är väldigt bra på att se till att det blir verklighet. I januari inköptes en downhillcykel som tidigare tillhört Sveriges just nu bästa DH-dam Elisabeth Engström, och nu är jag således ägare till en knallgrön Racebike.

Foto: Mårten Kihlkrans

Båda dessa sporter är svåra och kräver helt nya färdigheter av mig. Jag som har mina komparativa fördelar i uthållighetsidrotter där man rör sig länge, ska nu försöka bli smidig, stark och explosiv i tyngdlyftningen samt följsam, välbalanserad och modig i downhillcyklingen. Jag älskar nya utmaningar och känslan av att utvecklas, men är inte lätt alla gånger att gå tillbaka till nybörjarstadiet och jag har fällt en och annan tår när jag känt mig totalt misslyckad i mina nya företag.

I sommar satsar jag mycket på att lära mig behärska min Gröna Fara. I helgen bär det av till Gesunda och i augusti väntar det stora äventyret: Åre. Jag är full av förväntan.

Fotbollsfru

Sitter med ömma fötter i ett fotbad och ser hur Argentina spöar Grekland samt hur Nigeria med största sannolikhet lämnar fotbolls-VM då resultatet i matchen mot Sydkorea i slutminuterna är 2-2. Nigeria behöver en seger. Jag är ingen fotbollsfanatiker precis men jobbar man i en sportbutik med en hop fotbollsintresserade grabbar så blir det en del bollsnack. Och ett världsmästerskap i världens största sport är ändå en stor händelse. Hjärtat klappar mest för de små nationerna, och då särskilt de afrikanska som har "världsdelshemmaplan". Vem älskar inte en underdog?

Benen var med mig under löpningen idag, trots att fötterna inte vill sluta värka. Det är tufft att gå från slappt uppsatsskrivande till konstant stående/gående heltidsjobb. Sprang de 5 km till jobbet i 5:20-tempo vilket är helt okej på morgonen och med ryggsäck innehållande ombyte och matlåda. Hem tog jag en lite längre sväng via ån och höll 5:00 blankt i sex kilometer utan större ansträngning. Väldigt skönt efter en lång vår då jag kämpat med otroligt trögrörliga ben.

Nu är jag trött och fotbollsmatcherna är slut... Läggdags.

Zzzz....

Seg i knoppen denna morgon. Snart märker jag om samma seghet återfinns även i kroppen. Ska springa till och från jobbet idag. Det är lite drygt 5 km kortaste vägen och mycket uppför (eller ja, så mycket uppför det nu blir i pannkaksplatta Uppsala).

Solen skiner. Synd att man ska vara inomhus till klockan 19.

Dagens drogdos

Tre mil på blandade underlag gjorde mig knappast klokare men definitivt mer tillfreds i sinnet. Jag kan väl skriva så mycket jag vill och orkar helt enkelt. No pressure (...vem försöker prestationsprinsessan lura?).

Dagens cykeltur gick bland annat genom Uppsalas härligaste skog; Lunsen. Folk som inte rör sig utanför stadskärnan missar så jäkla mycket. Jag är ingen storstadsmänniska utan behöver doften av skog, knarrande kottar och solstrålar mellan trädgrenar för att vara riktigt lycklig.

Nu bär det snart av söderut till föräldrahemmet i Salem. Mycket ska hinnas med på ens enda lediga dag i ett block av nio arbetsdagar. Men träning är som vanligt prioriterat, över det mesta annat. Mycket har förändrats sedan jag sist skrev en rad i den här bloggen i juli 2007, men inte endorfinernas och adrenalinets särställning i mitt liv. Jag är fortfarande fast i deras våld, och jag gillar det.

Long time no see

Ska jag eller ska jag inte ta upp den här bloggen efter tre år? Det är frågan.

Sticker ut en runda på mountainbiken och funderar.