Semesterstängt

Hela Sverige går liksom på halvfart i juli. Det går inte att få tag på folk eftersom alla är på semester (och får man mot förmodan tag på någon så tar det en evinnerlig tid för den enda stackars sommarjobbaren att utföra tjänsten man vill ha utförd), inkorgen på e-postklienten gapar tom på annat än automatiserade nyhetsbrev och "Autosvar/out of office"-rubriker och Aftonbladets löpsedel består varannan dag av meningar som "Snart kommer supervärmen - unik prognos" eller "Så mycket tjänar sommarstjärnorna". De så kallade nya medierna är generellt något aktivare eftersom folk gillar att visa upp sina idylliska semesterkvällar i skärgården fotade med Instagram-oskärpa, men till och med mitt Twitterflöde rullar långsammare än vanligt.

Jag har också pausat allt det där som normalt sett fyller vardagen till bredden och ägnar mig mest åt att cykla, äta, cykla, kanske springa någon kilometer, köra bil till ett nytt berg, cykla lite där och sedan äta lite mer. Trivsamt och trivialt. Återkommer med mer substans i höst.

Post op

Opererades igår. Smärtan på uppvaket var nog den värsta jag upplevt hittills i mitt liv. Sköterskorna började dock trycka i mig morfin via kanyl och livet kändes långsamt lättare. Sen eftermiddag fick jag åka hem vilket var enormt skönt; man känner sig genast friskare än på sjukhus.

Ordinationen från läkare och sjukgymnast är att ta det väldigt lugnt de närmsta tre veckorna. Jag får inte röra armen mer än 45 grader för att inte riskera att nyckelbenet rör på sig. Jag får långsamt börja med promenader, (stationär) cykling och lätt styrketräning när jag känner att jag klarar det. Försökte få sjukgymnasten att godkänna löpning också men hon trodde att det skulle göra väldigt ont. "Men jag har sprungit i helgen med brutet nyckelben och det har inte gjort speciellt ont", sade jag, varpå hon skrattade och tittade på mig ungefär som om jag vore lite knäpp. Vilket jag nog är :).

Nåja, de närmsta tre veckorna blir nog de lugnaste i mitt liv på många många år. Vilket kanske inte är helt dumt det heller, om man ska se krasst på saker. Jag har blivit bortskämd med att ha en stark fysik och kunna göra nästan vad jag vill, när jag vill det. Nu är det istället ödmjukhet inför skadan och min fina omgivning som stöttar mig som blir prio ett. Målet är såklart att ta mig tillbaka där jag var innan skadan, och sedan bli ännu bättre.

Och jäklar vad glad jag kommer vara när jag kan cykla downhill igen och känna den ultimata friheten...

Jag & Johansson & Cancellara

"En ambulans? I helvete heller, jag tar grisbilen..." Foto: Jon Lindgren

Göteborg började som väntat helt fantastiskt med schysst väder, schysst häng, schysst cykling och schysst mat. Tyvärr slutade det inte lika fantastiskt med krasch, ambulansfärd, massor av väntan på Östra sjukhuset och tillslut besked om ett brutet nyckelben och några kvaddade revben...

Jag landade lite för långt åt höger i ett hopp i Kallebäcksdirten och istället för att få fäste i den hårda landningen gled mina hjul iväg i lös sand. Tough luck och jag flög över styret och landade på huvudet och på vänster nyckelben. Förhoppningsvis lyckas jag krångla mig igenom den svenska sjukvårdsbyråkratin och får träffa en ortoped nästa vecka som kan berätta mer för mig om min skada, läktid, rehab osv än vad den mycket stressade akutläkaren kunde; just nu vet jag bara att benet är av och att det gör ont.

