Making me glorious

Det är väl knappast någon som läser den här bloggen med tanke på det intetsägande innehållet och dåliga uppdateringsfrekvensen, men nu har det faktiskt hänt något i mitt liv värt att skriva om. Nämligen denna:

En Giant Glory 01 2011. Jag har ett närmast osunt förhållande till blått och när jag såg färgschemat på denna hoj var det inte så svårt att känna att drömcykeln var funnen. Förhoppningsvis får vi många roliga timmar ihop på olika berg runt om i Sverige. Planen är att köra den första Sverigecuptävlingen i downhill i Vånga 21-22 maj, jag hoppas att vi båda överlever utan större blessyrer.

Hopp om livet

Jomensåatt. Tävlade lite tyngdlyftning i helgen och höjde mig 7 kilo totalt sen förra tävlingen. 46 kg i ryck (jag klarade även 48 kg men fick det lyftet bortdömd p.g.a. efterpress - armarna måste vara spikraka i alla lyft) och 60 kg i stöt. I princip var alla lyft lätta. Fick kämpa lite extra för att inte dömas för efterpress i sista överstöten men den godkändes av två domare vilket räcker (tre domare totalt dömer varje lyft). Totalt 106 kg alltså, nu väntar 110-gränsen på att sprängas.

Vädret i helgen har varit kanon - soligt och med vårkänslor i luften. Dock ligger det massor av snö kvar i Uppsala så barmarkscykling är ännu bara en dröm häromkring, men jag passade på att rasta cyklarna lite ändå. Fick tips om en pulkabacke där det finns ett byggt trähopp, en ca 40 cm hög och ganska snärtig kick. Denna testkördes både med dubbade XC-cykeln och med min odubbade downhillhoj. Jag har inte kört ett hopp sedan september och visst var tekniken lite ringrostig - första försöket med DH:n resulterade i en rejäl framhjulslandning, följt av toksladd följt av krasch in i en buske - men trots det hala underlaget så gick det att ta sig över med lite god vilja. Men åh vad jag längtar efter en fast gräslandning och en bra inrun, à la skoterhoppet i Gesunda t.ex. Jag är ingen tekniskt kompetent cyklist utan kör det mesta mer på vilja än på god teknik (hellre än bra som man säger), men ju mer man tränar desto bättre blir man ju (no shit Sherlock!). I år ska jag köra stora hopp och jag ska göra det snyggt :).

26 km solsken

Det finns hopp för en vår i år också.

Pannben och benhinnor

Hade tänkt klämma in ett långpass i löpning igår på ca 26 km. Förra riktigt långa passet à 24 km skedde i slutet på januari, därefter fick jag en liten skadekänning och trappade ner lite. Min plan är att öka ungefär 2 km per långlöpning för att i slutet på april/början på maj vara uppe i ca 32-34 km. Det är så mycket jag vill göra och hinna jämt och ständigt, och med begränsad tid tror jag starkt på att prioritera långpass inför maran för att vänja kroppen vid belastning under lång tid. Snabb är jag inte längre och det kommer jag inte satsa så mycket på att bli heller, det är ett annat projekt och kräver en annan typ av träning.

Nu blev det inget långpass. Redan från start var jag enormt seg och benhinnorna sade ifrån ganska rejält. Det gör de från och till och jag vet att den smärtan brukar ge med sig, det är inget som kräver vila för att försvinna (för mig alltså, jag går på ren och skär egenkännedom här och inte på medicinska rekommendationer). Så jag valde att avbryta passet, vilket inte hör till vanligheterna i min träning. Jag är "ganska" envis (läs extremt tjurskallig, på gränsen till dum) och saker som dåliga dagar, dåligt väder, dåliga kläder eller dålig frisyr är inget som brukar stoppa mig när jag väl bestämt mig. Men kanske är det åldern som fått mig att vekna, eller bli visare. Ett träningspass ska ha en syfte - ibland kanske det är pannbensträning, att bita i fastän kroppen är ofräsch, och då ger man sig verkligen inte. Men om det är uthållighet, explosivitet, styrka eller fart som är syftet med ett pass så kan det faktiskt hända att en allt för sliten kropp - eller psyke för den delen - inte klarar av att genomföra det tänkta momentet på ett bra sätt. Då kan man få sänka ambitionen, ändra syftet eller rent av vila istället.

Jag lufsade 6 km och hoppade sedan på min MTB istället. Lördagkvällen hade avslutats med intervaller på trainer framför Melodifestivalen (jösses vilken skit!), så benen var lite småsura. Jag mest gled runt i snön och lät benen rulla på med lätt kadens. Ingen press och inga krav men en stark vårlängtan väcktes i kroppen. Än så länge är det alldeles för mycket snö i Uppsala för att någon skogscykling värd namnet ska vara möjlig.

