Nämen hörrni, hur lever livet?

Himla fascinerande att jag har ett par, tre sidvisningar per dag trots en bloggningsfrekvens som om man slår ut totalen väl uppgår till ett par inlägg/år. Är det vanliga hederliga spambesök, eller har jag en skara envetna läsare som klickar in här varje dag och läser sina favoritinlägg om och om igen? Tror mer på alternativ nummer ett.

Idag slog besöktsstatistiken i taket, högst troligt tack vare bilden nedan tagen av en viss toppbloggare, och då kände jag mig förpliktigad mot er stackars icke-spam besökare att skriva några rader.

Ingarvet GP. Foto: Henrik Öijer

Idag har jag alltså försökt köra en träningstävling i landsväg. Med betoning på försöka. Jag har cyklat i ganska många år nu men jag har faktiskt aldrig legat i en "riktig" landsvägsklunga. Alltså en klunga där farten växlar från noll till hundra på en millisekund och där folk hela tiden positionerar om sig. Det var ärligt talat superläskigt. Jag hade noll koll, lade mig sist och tappade klungan varenda varv i samma högerkurva. Så kan det vara.

Det kan även vara så här att cykla. Hällar, benskydd, 160 mm dämpning fram och bak, armbågarna utåt.  Traditionen bjuder att första maj ska firas i Uppsalas skogar för att demonstrera vad livskvalitet handlar om.

Lunsens finest. Foto: Harri Manni

Om mindre än tre veckor är jag i Frankrike och cyklar på platser som förmodligen är betydligt brantare än hällen ovan. Grenen heter enduro och tävlingen heter Biivouac. Det blir något att skriva hem till mamma om det. Eller kanske till och med plita ner någon rad i den här eländiga bloggen. Den som lever får se.

Wuthering Heights

Utsikt över Innsbruck och Nordkette.

Jag har varit i Österrike och cyklat i en vecka. När det inte regnade såg det ut som på bilden ovan. Det blir inte så mycket bättre om man älskar berg.

Från en spricka till en annan...

Är det inte nyckelbenet så är det baksvingen. Min XC-ram dödförklarades idag. Håll tummarna för att jag får en ny på garanti...

Skandisloppet (bättre sent än aldrig)

Ibland undrar man om man är riktigt frisk när man kliver upp 06:30 en lördagmorgon, sticker ut i ett regnigt och grått Uppsala, cyklar fem mil i spöregn och kräkblåst samt tar ut sig till bristningsgränsen för att inte förlora ett vad mot sin tyngdlyftningstränare. Jag blev nämligen utmanad att cykla Skandisloppets korta bana strax innan jag bröt nyckelbenet, och tävlingsmänniska som jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att tacka ja. Sen kom ett brutet ben ivägen och jag blev lite tveksam till att försätta mig i en tävlingssituation. Nu är ju landsvägscykling det enda jag kunnat göra på ett vettigt sätt de senaste veckorna så väl på plats vid starten i lördags kände jag inga som helst tvivel om mitt deltagande.


Jag hade ingen koll på hur pass stark cyklist min tyngdlyftningstränare är, men fick indikationer från hans kompisar på att han tränat MYCKET. Själv hade jag hetstränat de sista två veckorna innan loppet, vilket är en sann all-or-nothing strategi. Antingen hade jag hunnit hämta in lite av den form jag förlorat under tre veckors utebliven träning, eller så hade det bara gjort mig nerbruten. Det är svårt att säga vad som blev utfallet, men klart är att jag gick ut offensivt och försökte hänga med i den snabbaste klungan. Vi tappade tre-fyra gubbar i den första uppförsbacken, men efter det bildades en liten klunga som så småningom decimerades till tre personer: jag, min tyngdlyftningstränare och en kille till som var den starkaste av oss. Jag insåg mina begränsningar i motvinden och tog så korta förningar som möjligt. Inte den mest altruistiska insatsen direkt men jag hade ju ett vad att tänka på. Jag ville inte dra fram min tränare hela loppet och låta honom vinna för att jag hade en dålig taktik.