Ändå. Det kunde ha varit värre. Min axel är intakt och jag blev inte särskilt skärrad av fallet, mest förvånad. Är redan cykelsugen och rastlös, trots smärtan. Att skada sig är en risk man tar när man håller på med den här sporten och jag är glad att jag tar det så mycket bättre än när jag var 20 och fick inflammerade knän. Då gick hela min värld under. Nu tar jag en dag i taget och ska försöka göra allt jag kan för att 2012 ska bli min bästa cykelsommar hittills.

Sen hade jag en otroligt fin uppbackning av "anhöriga" på sjukhuset som nästan muntrade upp mig lite väl mycket; det gör ont att asgarva med sargade revben ;).

Social medieförvirring

Testar just nu en massa olika sociala-medie-kommunikationsformer. Det är egentligen ganska jobbigt. Vad ska man skriva var? Ska man ha allting sammankopplat så att ingen behöver missa något av ens alltid lika underfundiga statusuppdateringar/tweets/blogginlägg? Eller ska man separera allt och låta de olika delarna av ens splittrade personlighet få varsin liten uttrycksyta? Sedan DoBeDo gick i konkurs 2001 (jag var f.ö. övertygad om att jag hade stor chans att bli "Veckans DoBeDo:are" och så plötsligt konkade företaget, hur bittert var inte det?) hade jag en sejour på Lunarstorm (tidiga 2000-talets Facebook för er som nyligen vaknade upp ur en tio år lång koma) och blev sen primärt en forumråtta. Det jag funnit trevligast på just forum är gemenskapen och diskussionsmöjligheterna. Numera skriver jag dock mest blaj. Kanske förstår jag så småningom charmen med alla dessa "nymodigheter" (att blogga och twittra känns ju onekligen väldigt fräscht och nytänkande), eller så går jag tillbaka till att lurka under min sten på ett forum nära dig.

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Jag kan efter diverse sladdmeck mellan förstärkare, högtalare, DAC och eluttag nu lyssna på musik ur något annat än datorns högtalare. Det är faktiskt helt underbart.

I övrigt är livet idag inte helt fantastiskt. Kan inte svara på exakt varför... eller så kan jag det, men förklaringen är så lång och invecklad att det inte längre är en härledning utan en essä över mitt liv och ur en sådan kan man ändå inte hämta något vettigt. Jag drar väl helt enkelt och tränar istället och hoppas på att Den Svenska Björnstammen har svaren.

Nerver, naglar, vikter och idioti

Jahapp. Om typ tre timmar börjar dagens serietävling i tyngdlyftning uppe på Lugnet. Jag ska i egenskap av kvinna (vilket somliga av mina andra attribut talar emot att jag faktiskt är, men ännu har ingen krävt att jag ska könstestas à la Caster Semenya så jag antar att mina fysiska prestationer trots allt inte talar för att jag skulle besitta en XY-upplaga av kromosomer) i år tävla i Falu AK's damlag. I Uppsala har vi varit max två tjejer på tävlingarna vilket inte räcker till ett lag, här i Falun kommer vi enligt uppgift vara fyra stycken honor. Jag har egentligen ingen aning om hur den här laggrejen fungerar eller ens vilken division jag tävlar i. Tyngdlyftandet är mest en "kul grej" jag gör främst för min egen fysiska hälsas skull samt för utmaningen. Jag har inga planer på medaljer what so ever.

