2.0

Jag har så otroligt svårt för att hantera motgångar. Eller, egentligen har jag väl nästan inte upplevt några motgångar att tala om, i alla fall inte idrottsmässigt. Och det kanske är det som är problemet? Däremot blir jag oerhört frustrerad och rent ut sagt förbannad när jag inte når upp till mina egna (högt?) ställda förväntningar. Jag vill utvecklas, bli bättre, få lön för mödan. Det är det som driver mig.

Idag gick det, enligt mig, dåligt på tyngdlyftningsträningen. Jag har fastnat runt 60-kilossträcket i överstöten och det är inte styrkan som är problemet utan tekniken. Jag får inte det rätta trycket uppåt och det är så himla irriterande att veta att jag "borde" kunna stöta mycket mer!

Samtidigt har jag utvecklats rejält i ryck under höst och vinter, just genom att jag har lyckats förbättra tekniken i vad som är världen svåraste styrkeövning. Ryck handlar verkligen om perfekt timing och milimeterprecision för att få till ett riktigt bra lyft. Dessutom har jag blivit bra mycket starkare allover. Detta torde tala för att jag inte är outbildbar, även om det känns så när jag står och stampar i en specifik övning.

När jag är missnöjd med mig själv blir jag tjurig, arg och grinig. Ingen glädjespridare direkt. Det är förmodligen inte den bästa strategin för att bita ihop och bli bättre heller - ilska kan fungera i vissa situationer men i tekniska discipliner där kropp och huvud måste samarbeta är det sällan optimalt, har jag upplevt det som. Jag måste försöka hitta ett sätt att vända frustrationen till min fördel istället för att ödsla energi på att vara allmänt gnällig och förbannad.

Dags att ta tag sina svagheter. Mot Kristin 2.0.