I några små slakmotor (det finns som bekant inga backar i Uppsala) kände jag mig rejält sliten och hade problem med att följa övriga två, men lyckades på något vänster hänga med ändå. När det gäller klungkörning på landsväg så är det vinna eller försvinna som gäller; tappar man klungan är det kört så det är bara att bränna allt man har för att sitta kvar. Med cirka fyra kilometer till mål gjorde min tränare ett fräckt ryck på insidan av mig och jag var så stum att jag inte kunde svara. Insåg dock snabbt att jag MÅSTE plocka in honom igen, annars skulle loppet vara kört. Jag tvingade benen att öka takten och svor och ville dö för varje tramptag. Tillsist var jag ikapp och tränaren sänkte tempot. Vi insåg båda att det skulle avgöras i sista rejäla backen upp mot Slottets borggård där målet låg. Vi gled sida vid sida genom Uppsala ända till pavéavsnittet i innerstan med bara hundratalet meter kvar till mål. Åsynen av de blöta kullerstenarna gjorde att självbevarelsedriften slog in och jag bromsade lite för mycket. Min tränare satsade lite hårdare och fick en lucka på 20-30 meter inför den sista stigningen. Jag satsade allt i slutbacken och såg att han var seg, men det räckte inte. Det var för långt fram och min tränare gick i mål ca 18 sekunder före mig. Skit också!


Roberto Vacchi fick göra en kort målgångsintervju med en lite småsur Kristin, men irritationen gick snabbt över. Min tränare var trots allt starkare än mig loppet igenom och segern var rättvis. Jag får svälja förnedringen, bryta ihop och komma igen. Det var i alla fall kul att ta ut sig fullständigt både psykiskt och fysiskt; det var allt för länge sedan! Inga träningspass i världen kan mäta sig med en tävlingssituation när det kommer till att plocka fram de där sista procenten kraft som alltid finns där men som är så oerhört plågsamma att pressa ur sig.


Nu är jag revanschsugen, cykelsugen, och sugen på att ta min Masterexamen i statistik som snart bara är en vecka bort (!). Fem år går fort ska ni veta.

Ner som en pannkaka, upp som en sol

Första timmen av dagens cykling kan sammanfattas som: misär. Jag hade tänkt mig ett lugnt distanspass bara men när jag satt på cykeln och trampade iväg kände jag mig grymt seg och omotiverad. Dessutom var det mycket kallare än igår och jag fick sätta på mig armvärmarna och behålla dem på resten av passet. Rundan jag valt inleddes med isande motvind i 40 kilometer och roligare kan man ju ha. Jag hatar egentligen att cykla på Uppsalaslätten; det är platt som en pannkaka och blåser alltid. Ville helst vända men jag bet ihop. Jag har bara avbrutit träningar om jag skadat mig, inga andra anledningar skulle jag kunna leva med mentalt.


Efter två timmar fick jag ett samtal som piggade upp mig lite: min första kvalificerade arbetsintervju är nu inbokad! När jag tog upp den ringande mobilen ur ryggfickan efter att ha stannat cykeln i ett dike kände jag inte igen numret och snöt mig därför innan jag svarade (ni som ägnat er åt idrotter där vind i ansiktet är inblandad vet att man lätt blir lite snorig och grötig av den), vilket nog var tur eftersom det var en rekryterare. You never get a second chance to make a first impression och att behöva fräsa snor i örat på någon vid första samtalet kanske inte är en optimal start på karriären.


Hursomhaver. Efter detta upplyftande besked gick sista timmen som faktiskt mestadels innehöll medvind riktigt lätt och ledigt. Dessutom kom solen fram och gladdes lite med mig. Ytterligare en bekräftelse på att man aldrig ska ge sig även om det ibland är motigt. Rätt vad det är vänder vinden oväntat.

Kortkort & tjejkväll

Jajemen, rullade ett par timmar landsväg dag iklädd det som på cykelspråk heter kortkort. Alltså inte minikjol som slutar innan rumpan hunnit börja utan korta tights och kortärmad tröja. Inga armvärmare, inga benvärmare, ingen vindväst. Strålande sol, runt 20 grader i luften och början till cykelbränna vid hemkomst. Inte illa den 2:a maj.


