Thursday, May 2, 2013

Nämen hörrni, hur lever livet?


Himla fascinerande att jag har ett par, tre sidvisningar per dag trots en bloggningsfrekvens som om man slår ut totalen väl uppgår till ett par inlägg/år. Är det vanliga hederliga spambesök, eller har jag en skara envetna läsare som klickar in här varje dag och läser sina favoritinlägg om och om igen? Tror mer på alternativ nummer ett.

Idag slog besöktsstatistiken i taket, högst troligt tack vare bilden nedan tagen av en viss toppbloggare, och då kände jag mig förpliktigad mot er stackars icke-spam besökare att skriva några rader.


Ingarvet GP. Foto: Henrik Öijer

Idag har jag alltså försökt köra en träningstävling i landsväg. Med betoning på försöka. Jag har cyklat i ganska många år nu men jag har faktiskt aldrig legat i en "riktig" landsvägsklunga. Alltså en klunga där farten växlar från noll till hundra på en millisekund och där folk hela tiden positionerar om sig. Det var ärligt talat superläskigt. Jag hade noll koll, lade mig sist och tappade klungan varenda varv i samma högerkurva. Så kan det vara.
Det kan även vara så här att cykla. Hällar, benskydd, 160 mm dämpning fram och bak, armbågarna utåt.  Traditionen bjuder att första maj ska firas i Uppsalas skogar för att demonstrera vad livskvalitet handlar om.

Lunsens finest. Foto: Harri Manni

Om mindre än tre veckor är jag i Frankrike och cyklar på platser som förmodligen är betydligt brantare än hällen ovan. Grenen heter enduro och tävlingen heter Biivouac. Det blir något att skriva hem till mamma om det. Eller kanske till och med plita ner någon rad i den här eländiga bloggen. Den som lever får se.