MEN. Man vill ju ändå göra ett bra resultat. Jag är ärligt talat rätt så nervös nu. Tyngdlyftningstävlingar är primärt psykiskt påfrestande - du har en sekund på dig att göra allt rätt och sen är lyftet överstökat. Förvisso har man tre chanser i både ryck och stöt men dem vill man inte ödsla på omlyft utan på ökningar. No mercy. Jag har förberett mig genom att spela sjuttioelva omgångar Betapet, mestadels med förluster (jag skyller på otur med bokstäverna!), målat naglarna (är man inte stark kan man ju i alla fall vara snygg... eller något), tagit en kort promenad på isen (viiiiill åka skidor men det lämpar sig inte när man ska ha så mycket energi som möjligt boostad i kropp och huvud inför kvällen) samt fikat. Apropå fika så har det nog blivit lite väl mycket sånt på sistone för jag tror inte att jag kommer pricka den viktklass jag gick i förra året. Nypissad morgonvikt som det vanligtvis är när man väger in sig i tyngdlyftning hade jag nog klarat det men nu går tävlingen på kvällen vilket torde göra 1-2 extrakilon. Jag har ätit och druckit som vanligt under dagen för jag prioriterar att klara de vikter jag har som mål att lyfta före att väga in i någon speciell klass. Det spelar egentligen ingen roll, mina resultat är inte i närheten av att kvala in till något mästerskap i någon viktklass vilket annars är den primära anledningen att vilja väga ett visst antal kilon.

Aoooo. Usch, nu vill jag bara att det här eländet ska vara över. Alltid på tävlingsdagen, innan man fått sätta igång med det som ska sättas igång, så undrar man varför i h-lvete man ska utsätta sig för sådant här. Det är sju resor värre än att skriva en tenta, jag lovar.

Kappmuskelpolisen

Bild från wikipedia.

Vaknade upp med ett rejält ömmande nackparti, vilket kanske något otippat gjorde mig glad. Jag besökte Friskis&Svettis i Falun igår (courtesy of Lisa) och körde ett styrkepass med lite tyngdlyftningsinslag. Ryck och frivändningar från låren var två av övningarna och dessa är riktiga trapz-killers (se bild för att beskåda den inom tyngdlyftningen så viktiga trapezius, på svenska kallad kappmuskeln). Ett rätt utfört tyndlyft innefattar en dragfas där kappmuskeln i allra högsta grad är involverad. Jag har haft rätt svårt just för draget och därför är det schysst att det idag känns att jag i alla fall aktiverade rätt muskler något sånär.

Det var skönt att lyfta skrot igår och jag tyckte inte att jag var helt überkass varken tekniskt eller styrkemässigt, även om jag har tappat en hel del jämfört med när jag tränade som mest i våras. Faktiskt så ser jag just nu fram emot hösten (!). Att få rutiner igen både på träning och skola känns attraktivt efter en vår och en sommar som för mig inneburit uppsatsskrivande och mindre strukturerad träning än vanligt. Jag längtar efter att sätta upp mål att arbeta mot igen. Fortfarande är jag inte helt på det klara med exakt vad jag vill fokusera mest på - återigen, det är så mycket jag vill göra! - men jag hoppas kunna åstadkomma en väl avvägd kompromiss där jag får fortsätta utveckla nya färdigheter och förstärka sådant jag redan börjat med. Stay tuned.

Ms Underhill

Det blir inte alltid som man tänkt sig, lyder en välkänd klyscha. Planen var att köra downhill i Gesunda hela dagen. Jag gillar träning både ensam och i grupp men liftburen cykling gör sig definitivt bäst i sällskap (man vill ju ha någon att snacka med i liften!), och därför hade jag släpat med mig min lillebror idag. Han har aldrig cyklat downhill men är rätt tuff så jag gissade att han skulle kunna tycka att det var kul. Förmanade honom flertalet gånger att ta det luuugnt första åket men det gick tydligen inte ända fram, för efter ungefär tre kurvor kraschar brorsan och slår i axeln rätt rejält. Downhill är krävande även för överkroppen och som nybörjare kör man inte med en skadad axel, så det vara bara för honom att lämna tillbaka hyrcykeln. Rejält snopet. Jag körde ett par åk till med sällskap av en internetbekant medan bror min fick beundra den trestjärniga utsikte uppe vid toppstugan, men som den ansvarstagande syster jag är avbröt jag därefter cyklandet ett par timmar tidigare än vad jag hade velat och körde hem min sargade lillebror till Falun igen.

