Diamantjakt

Alltså, jag vet verkligen inte.

Ibland (ofta...) tänker jag att allt löser sig bara jag blir frisk i kroppen och kan träna ordentligt igen. Köra skiten ur mig och droga mig i endorfinruset. Det ÄR underbart, faktiskt, och för stunden känner man bara total lycka. (Men, som en vis person sagt till mig, "man blir lycklig av valium också".)

Ibland (mer sällan än ovanstående, men betydligt mer frekvent än tidigare...) tänker jag att det är mina andra issues som måste lösas för att jag ska må bra. Men det är ju så djävulskt svårt. Träning är enkelt - ut och spring, ta i som f-n, känn ruset och bli lugn och glad.

Det enda som över huvud taget kan tävla med samma rusiga effekt för mig är mänskliga relationer, och att nå samma höjder där är väldans komplicerat i jämförelse. Dels måste man hitta en motpart som är tillräckligt utmanande, intelligent, intressant och inkännande. Och om man nu hittar en sådan person (de är f-n inte många - som nålar i höstackar eller diamater i urberget) så gäller det att själv vara modig, kvick och kompetent nog för att kunna skapa en respons som både är intellektuell och emotionell. Där, i kommunikationen på flera (höga) nivåer med en annan människa, ligger de verkliga kickarna.

En vacker dag i mitt liv simmar jag 3800 meter, cyklar 18 mil och springer ett marathon. På kvällen ska jag dricka champagne ihop med nål- och diamantmänniskor. En riktigt vacker dag. Den ska komma.

//Kristin

Heaven is a place on earth

Hjälp vad bra man faktiskt kan ha det här i världen.

En sol som skiner, sjövatten som är varmt (nåja), ett trevlig och underhållande sällskap, adrenalin som pumpar i kroppen och gör att man glömmer alla krämpor, en sagolik natur som andas in ro i trötta lemmar och trötta sinnen, god mat som ger ny energi till slutkörda muskler.

Mm.

Idag var jag tillbaka i verkligheten men jag ska f-n kämpa nu. Himlen är fortfarande blå om dagarna och stjärnklar på nätterna.

//K