Mot kvällningen garderade jag mig med massor av tid och körde sträckan Uppsala-Hammarbybacken i rusningstrafik. Jag hade faktiskt turen med mig denna dag och det rullade långsamt men stabilt framåt i 30 km/h från Frösunda till Hammarby Sjöstad och jag lyckades anlända ca 45 minuter innan utsatt tid. Om det är något jag hatar så är det att sitta i bilkö; maken till meningslös aktivitet finns verkligen inte. Idag var det dock värt det då jag skulle dokumentera Bikeacademys första MTB-kurstilfälle inför en framtida artikel. Egentligen skulle jag inte cykla alls men eftersom eventet tog plats i fantastiska Hellas kunde jag inte låta bli att rulla några meter över stenar och hällar. Nyckelbenet gnydde dock lite efter lite för många framhjulslyft så jag inser mina begränsningar. Jag har ännu inte kapaciteten att kliva ner i det riktigt tekniska MTB-träsket än, men jag är starkt på G! 


Cykelsuget blev inte desto mindre av sällskapet denna kväll. Det är inte varje dag man är omgiven av brudar i skogen kan jag säga! För det mesta älskar jag ju förvisso män och jag tycker egentligen inte att könet på cykelhänget spelar någon större roll. Jag har alltid cyklat mest med killar och haft hur kul som helst. Dock skadar det verkligen inte med lite mer kvinnlig fägring på cykelstigarna och det kul att stöta på tjejer som är mer "som en själv". I vardagslivet tycker många och kanske särskilt tjejer att det jag pysslar med låter farligt och konstigt. Här fick jag medlidande blickar när jag berättade om ett brutet nyckelben och även viss förståelse när jag tog lite risker genom att faktiskt cykla. Alla är där av samma anledning: det är så förbaskat KUL.


Får väl även erkänna att jag fuskrullade jag lite i skogen igår också när den traditionella 1:a maj cyklingen gick av stapeln i min "hemmaskog" Lunsen här i Uppsala. Kunde inte låta bli att i alla fall ta mig ut till grillplatsen och äta lite tigerkaka. Nu promenerade jag kanske 90 procent av sträckan men de 10 procent jag ändå kunde cykla utan att riskera allt för mycket var bara fantastiska. Skog slår landsväg alla dagar i veckan, det går inte att förneka.


Fastnade till och med på bild. Så här glad blir man alltså av att cykla.

Cykellycka.

Another brick in the wall

Hade planerat en trevlig liten cykeltur idag med hjälp av Google maps. Det var en jättebra idé sånär som på att:

1. Google maps inte visar när små asfaltsvägar plötsligt blir grusvägar.

2. Jag uppenbarligen suger på att läsa kartor.

Dessa två punkter i kombination med en helvetisk blåst gjorde att mitt pass i distans räknat blev ca 1,5 mil längre än beräknat, och i tid cirkus en timme (ja, snitthastigheten var knapp styrfart). Efter 2,5 timmar var jag så pass illa ute att jag fick stanna och nödfika för att inte trilla i diket av ren och skär utmattning, vilket hade varit klart obra med tanke på nyckelbenet. Tack gode gud att jag faktiskt stoppat ner kontokortet i en ficka, för normalt sett gillar jag inte att äta mitt under träningar. Den här gången var det dock kris och kaffe och två chokladbollar har aldrig smakat så bra. 

Nu är jag trött men nöjd. Nyckelbenet uppför sig exemplariskt och på tisdag får jag lyfta armen helt igen efter att ha varit begränsad till 45 grader de senaste tre veckorna (jag har dock fuskat lite, bl.a. för att sätta upp håret som är skvatt omöjligt med bara en hand). Längtar, längtar, längtar efter skogscykling nu där vinden inte blåser....

