Lumbago acuta

Körde knäböj på lätt uppvärmningsvikt inför dagens tänkta 2x2 à 82 kg och i bottenläget börjar det plötsligt stråla konstigt från ländryggen och nedåt. Reser mig och gör två reps till men sen känner jag att något är fel. Jättefel. Ryggen känns spänd och stel. Får akut massage och lite knäckning av en massagekunnig medlem i Falu Atletklubb där jag befann mig men inser att jag inte kommer kunna fullfölja passet. Googlar och internetdiagnostiserar mig själv med akut ryggskott. Symptomen är klockrena. Jävla skit rent ut sagt! Inte vad jag behöver med serietävling nummer två i tyngdlyftning på lördag. Håll tummarna för att jag blir bra i tid, snälla.

People have the power

Okej. Seriöst. Jag har ägnat dagen och gårdagen åt att vara förbannad över diverse inskränkta människors åsikter om Rolf-Göran Bengtssons vinst av Jerringpriset i måndags, så det är väl snart dags att sluta ödsla energi på dessa. Att random sd-sympatisör skulle haspla ur sig saker som "det är ju hästen som gör jobbet, ge hästen priset", "ridsport är ingen RIKTIG idrott" eller "en ryttare fick priset tack vare marknadsföringstrix!" vore väl hyfsat väntat, men att sportjournalister och idrottare man kunnat förvänta sig mer hjärnkapacitet av gör det tycker jag är anmärkningsvärt.

Det finns uppenbarligen människor som har ett behov av att rangordna idrotter hit och dit och bara de som är VÄRDIGA i deras ögon ska kunna få priser på idrottsgalor. Dessa idrotter är oftast längdskidor, hockey och fotboll. Möjligen simning, handboll, cykling och orientering. Men inte ridsport, inte motorsport, inte curling. Givetvis kan man vända och vrida på definitioner men oftast är det inte semantiken som folk har problem med. Det är fördomar. I fallet Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris blir detta plågsamt tydligt. Jag har personligen tävlat i följande idrotter, långt ifrån elitnivå men jag har tränat dem tillräckligt mycket för att förstå - inte bara i teorin utan genom praktisk erfarenhet - vad som krävs för att nå eliten: hästhoppning, längdskidor, triathlon, löpning, tyngdlyftning och downhill. Alla grenar har fysiska, mentala och tekniska bitar som måste slipas till i det närmaste fulländning för att nå toppen. Jag kan utifrån mina upplevelser inte väga prestationer inom dessa idrotter mot varandra eftersom kravprofilerna för idrottaren är olika men tillvägagångssättet för framgång är detsamma: hårt arbete, målmedvetenhet, hängivenhet och kanske en gnutta tur eller talang.

Den andra delen i diskussionen om Jerringpriset rör den "kupp" som ridsportanhängare tydligen har genomfört för att RGB skulle vinna. Eller, som en sportjournalist kallar det, "marknadsföringstrix". Jag skulle vilja upplysa de sportjournalister och andra okunniga som levt under en sten det senaste decenniet att det har blivit 2012. Detta är inte bara året för världens undergång och Jerringprisets förfall, det är också en tid då sociala medier och smartphones blivit en naturlig del av västvärldens kommunikationskanaler. Tack vare/på grund av detta kan även människor som inte är sportjournalister som dagligen får spy ut sina åsikter i diverse krönikor i gammelmedia nå ut och göra sin åsikt hörd. Till exempel kan ridskoleflickor med flinka fingrar skicka SMS-röster till förmån för sin idol och därmed markera att de värderar sin idrott minst lika högt som Lasse Anrell värderar hockey.

Angående "det är hästen som gör jobbet" vill jag med varm hand länka till förträffliga Lisa som till skillnad från många andra faktiskt har alla hästar i stallet: Det här med Jerringpriset och cykel som sällskapsspel.

Pust. Det var det. Nu ska jag istället för att uppröras över världen försöka gå in i min egen egocentriska bubbla och planera morgondagens träning som tyvärr inte blir ridning utan förmodligen mindfullness-konceptet längdskidor i naturskön miljö samt fredagens seriepremiär i plockepinnleken tyngdlyftning.

2.0

Jag har så otroligt svårt för att hantera motgångar. Eller, egentligen har jag väl nästan inte upplevt några motgångar att tala om, i alla fall inte idrottsmässigt. Och det kanske är det som är problemet? Däremot blir jag oerhört frustrerad och rent ut sagt förbannad när jag inte når upp till mina egna (högt?) ställda förväntningar. Jag vill utvecklas, bli bättre, få lön för mödan. Det är det som driver mig.

Idag gick det, enligt mig, dåligt på tyngdlyftningsträningen. Jag har fastnat runt 60-kilossträcket i överstöten och det är inte styrkan som är problemet utan tekniken. Jag får inte det rätta trycket uppåt och det är så himla irriterande att veta att jag "borde" kunna stöta mycket mer!

Samtidigt har jag utvecklats rejält i ryck under höst och vinter, just genom att jag har lyckats förbättra tekniken i vad som är världen svåraste styrkeövning. Ryck handlar verkligen om perfekt timing och milimeterprecision för att få till ett riktigt bra lyft. Dessutom har jag blivit bra mycket starkare allover. Detta torde tala för att jag inte är outbildbar, även om det känns så när jag står och stampar i en specifik övning.

När jag är missnöjd med mig själv blir jag tjurig, arg och grinig. Ingen glädjespridare direkt. Det är förmodligen inte den bästa strategin för att bita ihop och bli bättre heller - ilska kan fungera i vissa situationer men i tekniska discipliner där kropp och huvud måste samarbeta är det sällan optimalt, har jag upplevt det som. Jag måste försöka hitta ett sätt att vända frustrationen till min fördel istället för att ödsla energi på att vara allmänt gnällig och förbannad.

Dags att ta tag sina svagheter. Mot Kristin 2.0.

Gnäll

Arrrrgh. Är bara allmät less, arg, sur och trött just nu.... Känslan säger mig att min knäskada aldrig kommer att läka. Jag är utdömd och kan lika gärna lägga ner det enda som jag för närvarande finner någon större glädje i.

Det blir inte bättre av att jag at the moment har magknip också, efter att ha överätit en j-vla massa inför jobbigt läkarbesök imorgon. Jag vill väga så mycket som möjligt för att känna mig "bra" inför läkaren, men vad ger det egentligen när jag vet att det mesta av extrakilona som vågen kommer visa imorgon är vatten, fyllda glykogendepåer samt restavfall i tarmarna? Ja, jag är en idiot.

Samtidigt så får man inte tappa hoppet. Jag HAR faktiskt gått upp i kvalitetsvikt sen sist också - dvs fett och kanske några miligram muskelmassa också. I need it. Jag vill vill vill vill fixa min kropp. Jag vill vara stark, vältränad, kunna utmana mig själv igen utan att behöva känna sådan j-vla ångest och oroa mig för att jag ska gå sönder. Ååååh vad jag vill.