Ner som en pannkaka, upp som en sol

Första timmen av dagens cykling kan sammanfattas som: misär. Jag hade tänkt mig ett lugnt distanspass bara men när jag satt på cykeln och trampade iväg kände jag mig grymt seg och omotiverad. Dessutom var det mycket kallare än igår och jag fick sätta på mig armvärmarna och behålla dem på resten av passet. Rundan jag valt inleddes med isande motvind i 40 kilometer och roligare kan man ju ha. Jag hatar egentligen att cykla på Uppsalaslätten; det är platt som en pannkaka och blåser alltid. Ville helst vända men jag bet ihop. Jag har bara avbrutit träningar om jag skadat mig, inga andra anledningar skulle jag kunna leva med mentalt.


Efter två timmar fick jag ett samtal som piggade upp mig lite: min första kvalificerade arbetsintervju är nu inbokad! När jag tog upp den ringande mobilen ur ryggfickan efter att ha stannat cykeln i ett dike kände jag inte igen numret och snöt mig därför innan jag svarade (ni som ägnat er åt idrotter där vind i ansiktet är inblandad vet att man lätt blir lite snorig och grötig av den), vilket nog var tur eftersom det var en rekryterare. You never get a second chance to make a first impression och att behöva fräsa snor i örat på någon vid första samtalet kanske inte är en optimal start på karriären.


Hursomhaver. Efter detta upplyftande besked gick sista timmen som faktiskt mestadels innehöll medvind riktigt lätt och ledigt. Dessutom kom solen fram och gladdes lite med mig. Ytterligare en bekräftelse på att man aldrig ska ge sig även om det ibland är motigt. Rätt vad det är vänder vinden oväntat.