23 mm

Jag har cyklat landsvägscykel utomhus. Woho! 35 km på 76 minuter imponerar väl inte på någon men ett litet steg för mänskligheten är ett stort steg för mig. Ska även tilläggas att snitthastigheten sinkades av att jag var extremt försiktig i alla korsningar och höll stenkoll på vägen hela tiden - inga oförutsedda slarvgrejer skulle få riskera att fälla mig. Jag överlevde och fick mersmak, trots att benen faktiskt blivit lite trötta av ganska så intensiv träning sedan i torsdags. Jag börjar känna mig som mig själv igen.


Kan ju visa upp min kolfibrerpärla som bär mig så snällt på vägarna. Bilden är från den 22:a augusti 2009, om jag inte missminner mig dagen innan det årets Triathlon-SM på olympisk distans (1500 m simning - 40 km cykel - 10 km löpning). Hjulen var lånta fjädrar och oj vad snabb och snygg jag kände mig. Tyvärr gick tävlingen inte speciellt bra (enligt mina egna högt ställda förväntingar på mig själv), bl.a. drabbades jag av mitt livs hittills enda krampkänningar under löpningen. Det var tider det.

Isaac Impulse.

Volvo

Jag har cyklat utomhus idag. Kändes skitbra och nyckelbenet var så snällt och fint och tyst. Två veckor har gått sedan operationen imorgon och hoppet om att kunna cykla i skogen igen om kanske fyra ytterligare veckor lever i allra högsta grad.

För övrigt börjar jag närma mig upploppet på min uppsats och det är som vanligt kaos och stress och panik så här ett par veckor innan deadline. Ska även rätta 107 omtentor i statistik med start imorgon, så den här kvällen är definitivt lugnet före den totala stormen. Men jag ska väl klara av att rida ut den också.

Jag & Johansson & Cancellara

"En ambulans? I helvete heller, jag tar grisbilen..." Foto: Jon Lindgren

Göteborg började som väntat helt fantastiskt med schysst väder, schysst häng, schysst cykling och schysst mat. Tyvärr slutade det inte lika fantastiskt med krasch, ambulansfärd, massor av väntan på Östra sjukhuset och tillslut besked om ett brutet nyckelben och några kvaddade revben...

Jag landade lite för långt åt höger i ett hopp i Kallebäcksdirten och istället för att få fäste i den hårda landningen gled mina hjul iväg i lös sand. Tough luck och jag flög över styret och landade på huvudet och på vänster nyckelben. Förhoppningsvis lyckas jag krångla mig igenom den svenska sjukvårdsbyråkratin och får träffa en ortoped nästa vecka som kan berätta mer för mig om min skada, läktid, rehab osv än vad den mycket stressade akutläkaren kunde; just nu vet jag bara att benet är av och att det gör ont.

Ändå. Det kunde ha varit värre. Min axel är intakt och jag blev inte särskilt skärrad av fallet, mest förvånad. Är redan cykelsugen och rastlös, trots smärtan. Att skada sig är en risk man tar när man håller på med den här sporten och jag är glad att jag tar det så mycket bättre än när jag var 20 och fick inflammerade knän. Då gick hela min värld under. Nu tar jag en dag i taget och ska försöka göra allt jag kan för att 2012 ska bli min bästa cykelsommar hittills.

Sen hade jag en otroligt fin uppbackning av "anhöriga" på sjukhuset som nästan muntrade upp mig lite väl mycket; det gör ont att asgarva med sargade revben ;).

Grrreat!

Foto: Harri!

T-shirt väder i mars! När upplevde man det senast? Riktigt nice skogscykling idag och även om jag inte satte alla svårigheter så kändes det ändå som om jag hade ett helt okej flow. Ett fint formbesked så här pass tidigt på säsongen. När downhillåkandet kommit igång på allvar brukar även cykling på platten kännas lättare. Stöket blir liksom mindre när man vant sig vid feta rotmattor och stora stenar utför i högre fart.

Imorgon är det dags för downhillpremiär och jag hoppas att det inte ska kännas allt för avigt att greppa 75 cm styre och låta 200 mm slag jobba. Downhillcyklar är speciella ting... Min Glory ser i alla fall ut som att hen längtar ut i friska luften efter en vinter inomhus.

