Musikpolisen

Döm om min förvåning när jag hörde Lalehs nya låt Some Die Young på P3 Guld-galan och introt till låten är så gott som en sampling från Wagners opera Rhenguldet. Det är temat som representerar floden Rhen Laleh tagit upp. Det hörs som tydligast tre minuter och framåt i förspelet till Das Rheingold, samt även i nästföljande stycke där Rhendöttrarna förklarar för dvärgen Albericht att bara den som avsäger sig förmågan att älska kan få guldet som de vaktar på botten av floden. Ni förstår ju, en story som börjar så kan inte bli annat än episk.

Bra val av sampling, Laleh!

Rhendöttrarna i Stockholmsoperans uppsättning, som jag faktiskt har sett live.

Segheten

Slöa ben. Huvva. Men Sanna Kallur sa hej till mig idag! Det vägde ändå upp lite, hon är jäkligt ball.

Sju dagar in på mitt exjobbande är min uppsats nu i alla fall sex sidor lång. Inget substantiellt innehållsmässigt direkt, men ändå. Ordbajs räknas också i de här sammanhangen.

111

Gick in på 47 kg i ryck. Skakade som ett asplöv men klarade och lyftet kändes lätt. Bad om 50 kg i andra lyftet och klarade. Kändes lätt och smidigt. Det var även tävlingspers med 4 kg och overall-personbästa med 2 kg. Var nog därmed lite för nöjd när jag begärde 52 kg i sista försöket och missade, mest för att jag inte var tillräckligt fokuserad. Skärpning på den punkten, man ska aldrig nöja sig med ett försök kvar!

Stöten och framför allt vändningarna kändes sådär på uppvärmningen, vet inte riktigt varför. Har lite dåligt självförtroende i mina överstötar och gick därför in på säkra 57 kg. Godkänt. Nästa lyft var 4 kg tyngre, 61 kg, och även det var godkänt med tre vita lampor (dock tyckte jag att domarna verkade vara ganska snälla i bedömningen av vad som var efterpress och inte...). Tyvärr fick jag en "smäll" i höger knä i vändningen på 61 kg vilket gjorde mig lite orolig. Jag har känt mig stel i knäna den senaste veckan, men inget som hindrat mig i träningen. Nu blir det ordentlig stretching av framsida lår framöver (det är på ovansidan av knät som smärtan sitter och mest i det djupaste läget i böj), jag slarvar alldeles för mycket på den punkten. Missade därför resningen i mitt försök på 64 kg. Man måste gå in för varje lyft med själ och hjärta och verkligen VILJA klara det och inte vara lite smårädd för att det plötsligt ska göra ont eller att knät ska gå sönder.

Nu ska jag ägna mig åt konditionsidrotter i helgen samt stretcha ordentligt, sen blir det nya tag med lyftningen på måndag. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att mitt knä inte tagit stryk.

Nerver, naglar, vikter och idioti

Jahapp. Om typ tre timmar börjar dagens serietävling i tyngdlyftning uppe på Lugnet. Jag ska i egenskap av kvinna (vilket somliga av mina andra attribut talar emot att jag faktiskt är, men ännu har ingen krävt att jag ska könstestas à la Caster Semenya så jag antar att mina fysiska prestationer trots allt inte talar för att jag skulle besitta en XY-upplaga av kromosomer) i år tävla i Falu AK's damlag. I Uppsala har vi varit max två tjejer på tävlingarna vilket inte räcker till ett lag, här i Falun kommer vi enligt uppgift vara fyra stycken honor. Jag har egentligen ingen aning om hur den här laggrejen fungerar eller ens vilken division jag tävlar i. Tyngdlyftandet är mest en "kul grej" jag gör främst för min egen fysiska hälsas skull samt för utmaningen. Jag har inga planer på medaljer what so ever.