Eftersom cykelsuget inte var stillat blev det en dryg timmes snurrande på hemmaplan med XC-cykeln i Gruvrisskogen. Det är en fantastiskt rolig liten skog med mestadels ganska snabba och lättcyklade stigar. Däremot enormt kuperat! Jag stod på rejält utför (allt känns ju så litet och flackt i jämförelse med downhillspår) och fick jobba en del uppför. Ett par gånger drabbades jag av en nyhet: jag orkade inte cykla hela backen! Problemet på MTB i branta uppförsbackar kan annars vara tekniken, men jag var hyfsat duktig på att ta mig över även rötter och stenar. Nu var det helt enkelt orken i ben och lungor som tröt. Konditionen som alltid varit min kronjuvel... nu är det inte så längre, och det är delvis en jobbig insikt även om jag är högst medveten om orsakerna till tappet. Oavsett vad den rationella delen av hjärnan säger så tycker emotionella delen alltid att det är jobbigt att vara sämre. Rentav dålig. Som tur är var det så vansinnigt roligt att cykla idag att jag trots allt accepterade mitt öde som halvkass.

Imorgon ska jag ägna mig åt en annan känslomässigt ambivalent aktivitet: löpning. Också något jag tidigare var riktigt bra på (utan att riktigt inse det själv dock - "man vet inte vad man har förrän man förlorat det" lyder ytterligare en utsliten klyscha), och numera är högst medelmåttig. Jag längtar efter flytet, flowet, farten och löpsteget som jag tidigare hade. Jag vet varför även det är borta, vad som har förändrats, men jag vet inte om jag vill eller kan ändra mina nya förutsättningar. Jag vill SÅ MYCKET ska ni veta och det mesta frontalkrockar på ett eller annat vis i fysiska färdigheter men framför allt i tid och engagemang. Varför kan man inte bli bäst i allt allt allt allt och varför har jag inte obegränsat med tid tid tid tid? Mer om det en annan dag, jag har svårt att tro att någon orkar läsa ett mastodontinlägg i klass med detta utan vare sig substans eller bilder. Människor är till naturen lata, har jag hört.

Drömmen om Dalarna...

...har blivit sann.

Long time no see

Ska jag eller ska jag inte ta upp den här bloggen efter tre år? Det är frågan.

Sticker ut en runda på mountainbiken och funderar.

Diamantjakt

Alltså, jag vet verkligen inte.

Ibland (ofta...) tänker jag att allt löser sig bara jag blir frisk i kroppen och kan träna ordentligt igen. Köra skiten ur mig och droga mig i endorfinruset. Det ÄR underbart, faktiskt, och för stunden känner man bara total lycka. (Men, som en vis person sagt till mig, "man blir lycklig av valium också".)

Ibland (mer sällan än ovanstående, men betydligt mer frekvent än tidigare...) tänker jag att det är mina andra issues som måste lösas för att jag ska må bra. Men det är ju så djävulskt svårt. Träning är enkelt - ut och spring, ta i som f-n, känn ruset och bli lugn och glad.

Det enda som över huvud taget kan tävla med samma rusiga effekt för mig är mänskliga relationer, och att nå samma höjder där är väldans komplicerat i jämförelse. Dels måste man hitta en motpart som är tillräckligt utmanande, intelligent, intressant och inkännande. Och om man nu hittar en sådan person (de är f-n inte många - som nålar i höstackar eller diamater i urberget) så gäller det att själv vara modig, kvick och kompetent nog för att kunna skapa en respons som både är intellektuell och emotionell. Där, i kommunikationen på flera (höga) nivåer med en annan människa, ligger de verkliga kickarna.

En vacker dag i mitt liv simmar jag 3800 meter, cyklar 18 mil och springer ett marathon. På kvällen ska jag dricka champagne ihop med nål- och diamantmänniskor. En riktigt vacker dag. Den ska komma.