Nu är det bara tre veckor kvar till sista tyngdlyftningstävlingen också och jag får nog inse att träningen fram tills dess kommer bli lite vad den blir. När vädret är som det är nu vill jag helst av allt vara ute och andas in våren och inte stänga in mig i ett svettigt gym. Missförstå mig rätt: jag gillar att lyfta skrot och det har gett mig otroligt mycket att träna lyftning, men inget slår ett hjärta som bultar av ansträngning och adrenalin ute i naturen. Jag ska göra mitt bäst för att få in några kvalitativa tyngdlyftningspass och sen får tävlandet bli vad det blir. Kanske kan en mer avslappnad inställning vara till min fördel, vad vet jag.

Nu sängen. Imorgon på't igen.

Ice ice baby

"Lite" isigt i skogen fortfarande men bra mycket mindre än förra veckan. Våren är på G!

Foto: Stefan Eriksson

Frisk luft

Det har blivit mycket inomhusträning på sistone (undantaget skidåkning och löpning, det första utövas av praktiska skäl bäst utomhus och det sistnämnda av princip) men idag var jag ute och rullade en sväng i snön på min MTB. Jag cyklade en episk misärrunda för ett par veckor sedan utan dubbdäck och gled då omkring som bambi på isfläckarna. Efter det åkte mina Freddie's Revenz på; marknadens kanske fetaste (och tyngsta...) dubbdäck. Rullmotståndet är maximalt men hellre ha grepp och tvingas trampa på lite extra än att riskera att bryta lårbenshalsen varannan meter.

Idag kändes det lite segt att resa sig ur soffan och klä på sig sjuttioelva lager kläder samt pannlampa och sticka ut i mörkret, men väl på cykeln var det naturligtvis superkul. Jag försökte köra så mycket backar som möjligt och stå på utför. Jag är jättefeg och dålig på att sladda (dessutom krävs det ganska hög fart och rejält grepp om bakbromsen för att få mina däck att släppa, märkte jag) men jag försökte träna på det. Övning ger färdighet sägs det ju och lite mer feeling för bakhjulsställ fick jag väl mot slutet.

Velodrom

Jomensåatt. Började dagen 06:10 med att hoppa i cykelbyxorna, mata in lite fil och flingor i käften och åka ner till Velodromen för ett morgonpass. Som vanligt är det relativt lugna intervaller föreskrivet och som vanligt får jag slita hund ändå. Den sista minuten i sista intervallen bet jag verkligen i för att inte tappa hjulet framför och det höll, med en rejäl dos svimkänslor som följd. Att vara den svagaste länken innebär i alla fall att man får grymt bra träning, det är ett som är säkert.

Bild på mig från introduktionskursen i Velodromen.

Nu borde jag börja skriva teoriavsnittet på min uppsats, men utanför fönstret ser jag en snötäckt sjö med längdspår dragna. Nollgradigt och töväder de senaste dagarna har övergått i minus två och spåren lär vara duktigt snabba och isiga. Perfekt för lite stakträning alltså, jag kommer nog inte kunna hålla mig. Och överkroppen är ju inte trött än.

Pannben och benhinnor

Hade tänkt klämma in ett långpass i löpning igår på ca 26 km. Förra riktigt långa passet à 24 km skedde i slutet på januari, därefter fick jag en liten skadekänning och trappade ner lite. Min plan är att öka ungefär 2 km per långlöpning för att i slutet på april/början på maj vara uppe i ca 32-34 km. Det är så mycket jag vill göra och hinna jämt och ständigt, och med begränsad tid tror jag starkt på att prioritera långpass inför maran för att vänja kroppen vid belastning under lång tid. Snabb är jag inte längre och det kommer jag inte satsa så mycket på att bli heller, det är ett annat projekt och kräver en annan typ av träning.