MEN. Man vill ju ändå göra ett bra resultat. Jag är ärligt talat rätt så nervös nu. Tyngdlyftningstävlingar är primärt psykiskt påfrestande - du har en sekund på dig att göra allt rätt och sen är lyftet överstökat. Förvisso har man tre chanser i både ryck och stöt men dem vill man inte ödsla på omlyft utan på ökningar. No mercy. Jag har förberett mig genom att spela sjuttioelva omgångar Betapet, mestadels med förluster (jag skyller på otur med bokstäverna!), målat naglarna (är man inte stark kan man ju i alla fall vara snygg... eller något), tagit en kort promenad på isen (viiiiill åka skidor men det lämpar sig inte när man ska ha så mycket energi som möjligt boostad i kropp och huvud inför kvällen) samt fikat. Apropå fika så har det nog blivit lite väl mycket sånt på sistone för jag tror inte att jag kommer pricka den viktklass jag gick i förra året. Nypissad morgonvikt som det vanligtvis är när man väger in sig i tyngdlyftning hade jag nog klarat det men nu går tävlingen på kvällen vilket torde göra 1-2 extrakilon. Jag har ätit och druckit som vanligt under dagen för jag prioriterar att klara de vikter jag har som mål att lyfta före att väga in i någon speciell klass. Det spelar egentligen ingen roll, mina resultat är inte i närheten av att kvala in till något mästerskap i någon viktklass vilket annars är den primära anledningen att vilja väga ett visst antal kilon.

Aoooo. Usch, nu vill jag bara att det här eländet ska vara över. Alltid på tävlingsdagen, innan man fått sätta igång med det som ska sättas igång, så undrar man varför i h-lvete man ska utsätta sig för sådant här. Det är sju resor värre än att skriva en tenta, jag lovar.

Dimma och motljus

...på Runn, betraktat från skridskoåkarperspektiv. Sämre kan man ha det.

People have the power

Okej. Seriöst. Jag har ägnat dagen och gårdagen åt att vara förbannad över diverse inskränkta människors åsikter om Rolf-Göran Bengtssons vinst av Jerringpriset i måndags, så det är väl snart dags att sluta ödsla energi på dessa. Att random sd-sympatisör skulle haspla ur sig saker som "det är ju hästen som gör jobbet, ge hästen priset", "ridsport är ingen RIKTIG idrott" eller "en ryttare fick priset tack vare marknadsföringstrix!" vore väl hyfsat väntat, men att sportjournalister och idrottare man kunnat förvänta sig mer hjärnkapacitet av gör det tycker jag är anmärkningsvärt.

Det finns uppenbarligen människor som har ett behov av att rangordna idrotter hit och dit och bara de som är VÄRDIGA i deras ögon ska kunna få priser på idrottsgalor. Dessa idrotter är oftast längdskidor, hockey och fotboll. Möjligen simning, handboll, cykling och orientering. Men inte ridsport, inte motorsport, inte curling. Givetvis kan man vända och vrida på definitioner men oftast är det inte semantiken som folk har problem med. Det är fördomar. I fallet Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris blir detta plågsamt tydligt. Jag har personligen tävlat i följande idrotter, långt ifrån elitnivå men jag har tränat dem tillräckligt mycket för att förstå - inte bara i teorin utan genom praktisk erfarenhet - vad som krävs för att nå eliten: hästhoppning, längdskidor, triathlon, löpning, tyngdlyftning och downhill. Alla grenar har fysiska, mentala och tekniska bitar som måste slipas till i det närmaste fulländning för att nå toppen. Jag kan utifrån mina upplevelser inte väga prestationer inom dessa idrotter mot varandra eftersom kravprofilerna för idrottaren är olika men tillvägagångssättet för framgång är detsamma: hårt arbete, målmedvetenhet, hängivenhet och kanske en gnutta tur eller talang.

Den andra delen i diskussionen om Jerringpriset rör den "kupp" som ridsportanhängare tydligen har genomfört för att RGB skulle vinna. Eller, som en sportjournalist kallar det, "marknadsföringstrix". Jag skulle vilja upplysa de sportjournalister och andra okunniga som levt under en sten det senaste decenniet att det har blivit 2012. Detta är inte bara året för världens undergång och Jerringprisets förfall, det är också en tid då sociala medier och smartphones blivit en naturlig del av västvärldens kommunikationskanaler. Tack vare/på grund av detta kan även människor som inte är sportjournalister som dagligen får spy ut sina åsikter i diverse krönikor i gammelmedia nå ut och göra sin åsikt hörd. Till exempel kan ridskoleflickor med flinka fingrar skicka SMS-röster till förmån för sin idol och därmed markera att de värderar sin idrott minst lika högt som Lasse Anrell värderar hockey.

