Making me glorious

Det är väl knappast någon som läser den här bloggen med tanke på det intetsägande innehållet och dåliga uppdateringsfrekvensen, men nu har det faktiskt hänt något i mitt liv värt att skriva om. Nämligen denna:

En Giant Glory 01 2011. Jag har ett närmast osunt förhållande till blått och när jag såg färgschemat på denna hoj var det inte så svårt att känna att drömcykeln var funnen. Förhoppningsvis får vi många roliga timmar ihop på olika berg runt om i Sverige. Planen är att köra den första Sverigecuptävlingen i downhill i Vånga 21-22 maj, jag hoppas att vi båda överlever utan större blessyrer.

Hopp om livet

Jomensåatt. Tävlade lite tyngdlyftning i helgen och höjde mig 7 kilo totalt sen förra tävlingen. 46 kg i ryck (jag klarade även 48 kg men fick det lyftet bortdömd p.g.a. efterpress - armarna måste vara spikraka i alla lyft) och 60 kg i stöt. I princip var alla lyft lätta. Fick kämpa lite extra för att inte dömas för efterpress i sista överstöten men den godkändes av två domare vilket räcker (tre domare totalt dömer varje lyft). Totalt 106 kg alltså, nu väntar 110-gränsen på att sprängas.

Vädret i helgen har varit kanon - soligt och med vårkänslor i luften. Dock ligger det massor av snö kvar i Uppsala så barmarkscykling är ännu bara en dröm häromkring, men jag passade på att rasta cyklarna lite ändå. Fick tips om en pulkabacke där det finns ett byggt trähopp, en ca 40 cm hög och ganska snärtig kick. Denna testkördes både med dubbade XC-cykeln och med min odubbade downhillhoj. Jag har inte kört ett hopp sedan september och visst var tekniken lite ringrostig - första försöket med DH:n resulterade i en rejäl framhjulslandning, följt av toksladd följt av krasch in i en buske - men trots det hala underlaget så gick det att ta sig över med lite god vilja. Men åh vad jag längtar efter en fast gräslandning och en bra inrun, à la skoterhoppet i Gesunda t.ex. Jag är ingen tekniskt kompetent cyklist utan kör det mesta mer på vilja än på god teknik (hellre än bra som man säger), men ju mer man tränar desto bättre blir man ju (no shit Sherlock!). I år ska jag köra stora hopp och jag ska göra det snyggt :).

Hasta la vista, baby

I natt tar jag tåget till Åre för en veckas downhillcyklande. Kan knappt förstå att det är dags. Det är liksom detta jag siktat mot hela året, sedan jag köpte min cykel i januari. Massor av fjärilar surrar i magen. Jag tror att det kommer bli fantastiskt!

Ms Underhill

Det blir inte alltid som man tänkt sig, lyder en välkänd klyscha. Planen var att köra downhill i Gesunda hela dagen. Jag gillar träning både ensam och i grupp men liftburen cykling gör sig definitivt bäst i sällskap (man vill ju ha någon att snacka med i liften!), och därför hade jag släpat med mig min lillebror idag. Han har aldrig cyklat downhill men är rätt tuff så jag gissade att han skulle kunna tycka att det var kul. Förmanade honom flertalet gånger att ta det luuugnt första åket men det gick tydligen inte ända fram, för efter ungefär tre kurvor kraschar brorsan och slår i axeln rätt rejält. Downhill är krävande även för överkroppen och som nybörjare kör man inte med en skadad axel, så det vara bara för honom att lämna tillbaka hyrcykeln. Rejält snopet. Jag körde ett par åk till med sällskap av en internetbekant medan bror min fick beundra den trestjärniga utsikte uppe vid toppstugan, men som den ansvarstagande syster jag är avbröt jag därefter cyklandet ett par timmar tidigare än vad jag hade velat och körde hem min sargade lillebror till Falun igen.

Eftersom cykelsuget inte var stillat blev det en dryg timmes snurrande på hemmaplan med XC-cykeln i Gruvrisskogen. Det är en fantastiskt rolig liten skog med mestadels ganska snabba och lättcyklade stigar. Däremot enormt kuperat! Jag stod på rejält utför (allt känns ju så litet och flackt i jämförelse med downhillspår) och fick jobba en del uppför. Ett par gånger drabbades jag av en nyhet: jag orkade inte cykla hela backen! Problemet på MTB i branta uppförsbackar kan annars vara tekniken, men jag var hyfsat duktig på att ta mig över även rötter och stenar. Nu var det helt enkelt orken i ben och lungor som tröt. Konditionen som alltid varit min kronjuvel... nu är det inte så längre, och det är delvis en jobbig insikt även om jag är högst medveten om orsakerna till tappet. Oavsett vad den rationella delen av hjärnan säger så tycker emotionella delen alltid att det är jobbigt att vara sämre. Rentav dålig. Som tur är var det så vansinnigt roligt att cykla idag att jag trots allt accepterade mitt öde som halvkass.