Nu blev det inget långpass. Redan från start var jag enormt seg och benhinnorna sade ifrån ganska rejält. Det gör de från och till och jag vet att den smärtan brukar ge med sig, det är inget som kräver vila för att försvinna (för mig alltså, jag går på ren och skär egenkännedom här och inte på medicinska rekommendationer). Så jag valde att avbryta passet, vilket inte hör till vanligheterna i min träning. Jag är "ganska" envis (läs extremt tjurskallig, på gränsen till dum) och saker som dåliga dagar, dåligt väder, dåliga kläder eller dålig frisyr är inget som brukar stoppa mig när jag väl bestämt mig. Men kanske är det åldern som fått mig att vekna, eller bli visare. Ett träningspass ska ha en syfte - ibland kanske det är pannbensträning, att bita i fastän kroppen är ofräsch, och då ger man sig verkligen inte. Men om det är uthållighet, explosivitet, styrka eller fart som är syftet med ett pass så kan det faktiskt hända att en allt för sliten kropp - eller psyke för den delen - inte klarar av att genomföra det tänkta momentet på ett bra sätt. Då kan man få sänka ambitionen, ändra syftet eller rent av vila istället.

Jag lufsade 6 km och hoppade sedan på min MTB istället. Lördagkvällen hade avslutats med intervaller på trainer framför Melodifestivalen (jösses vilken skit!), så benen var lite småsura. Jag mest gled runt i snön och lät benen rulla på med lätt kadens. Ingen press och inga krav men en stark vårlängtan väcktes i kroppen. Än så länge är det alldeles för mycket snö i Uppsala för att någon skogscykling värd namnet ska vara möjlig.

Vintercykling på sjön Vällan i Falun, påsken 2010. Det kan vara kul att cykla på vintern, absolut, men inget - INGET - slår en varm och skön majdag med torra stigar, barärmat och solsken.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men jag misströstar inte. 9 km löpning nu på morgonen kändes betydligt bättre än igår och på onsdag kanske jag är fit för ett långpass. Den som lever får se.

Inte snabb men snygg

Jag hängde nog med klungan i kanske hundra meter. Joråsåatteh. Kände direkt i första uppförsbacken att näe, det finns inte en chans i helvetet att jag hänger med i det här tempot i motlut. Kanske utför och på platten, men jag är helt enkelt för svag och otränad för att orka trycka på särskilt länge eller mycket. En ung tjej från Borlänge CK släppte också direkt och vi gjorde sällskap den trevliga lilla turen runt Vikasjön. Det var i alla fall en fantastisk sommarkväll i fantastiska Dalarna och jag tyckte att det var riktigt roligt att cykla!

Bild lånad från Lisa som fick mig att hänga med ikväll. Hon är, sin blonda mjuka uppsyn till trots, stark som en oxe och låg med huvudklungan ett bra tag. Dessutom en riktigt kul tjej att snacka skit med på dit och hemväg. Bara det gjorde hela utflykten värd.

Allt som allt blev det nästan nio mil cyklat (plus att jag var ute och lekte en knapp mil i förmiddags så nästan tio mil på två hjul idag). Så mycket har jag inte cyklat alls i år. Det fina i kråksången är att jag börjar känna mig riktigt motiverad igen; jag vill konditionsträna och jag vill väldigt gärna vara starkare och snabbare till nästa år. Sen vill jag ju fortfarande bli asmycket bättre på downhillcykeln, i stökig XC-terräng, på tyngdlyftning, jag vill bli smidigare, jag vill springa snabbare, jag vill ha bättre balans... och så vill jag gärna bli en bra statistiker också. Fler timmar på dygnet/veckodagar per vecka/dagar per månad/månader per år, tack!

Gaaaah

...ska om någon timme sådär bege mig mot Torsång för att köra någon sorts träningstävling på landsvägscykel. Det är verkligen inget seriöst men jag är i skrivandets stund skitnervös. Bedömer mig själv som i rätt kass form och landsvägscykel har jag definitivt inte kört mycket av i år. Benen är lite sega dessutom efter hyfsat mycket träning de senaste dagarna. Vi får väl se hur många meter vi hinner köra innan jag blir avhängd. Gissar på typ tio.