Angående "det är hästen som gör jobbet" vill jag med varm hand länka till förträffliga Lisa som till skillnad från många andra faktiskt har alla hästar i stallet: Det här med Jerringpriset och cykel som sällskapsspel.

Pust. Det var det. Nu ska jag istället för att uppröras över världen försöka gå in i min egen egocentriska bubbla och planera morgondagens träning som tyvärr inte blir ridning utan förmodligen mindfullness-konceptet längdskidor i naturskön miljö samt fredagens seriepremiär i plockepinnleken tyngdlyftning.

Velodrom

Jomensåatt. Började dagen 06:10 med att hoppa i cykelbyxorna, mata in lite fil och flingor i käften och åka ner till Velodromen för ett morgonpass. Som vanligt är det relativt lugna intervaller föreskrivet och som vanligt får jag slita hund ändå. Den sista minuten i sista intervallen bet jag verkligen i för att inte tappa hjulet framför och det höll, med en rejäl dos svimkänslor som följd. Att vara den svagaste länken innebär i alla fall att man får grymt bra träning, det är ett som är säkert.

Bild på mig från introduktionskursen i Velodromen.

Nu borde jag börja skriva teoriavsnittet på min uppsats, men utanför fönstret ser jag en snötäckt sjö med längdspår dragna. Nollgradigt och töväder de senaste dagarna har övergått i minus två och spåren lär vara duktigt snabba och isiga. Perfekt för lite stakträning alltså, jag kommer nog inte kunna hålla mig. Och överkroppen är ju inte trött än.

Mobilt

Testar Googles mobil-blogg-app. Idag har jag försökt köpa mig stark, återstår att se om det funkar på dagens pass.

Adidas Ironworks III, välkomna till familjen.

Exjobb

Japp, från och med idag skriver jag min Masteruppsats i statistik, also known as "exjobb". Jag har hittills skrivit 0 ord och kört 0 regressioner i SAS. Däremot så har jag skapat ett dokument i LaTeX titulerat "Masteruppsats" samt läst det första kapitlet i min exjobbsbibel Survival Analysis - Techniques for Censored and Truncated Data. Stabilt, som doktor Alban hade sagt. Återstår att se vad det blir av det hela; så här dag ett känner jag mig rimligt nervös och förvirrad.

2.0

Jag har så otroligt svårt för att hantera motgångar. Eller, egentligen har jag väl nästan inte upplevt några motgångar att tala om, i alla fall inte idrottsmässigt. Och det kanske är det som är problemet? Däremot blir jag oerhört frustrerad och rent ut sagt förbannad när jag inte når upp till mina egna (högt?) ställda förväntningar. Jag vill utvecklas, bli bättre, få lön för mödan. Det är det som driver mig.

Idag gick det, enligt mig, dåligt på tyngdlyftningsträningen. Jag har fastnat runt 60-kilossträcket i överstöten och det är inte styrkan som är problemet utan tekniken. Jag får inte det rätta trycket uppåt och det är så himla irriterande att veta att jag "borde" kunna stöta mycket mer!

Samtidigt har jag utvecklats rejält i ryck under höst och vinter, just genom att jag har lyckats förbättra tekniken i vad som är världen svåraste styrkeövning. Ryck handlar verkligen om perfekt timing och milimeterprecision för att få till ett riktigt bra lyft. Dessutom har jag blivit bra mycket starkare allover. Detta torde tala för att jag inte är outbildbar, även om det känns så när jag står och stampar i en specifik övning.

När jag är missnöjd med mig själv blir jag tjurig, arg och grinig. Ingen glädjespridare direkt. Det är förmodligen inte den bästa strategin för att bita ihop och bli bättre heller - ilska kan fungera i vissa situationer men i tekniska discipliner där kropp och huvud måste samarbeta är det sällan optimalt, har jag upplevt det som. Jag måste försöka hitta ett sätt att vända frustrationen till min fördel istället för att ödsla energi på att vara allmänt gnällig och förbannad.

Dags att ta tag sina svagheter. Mot Kristin 2.0.