//Kristin

Gnäll

Arrrrgh. Är bara allmät less, arg, sur och trött just nu.... Känslan säger mig att min knäskada aldrig kommer att läka. Jag är utdömd och kan lika gärna lägga ner det enda som jag för närvarande finner någon större glädje i.

Det blir inte bättre av att jag at the moment har magknip också, efter att ha överätit en j-vla massa inför jobbigt läkarbesök imorgon. Jag vill väga så mycket som möjligt för att känna mig "bra" inför läkaren, men vad ger det egentligen när jag vet att det mesta av extrakilona som vågen kommer visa imorgon är vatten, fyllda glykogendepåer samt restavfall i tarmarna? Ja, jag är en idiot.

Samtidigt så får man inte tappa hoppet. Jag HAR faktiskt gått upp i kvalitetsvikt sen sist också - dvs fett och kanske några miligram muskelmassa också. I need it. Jag vill vill vill vill fixa min kropp. Jag vill vara stark, vältränad, kunna utmana mig själv igen utan att behöva känna sådan j-vla ångest och oroa mig för att jag ska gå sönder. Ååååh vad jag vill.

Livet från den ljusa sidan

Har precis käkat en rejäl middag (fläskfilégryta med ris, tack mamma!) och är proppmätt. Cyklade t.o.r. till jobbet idag, det blir lite drygt sex mil. Om två veckor ska jag köra ett motionslopp runt Siljan, sexton mil mäter det runt sjön, så jag behöver lite mil i benen. Skadan har ju gjort att min uppladdning inte direkt varit optimal, jag har aldrig cyklat så få långpass eller varit så långsam som jag är i år, men vad f-n. Jag har i alla fall raggat trevligt sällskap till årets lopp vilket känns skoj. Livet ser trots allt bättre ut om man försöker betrakta det från den ljusa sidan.

Dessutom har ju VÅREN anlänt med besked nu. Eller kanske är det försommar till och med? Jag må vara mossig som skriver om vädret men den här tiden är bara _så_ underbar. I onsdags var jag ute och cyklade på Södertörn. Det var bedövande vackert. Jag stannade och tog en glass på Shellmacken i Sorunda (GB's nya Solera Smoothie Blackberry/Banana satt som en smäck. Kanongod, rekommenderas!) och tog vägen hem över Fituna, en av jordens kanske vackraste platser. Jag är glad och tacksam över möjligheten att få se sådana ställen, och att göra det från en cykelsadel. Man tar så mycket för givet som egentligen är gudagåvor värda mer än allt guld i Sveriges valutareserv (vilket 2006 uppgick till cirkus 22 miljarder enligt Wikipedia) - en fungerande kropp, en levande natur, en sol som lyser och ett hjärta som känner.

Pax vo biscum

//Kristin

Back in business?

Ååh, jag visste väl att jag inte skulle klara av att hålla igång en blogg. Men så igår läste jag ett underbart inlägg i min fina vän Karins blogg, och blev inspirerad. Det ÄR ju trots allt kul att skriva av sig lite, om man bara lägger manken till.

Tre och en halv månad har gått sedan senaste inlägget, självfallet har det hänt en hel del. Mitt liv kanske inte skulle duga som material till en Hollywoodfilm men helt stillastående är det i alla fall inte. Jag skrev ganska mycket om jobb sist - och det har ju faktiskt löst sig över förväntan. Jag jobbar numera 70% i den sportaffär som jag först fick ett extrajobb i, och är dessutom skoansvarig. Ganska schysst avancemang, om jag får säga det själv (och det här är min blogg, så det får jag!!111one!).

I februari och mars jobbade och tränade jag extremt mycket, kanske en av anledningarna till att jag aldrig kom igång med bloggen ordentligt. Faktum är att jag körde så pass hårt att jag gick sönder (och det är inte första gången det händer, vem sade att man lär sig av sina misstag?) och nu sitter jag här med ett skadat knä och ännu en spolierad triathlonsäsong. Nåväl, den här gången har jag faktiskt inte brutit ihop lika desperat som tidigare. Kanske för att jag är van, kanske för att jag har fått lite mer distans? Eller så har jag helt enkelt bara blockerat mig för att jag inte orkar ta smärtan. Svårt att avgöra.