Ms Underhill

Det blir inte alltid som man tänkt sig, lyder en välkänd klyscha. Planen var att köra downhill i Gesunda hela dagen. Jag gillar träning både ensam och i grupp men liftburen cykling gör sig definitivt bäst i sällskap (man vill ju ha någon att snacka med i liften!), och därför hade jag släpat med mig min lillebror idag. Han har aldrig cyklat downhill men är rätt tuff så jag gissade att han skulle kunna tycka att det var kul. Förmanade honom flertalet gånger att ta det luuugnt första åket men det gick tydligen inte ända fram, för efter ungefär tre kurvor kraschar brorsan och slår i axeln rätt rejält. Downhill är krävande även för överkroppen och som nybörjare kör man inte med en skadad axel, så det vara bara för honom att lämna tillbaka hyrcykeln. Rejält snopet. Jag körde ett par åk till med sällskap av en internetbekant medan bror min fick beundra den trestjärniga utsikte uppe vid toppstugan, men som den ansvarstagande syster jag är avbröt jag därefter cyklandet ett par timmar tidigare än vad jag hade velat och körde hem min sargade lillebror till Falun igen.

Eftersom cykelsuget inte var stillat blev det en dryg timmes snurrande på hemmaplan med XC-cykeln i Gruvrisskogen. Det är en fantastiskt rolig liten skog med mestadels ganska snabba och lättcyklade stigar. Däremot enormt kuperat! Jag stod på rejält utför (allt känns ju så litet och flackt i jämförelse med downhillspår) och fick jobba en del uppför. Ett par gånger drabbades jag av en nyhet: jag orkade inte cykla hela backen! Problemet på MTB i branta uppförsbackar kan annars vara tekniken, men jag var hyfsat duktig på att ta mig över även rötter och stenar. Nu var det helt enkelt orken i ben och lungor som tröt. Konditionen som alltid varit min kronjuvel... nu är det inte så längre, och det är delvis en jobbig insikt även om jag är högst medveten om orsakerna till tappet. Oavsett vad den rationella delen av hjärnan säger så tycker emotionella delen alltid att det är jobbigt att vara sämre. Rentav dålig. Som tur är var det så vansinnigt roligt att cykla idag att jag trots allt accepterade mitt öde som halvkass.

Imorgon ska jag ägna mig åt en annan känslomässigt ambivalent aktivitet: löpning. Också något jag tidigare var riktigt bra på (utan att riktigt inse det själv dock - "man vet inte vad man har förrän man förlorat det" lyder ytterligare en utsliten klyscha), och numera är högst medelmåttig. Jag längtar efter flytet, flowet, farten och löpsteget som jag tidigare hade. Jag vet varför även det är borta, vad som har förändrats, men jag vet inte om jag vill eller kan ändra mina nya förutsättningar. Jag vill SÅ MYCKET ska ni veta och det mesta frontalkrockar på ett eller annat vis i fysiska färdigheter men framför allt i tid och engagemang. Varför kan man inte bli bäst i allt allt allt allt och varför har jag inte obegränsat med tid tid tid tid? Mer om det en annan dag, jag har svårt att tro att någon orkar läsa ett mastodontinlägg i klass med detta utan vare sig substans eller bilder. Människor är till naturen lata, har jag hört.

Mörksuggejakt

Har cyklat lite idag också. Närmare bestämt 70 km MTB i Rättviksterrängen. Jag körde Mörksuggejakten även förra året, kanske den blötaste och kladdigaste upplagan av loppet i mannaminne. I år var förhållandena de motsatta: varmt, soligt och snustorrt. Nästa lite väl mycket torka faktiskt; för på sina ställen var det extremt sandigt och på så sätt lite svårcyklat. Jag gjorde en snygg vurpa i en mycket lös nedförsbacke och fick sand och jord precis överallt, men det var ett mjukt underlag att trilla på åtminstone.

Mörksuggan börjar med en lång klättring på asfalt upp för Vidablicksbacken. Den är lång. Och brant. Och lång. Men jag tog det lugnt (formen tillät inte mer heller) och segade mig upp.

I Vidablicksbacken.

