Wednesday, June 13, 2007

Diamantjakt

Alltså, jag vet verkligen inte.

Ibland (ofta...) tänker jag att allt löser sig bara jag blir frisk i kroppen och kan träna ordentligt igen. Köra skiten ur mig och droga mig i endorfinruset. Det ÄR underbart, faktiskt, och för stunden känner man bara total lycka. (Men, som en vis person sagt till mig, "man blir lycklig av valium också".)

Ibland (mer sällan än ovanstående, men betydligt mer frekvent än tidigare...) tänker jag att det är mina andra issues som måste lösas för att jag ska må bra. Men det är ju så djävulskt svårt. Träning är enkelt - ut och spring, ta i som f-n, känn ruset och bli lugn och glad.

Det enda som över huvud taget kan tävla med samma rusiga effekt för mig är mänskliga relationer, och att nå samma höjder där är väldans komplicerat i jämförelse. Dels måste man hitta en motpart som är tillräckligt utmanande, intelligent, intressant och inkännande. Och om man nu hittar en sådan person (de är f-n inte många - som nålar i höstackar eller diamater i urberget) så gäller det att själv vara modig, kvick och kompetent nog för att kunna skapa en respons som både är intellektuell och emotionell. Där, i kommunikationen på flera (höga) nivåer med en annan människa, ligger de verkliga kickarna.

En vacker dag i mitt liv simmar jag 3800 meter, cyklar 18 mil och springer ett marathon. På kvällen ska jag dricka champagne ihop med nål- och diamantmänniskor. En riktigt vacker dag. Den ska komma.

//Kristin

1 comment:

.. said...

Förvånad om jag säger att jag känner igen mig? Sjuuuukt mycket? :P Min dyra moder har ett antal gånger gjort en strong insats för att försöka få mig att förstå att jag "inte kan räkna med att kunna komma tillbaka till gympan" (som ju för mig är vad löpningen osv. är för dig); jag har varje gång notoriskt vägrat att lyssna (sjunger högt med händerna för öronen, LA-LA-LAAAA ...). Jag tror att man MÅSTE fortsätta hoppas och tro för att man skall ha någon chans att lyckas överhuvudtaget. Slutar man hoppas har man ju i och med det på något sätt BESTÄMT att man inte kommer att lyckas med vad det nu är man drömmer om. I och för sig gör det ganska ont att gå omkring och hoppas också, men jag tror att det är ett pris man får betala om man skall ha en chans.

Jag tror att du klarar det här - både att komma tillbaka till träningen och att komma bort från dina issues så att du kan attackera träningen med hela din energi istället för att slösa den på något så otacksamt som issues.