Skandisloppet (bättre sent än aldrig)

Ibland undrar man om man är riktigt frisk när man kliver upp 06:30 en lördagmorgon, sticker ut i ett regnigt och grått Uppsala, cyklar fem mil i spöregn och kräkblåst samt tar ut sig till bristningsgränsen för att inte förlora ett vad mot sin tyngdlyftningstränare. Jag blev nämligen utmanad att cykla Skandisloppets korta bana strax innan jag bröt nyckelbenet, och tävlingsmänniska som jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att tacka ja. Sen kom ett brutet ben ivägen och jag blev lite tveksam till att försätta mig i en tävlingssituation. Nu är ju landsvägscykling det enda jag kunnat göra på ett vettigt sätt de senaste veckorna så väl på plats vid starten i lördags kände jag inga som helst tvivel om mitt deltagande.


Jag hade ingen koll på hur pass stark cyklist min tyngdlyftningstränare är, men fick indikationer från hans kompisar på att han tränat MYCKET. Själv hade jag hetstränat de sista två veckorna innan loppet, vilket är en sann all-or-nothing strategi. Antingen hade jag hunnit hämta in lite av den form jag förlorat under tre veckors utebliven träning, eller så hade det bara gjort mig nerbruten. Det är svårt att säga vad som blev utfallet, men klart är att jag gick ut offensivt och försökte hänga med i den snabbaste klungan. Vi tappade tre-fyra gubbar i den första uppförsbacken, men efter det bildades en liten klunga som så småningom decimerades till tre personer: jag, min tyngdlyftningstränare och en kille till som var den starkaste av oss. Jag insåg mina begränsningar i motvinden och tog så korta förningar som möjligt. Inte den mest altruistiska insatsen direkt men jag hade ju ett vad att tänka på. Jag ville inte dra fram min tränare hela loppet och låta honom vinna för att jag hade en dålig taktik.


I några små slakmotor (det finns som bekant inga backar i Uppsala) kände jag mig rejält sliten och hade problem med att följa övriga två, men lyckades på något vänster hänga med ändå. När det gäller klungkörning på landsväg så är det vinna eller försvinna som gäller; tappar man klungan är det kört så det är bara att bränna allt man har för att sitta kvar. Med cirka fyra kilometer till mål gjorde min tränare ett fräckt ryck på insidan av mig och jag var så stum att jag inte kunde svara. Insåg dock snabbt att jag MÅSTE plocka in honom igen, annars skulle loppet vara kört. Jag tvingade benen att öka takten och svor och ville dö för varje tramptag. Tillsist var jag ikapp och tränaren sänkte tempot. Vi insåg båda att det skulle avgöras i sista rejäla backen upp mot Slottets borggård där målet låg. Vi gled sida vid sida genom Uppsala ända till pavéavsnittet i innerstan med bara hundratalet meter kvar till mål. Åsynen av de blöta kullerstenarna gjorde att självbevarelsedriften slog in och jag bromsade lite för mycket. Min tränare satsade lite hårdare och fick en lucka på 20-30 meter inför den sista stigningen. Jag satsade allt i slutbacken och såg att han var seg, men det räckte inte. Det var för långt fram och min tränare gick i mål ca 18 sekunder före mig. Skit också!


Roberto Vacchi fick göra en kort målgångsintervju med en lite småsur Kristin, men irritationen gick snabbt över. Min tränare var trots allt starkare än mig loppet igenom och segern var rättvis. Jag får svälja förnedringen, bryta ihop och komma igen. Det var i alla fall kul att ta ut sig fullständigt både psykiskt och fysiskt; det var allt för länge sedan! Inga träningspass i världen kan mäta sig med en tävlingssituation när det kommer till att plocka fram de där sista procenten kraft som alltid finns där men som är så oerhört plågsamma att pressa ur sig.


Nu är jag revanschsugen, cykelsugen, och sugen på att ta min Masterexamen i statistik som snart bara är en vecka bort (!). Fem år går fort ska ni veta.