Vintercykling på sjön Vällan i Falun, påsken 2010. Det kan vara kul att cykla på vintern, absolut, men inget - INGET - slår en varm och skön majdag med torra stigar, barärmat och solsken.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men jag misströstar inte. 9 km löpning nu på morgonen kändes betydligt bättre än igår och på onsdag kanske jag är fit för ett långpass. Den som lever får se.

Filmstjärna

I måndags blev jag filmad på tyngdlyftningsträningen. Riktigt intressant att se sig själv in action! Framför allt gav det mig insikten att ens egen subjektiva uppfattning om hur ett lyft känns inte behöver stämma särskilt bra ihop med hur det rent objektivt ser ut.

Döm själva :).

Lyftkran

Inte många barn blir gjorda i den här bloggen. Jag kämpar i alla fall vidare med tyngdlyftningen och har börjat denna februarisöndag med en timme och fyrtiofem minuters lyftande av stänger på olika vis. Det behövs verkligen inte en massa flashiga maskiner för att komma åt precis alla kroppens muskler, kan jag upplysa om. En stång, ett gäng vikter och rätt övningar räcker långt.

Jag blir ständigt starkare trots att kroppen är ganska trött. Förra söndagen tävlade jag igen, och gjorde 99 kilo totalt fördelat på 45 kilo i ryck och 54 i stöt. Tyvärr blev jag underkänd för efterpress i sista överstöten på 57 kilo. Jag var redigt förbannad för lyftet var lätt och det var rent slarv som gjorde att stången inte gick upp på spikraka armar direkt. Ett godkänt lyft hade inneburit en total på rätt sida om 100 kilo. Tyvärr är mina nerver en spelare som påverkar leken negativt - jagblir nervös när det ska tävlas vilket påvkerar tekniken och den spänning i kroppen som är så viktig i tyngdlyftning. Det är mycket svårare att göra riktigt bra lyft när kroppen känns som spaghetti. Men det finns inga genvägar till det perfekta ljudet som farbror Barbro skulle sagt, det är bara att jobba vidare.

Jag är anmäld till Stockholm Marathon i maj och har försökt hålla igång löpningen i vinter. Det har funkat fint fram till förra veckan ungefär då jag fick känningar i vänster baksida lår. Jag misstänker ett överansträngt muskelfäste; jag har haft mycket skador genom åren och är idag ganska bra på att identifiera olika sorters smärta. Har haft åtta dagars löpvila och tänkte sticka ut på ett lätt pass idag för att känna läget. Det är frustrerande att inte kunna träna som man vill men jag tar en skada med betydligt större jämnmod idag än förr; då var det KATASTROF och jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Veckan som varit har jag kört hårt på tyngdlyftningsträningarna samt cyklat tre pass istället. Livet är en berg-och-dalbana, try to enjoy the ride.

Fokus. A&O för ett lyckat lyft och i förlängningen en lyckad tävling.

Det man inte har i huvudet har man ibland inte i benen heller

6 timmar tenta som gick käpprätt åt fanders, ingen föda mellan 07:00 och 15:00 samt allmän stress inför kommande kurser och lärartjänst nästa termin var föga förvånande inte en optimal uppladdning inför dagens tyngdlyftningspass. Jag gjorde dock alla övningar på (nästan) de vikter som föreskrivits; fick sänka två kilo i pushpressen då "push" var något jag helt saknade i framför allt benen. Segare än segast, men även tröga pass bygger styrka och kanske framför allt pannben. Jag tror mycket på att en hög lägstanivå också ger en hög högstanivå.

Nu väntar snart en date med sängen.

It's on

Har fått hjälp med ett schema i tyngdlyftningen som ska ta mig mot nya (vikt-)höjder fram till den sista serietävlingen i början av april. Jag tävlade i lördags och gjorde 41 kg i ryck (bommade 43 kg i tredje försöket av tre) och 55 kg i stöt (här satte jag alla tre lyft). Målet är att höja mig cirka 10 kg i båda disciplinerna, det ska bli mycket intressant att se om det går att åstadkomma på drygt tre månader. Jag har inga andra stora träningsmål under den här tiden så fram tills att snön smälter och man kan börja cykla ordentligt igen kommer mitt huvudfokus att vara tyngdlyftningen. Jag är anmäld till Stockholm Marathon i slutet på maj så parallellt kommer det att nötas en del mil per vecka, men jag tror att det ska gå att kombinera. Jag är van vid att träna mycket och allsidigt.

Good code, bad code

Försöker plugga programmering i R. Det går sådär, om man inte räknar in alla timmar jag spenderat på att läsa programmeringsskämt på bloggen xkcd.com (som innehåller så mycket mer än bara kod, killen sätter allt som oftast fingret mitt i prick även gällande relationer, matematik, internet och populärkultur).

Tvåtusenelva

Ska man göra ett nytt försök här kanske?

Den som lever får se.