I helgen ska jag jobba, medan min familj är i Falun... Jag hade verkligen velat åka jag också, men sådant är ju vuxenlivet att plikten ibland måste gå före känslan.

//Kristin

Nere i skorna

Intervjun igår gick okej. Eller bra kanske. Hyfsat i alla fall. Eller gick den dåligt?

Hur ska man egentligen bete sig på en arbetsintervju? Jag är ju orutinerad så det skriker om det. Min taktik hittills är den något klyschiga "vara sig själv" (eller, ja, den bästa versionen av mig själv kanske man ska säga...). Det fungerade ju med extrajobbet, men det är en annan grej med fast anställning som den nya tjänsten gäller. Då är jag inte någon som arbetsgivaren bara behöver plocka in om det kniper, utan någon som ska göra ett bra jobb (=genererar pengar åt företaget).

Tyvärr är självförtroendet när det gäller min egen arbetskompetens lite bränt sedan Englandsvistelsen. Jag tvekade på frågorna som jag så här i efterhand betraktar som avgörande: Tror du att du är personen vi söker? Kan du utföra arbetet vi begär av dig på ett bra sätt? Eftersom jag inte har någon branscherfarenhet att falla tillbaka på, utan enbart måste lita till min inlärningsförmåga, blir svaret något svajigt.

Innan jag åkte till England var jag övertygad om att jag kunde bli en bra hästskötare trots bristande erfarenhet; men väl där kändes det verkligen som om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Det är Annas röst (min "chef" i England) som ekar i mitt huvud under intervjun. "Klart att jag kan ge order, men du måste ju lära dig att TÄNKA SJÄLV!", "Jag SADE ju att du skulle göra det här, HUR kunde du missa det?", "Om JAG jobbade hos någon skulle jag GE MIG DEN på att göra rätt" osv, osv...

Hästskötarjobbet är bland det första i mitt liv som jag gett upp, villkorslöst och utan återvändo. Kanske har det satt större spår än vad jag trodde, för mitt självförtroende har helt klart fått sig en törn. Jag fixade ju inte det jobbet till belåtenhet för min arbetsgivare. Även om Anna var speciell, så känns det onekligen som om det låg ett korn av sanning i hennes kommentarer. Jag är kanske inte så jävla bra som jag alltid inbillat mig... Om viljan att försöka och att lära sig inte är tillräcklig för att klara sig här i livet, hur sjutton ska det då gå för mig? För så mycket mer kan jag inte.

Ordets makt

Jag har aldrig varit särskilt bra på att skriva dagbok. Vilket egentligen är ganska konstigt, för i princip allt annat skrivande faller sig liksom naturligt för mig. Jag har alltid gillat text. En kärlek som nog i sin tur bottnar i att jag som liten knodd och analfabet älskade sagor. Jag längtade så till den dag då jag skulle kunna tillgodogöra mig berättelserna själv; utan att behöva gå via en vuxens läskunnande. Sedan dess har orden varit min vän. Men inte i dagboksform, alltså.

Det här är hundrasjuttioelfte gången jag försöker mig på att skriva dagbok, och andra gången jag gör ett försök att blogga. Blogg #1 gick i stöpet för ungefär ett år sedan. Det var en ganska verklighetsfrämmande och känslomässigt kaotisk historia. Varthän den här bloggen kommer att dra har jag ingen aning om. En del av ordens charm är just att de tenderar att gå sin egen väg. Inte ens textens upphovsman har total kontroll över sina fraser och formuleringar. Läskigt men också fascinerande.

Kanske kan bloggen/dagboken och jag slutligen förenas? Skam den som ger sig i alla fall.