Efter backen följer ett ganska kuperat lopp med ömsom grusväg, ömsom stig och ömsom asfalt. Jag är ingen grusvägsdrottning precis med min nästan 13 kg tunga fulldämpade cykel och grovmönstrade Nobby Nic-däck, men envetet tekniknötande i skogen tycks ha gjort mig relativt snabb på stig ändå för där körde jag ikapp och ibland förbi folk. Nu är det tyvärr svårt att komma om andra cyklister på smal singletrack och relativt lätt att göra det på grusväg, så totalt sett tror jag att jag tappade fler placeringar än vad jag tog in.

Med 5 km kvar började jag känna mig mör och fingrade efter den sista gnuttan av gel som jag hade i ryggfickan. Trött och fumlig lyckades jag dock tappa gelen och då insåg jag att sista biten skulle bli tung. Förra året gjorde jag en riktigt bra slutspurt och var pigg och fräsch ända in i mål, men nu fick jag slita för varenda meter. Tittade inte alls på klockan för det spelade liksom ingen roll; jag hade inte mer att ge än vad jag redan gjorde.

Upploppet.

Hade ont i hela kroppen när jag väl kom över mållinjen och fick hoppa av cykeln. Ändå var det extremt värt att få ta i och maxa sin lekamen igen, det var ett tag sedan. Säga vad man vill om träningsdisciplin, men för egen del jobbar jag aldrig så hårt på träning som jag gör på tävling. Tror att de gäller de flesta människor med vad som brukar benämnas som "vinnarskalle" eller "tävlingshjärna".

Sluttiden blev något bättre än i fjol - hade 3:49 då och ca 3:42 nu, de officiella resultaten är inte publicerade än. Dock var banan extremt mycket snabbare i år och ser man på mitt avstånd till segrarinnan i Damelit så var det 55 minuter i fjol och 65 minuter i år. Jag är även fullt medveten om att jag är i sämre form nu än då - detta var t.ex. mitt längsta cykelpass i år sett till både tid och distans. Jag har helt enkelt fokuserat på annat än att skaffa mig så bra uthållighet och cykelbenstyrka som möjligt. Dagen gav dock mersmak och det är mycket möjligt att jag börjar träna lite hårdare igen och kanske närma mig fornstor dagsform. Fast samtidigt - det är så extremt mycket jag vill göra, så mycket jag vill förbättra, så många mål jag vill uppnå. Att prioritera är det svåraste jag vet. Det näst svåraste är att vara nöjd med vad jag presterar.

...nu ska jag inte spåra iväg, utan lämnar filosoferandet kring vad jag ska göra i framtiden till en annan dag och ett annat inlägg. Ska fokusera på att återhämta mig till morgondagens downhillåkning i Gesunda :). Livet leker!

Upp och ner, ner och upp

Det finns fördelar med att bo på ett berg. Till exempel att man när man lämnar berget alltid har nedförsbacke, och att man när man ska hem igen alltid har uppförsbacke. Det senare kan väl kanske också klassificeras som en nackdel (vilket jag i bland också tycker; Gud är mitt vittne när jag en seg dag långsamt gnetar mig uppför Gamla Berget och svär tyst över Fan och hans moster och deras grävskopor som måste ha grävt den helveteshög jag nu måste upp för), men just idag har jag älskat att bo på ett berg. Och dessutom finns ett annat berg på andra sidan Falun, där Lugnet med dess hoppbackar och härliga cykelstigar finns. Så jag har idag ägnat tre timmar åt att köra upp och sen ner igen och sen upp och sen ner och sen upp igen. Antalet meter på platten är lätträknade. Fick sällskap av bror min i två av timmarna. Vi körde bl.a. The Enemy Within, en handbyggd stig som ett gäng entusiaster har grävt. Helt makalös cykling!

För att dra mitt strå till stacken hjälpte till med lite grävande i måndags kväll. Ytterligare en slinga är på gång kallad Second Chance som kan komma att bli det häftigaste i XC-väg i Sverige. Det river lite i mig när jag inser att jag inte bor i Falun på heltid. Jag fullkomligt älskar att vara här. Vem skulle förresten inte göra det även om man inte är cykloman när min bloggplats för tillfället ser ut så här?