Imorgon ska jag ägna mig åt en annan känslomässigt ambivalent aktivitet: löpning. Också något jag tidigare var riktigt bra på (utan att riktigt inse det själv dock - "man vet inte vad man har förrän man förlorat det" lyder ytterligare en utsliten klyscha), och numera är högst medelmåttig. Jag längtar efter flytet, flowet, farten och löpsteget som jag tidigare hade. Jag vet varför även det är borta, vad som har förändrats, men jag vet inte om jag vill eller kan ändra mina nya förutsättningar. Jag vill SÅ MYCKET ska ni veta och det mesta frontalkrockar på ett eller annat vis i fysiska färdigheter men framför allt i tid och engagemang. Varför kan man inte bli bäst i allt allt allt allt och varför har jag inte obegränsat med tid tid tid tid? Mer om det en annan dag, jag har svårt att tro att någon orkar läsa ett mastodontinlägg i klass med detta utan vare sig substans eller bilder. Människor är till naturen lata, har jag hört.

Hopp och skutt

Från endorfiner och värmeslag till adrenalin och värmeslag. Gårdagen spenderades i Gesunda, ett cykeleldorado utan dess like. Det var en hel del saker som lossnade i min cykling, saker jag hade vissa problem med i midsommarhelgen när jag var där senast. Bland annat tycks hopp- och droptekniken ha satt sig! De allra största hoppen väntar jag lite med men "mellandropet" av tre som finns på toppen av berget satte jag som en smäck, och likadant med alla tables och det trädrop som finns i Magic Carpet (sista åket körde jag t.o.m. så fort att jag flög över landningen på en table, det har aldrig hänt förut). Cupbanan kördes också och den är väldigt teknisk men fantastisk rolig och inte alls läskig. Så våldsamt fort går det naturligtvis inte, men nästa säsong kanske jag vågar ställa mig på startplatån och försöka köra järnet.

Längtar redan till nästa downhillhelg. Ikväll väntar däremot färd tillbaka till Uppsala för fyra dagars jobb. Känns lite drygt, men ska man finansiera sina dyra intressen är det bara att bita ihop och jobba på.

Jag kör mellanträdropet.

Pojkvännen tar det stora dropet, sin tredje dag

någonsin på en downhillcykel. Jäkla människa.

Utsikt belönad med tre stjärnor i Guide Michelin från

Gesundabergets topp.

Antisvetto

Dagens pass har bestått i de nyaste ingredienserna i mitt träningsliv, och också de största utmaningarna: downhill och tyngdlyftning.

Tyngdlyftningen blev en "seriös" del av min träning i höstas. Då började jag köra tre pass i veckan och med mycket bra coaching utvecklade jag teknik, rörlighet och styrka ganska mycket. I vintras gjorde jag tre tävlingar med 92 kg totalt som bäst (40 kg i ryck och 52 kg i stöt) på sista tävlingen. Just nu ligger lyftandet väldigt lågt - varma sommardagar är det så mycket annat som lockar - men jag försöker hålla igång det hela med ett pass i veckan under sommaren. I höst planerar jag att kicka igång ordentligt igen. Jag är hemskt sugen på att göra minst 100 kg totalt på en tävling nästa säsong.

Downhill då? Det kom också in i mitt liv under hösten 2009. En kompis skickade ett filmklipp på när en av världens bästa downhilltjejer, Rachel Atherton, vann VM. Någonting i mig reagerade och jag kände att "wow, vad coolt, det där vill jag också göra!". En av mina största styrkor (och kanske också svagheter, jag tenderar ibland till att bli väl fokuserad och tunnelseende...) är att jag när jag får för mig någonting är väldigt bra på att se till att det blir verklighet. I januari inköptes en downhillcykel som tidigare tillhört Sveriges just nu bästa DH-dam Elisabeth Engström, och nu är jag således ägare till en knallgrön Racebike.

Foto: Mårten Kihlkrans

Båda dessa sporter är svåra och kräver helt nya färdigheter av mig. Jag som har mina komparativa fördelar i uthållighetsidrotter där man rör sig länge, ska nu försöka bli smidig, stark och explosiv i tyngdlyftningen samt följsam, välbalanserad och modig i downhillcyklingen. Jag älskar nya utmaningar och känslan av att utvecklas, men är inte lätt alla gånger att gå tillbaka till nybörjarstadiet och jag har fällt en och annan tår när jag känt mig totalt misslyckad i mina nya företag.

I sommar satsar jag mycket på att lära mig behärska min Gröna Fara. I helgen bär det av till Gesunda och i augusti väntar det stora äventyret: Åre. Jag är full av förväntan.