Mörksuggejakt

Har cyklat lite idag också. Närmare bestämt 70 km MTB i Rättviksterrängen. Jag körde Mörksuggejakten även förra året, kanske den blötaste och kladdigaste upplagan av loppet i mannaminne. I år var förhållandena de motsatta: varmt, soligt och snustorrt. Nästa lite väl mycket torka faktiskt; för på sina ställen var det extremt sandigt och på så sätt lite svårcyklat. Jag gjorde en snygg vurpa i en mycket lös nedförsbacke och fick sand och jord precis överallt, men det var ett mjukt underlag att trilla på åtminstone.

Mörksuggan börjar med en lång klättring på asfalt upp för Vidablicksbacken. Den är lång. Och brant. Och lång. Men jag tog det lugnt (formen tillät inte mer heller) och segade mig upp.

I Vidablicksbacken.

Efter backen följer ett ganska kuperat lopp med ömsom grusväg, ömsom stig och ömsom asfalt. Jag är ingen grusvägsdrottning precis med min nästan 13 kg tunga fulldämpade cykel och grovmönstrade Nobby Nic-däck, men envetet tekniknötande i skogen tycks ha gjort mig relativt snabb på stig ändå för där körde jag ikapp och ibland förbi folk. Nu är det tyvärr svårt att komma om andra cyklister på smal singletrack och relativt lätt att göra det på grusväg, så totalt sett tror jag att jag tappade fler placeringar än vad jag tog in.

Med 5 km kvar började jag känna mig mör och fingrade efter den sista gnuttan av gel som jag hade i ryggfickan. Trött och fumlig lyckades jag dock tappa gelen och då insåg jag att sista biten skulle bli tung. Förra året gjorde jag en riktigt bra slutspurt och var pigg och fräsch ända in i mål, men nu fick jag slita för varenda meter. Tittade inte alls på klockan för det spelade liksom ingen roll; jag hade inte mer att ge än vad jag redan gjorde.

Upploppet.

Hade ont i hela kroppen när jag väl kom över mållinjen och fick hoppa av cykeln. Ändå var det extremt värt att få ta i och maxa sin lekamen igen, det var ett tag sedan. Säga vad man vill om träningsdisciplin, men för egen del jobbar jag aldrig så hårt på träning som jag gör på tävling. Tror att de gäller de flesta människor med vad som brukar benämnas som "vinnarskalle" eller "tävlingshjärna".

Sluttiden blev något bättre än i fjol - hade 3:49 då och ca 3:42 nu, de officiella resultaten är inte publicerade än. Dock var banan extremt mycket snabbare i år och ser man på mitt avstånd till segrarinnan i Damelit så var det 55 minuter i fjol och 65 minuter i år. Jag är även fullt medveten om att jag är i sämre form nu än då - detta var t.ex. mitt längsta cykelpass i år sett till både tid och distans. Jag har helt enkelt fokuserat på annat än att skaffa mig så bra uthållighet och cykelbenstyrka som möjligt. Dagen gav dock mersmak och det är mycket möjligt att jag börjar träna lite hårdare igen och kanske närma mig fornstor dagsform. Fast samtidigt - det är så extremt mycket jag vill göra, så mycket jag vill förbättra, så många mål jag vill uppnå. Att prioritera är det svåraste jag vet. Det näst svåraste är att vara nöjd med vad jag presterar.

...nu ska jag inte spåra iväg, utan lämnar filosoferandet kring vad jag ska göra i framtiden till en annan dag och ett annat inlägg. Ska fokusera på att återhämta mig till morgondagens downhillåkning i Gesunda :). Livet leker!