Don't try this at home

Körde knäböj i måndags för första gången på... för länge. Tävling med lätt träning dessförinnan, därefter skidor i Åre och därefter ren lättja har dragit ut tiden sen senaste böjpasset. Uppehåll från knäböj har man inte ostraffat. Jag tog det relativt lugnt och lätt med 3 repetitionerx4 på 70 kg (jag maxar 90 kg) men det hjälpte inte; jag straffades ändå med träningsvärk från Dantes Inferno.

Att grina hjälper tyvärr inte heller utan det är bara att uthärda. Idag var planen löpintervaller och från första löpsteget insåg jag att det skulle bli tufft... 5x1000 meter med 500 meter joggvila är ett roligt men lite småjobbigt upplägg. Jag tycker att 4:20 min/km borde vara ett lagom tempo på "tusingar" för mig i nuvarande form och jag höll det första två, sedan tog syran, motvinden och träningsvärken över och jag tappade ganska mycket sista två... inte bra, alla intervaller ska helst vara så nära varandra som möjligt. Men nästa gång!

I helgen bär det av på cykelroadtrip till Sveriges framstjärt! Det ska bli mycket trevligt att omge sig med goa å glada jötteborgare i några dagar.

Grrreat!

Foto: Harri!

T-shirt väder i mars! När upplevde man det senast? Riktigt nice skogscykling idag och även om jag inte satte alla svårigheter så kändes det ändå som om jag hade ett helt okej flow. Ett fint formbesked så här pass tidigt på säsongen. När downhillåkandet kommit igång på allvar brukar även cykling på platten kännas lättare. Stöket blir liksom mindre när man vant sig vid feta rotmattor och stora stenar utför i högre fart.

Imorgon är det dags för downhillpremiär och jag hoppas att det inte ska kännas allt för avigt att greppa 75 cm styre och låta 200 mm slag jobba. Downhillcyklar är speciella ting... Min Glory ser i alla fall ut som att hen längtar ut i friska luften efter en vinter inomhus.

Nu är det bara tre veckor kvar till sista tyngdlyftningstävlingen också och jag får nog inse att träningen fram tills dess kommer bli lite vad den blir. När vädret är som det är nu vill jag helst av allt vara ute och andas in våren och inte stänga in mig i ett svettigt gym. Missförstå mig rätt: jag gillar att lyfta skrot och det har gett mig otroligt mycket att träna lyftning, men inget slår ett hjärta som bultar av ansträngning och adrenalin ute i naturen. Jag ska göra mitt bäst för att få in några kvalitativa tyngdlyftningspass och sen får tävlandet bli vad det blir. Kanske kan en mer avslappnad inställning vara till min fördel, vad vet jag.

Nu sängen. Imorgon på't igen.

Äh

Det var inte min dag idag. Bara två av sex lyft godkända på serietävling 3 i tyngdlyftning och det var inte vad jag hade hoppats på. Stuvar undan dagens resultat långt bak i hjärnbalken och tittar framåt mot roligare saker istället. Till exempel att jag åker upp till Åre i morgon för några dagars skidåkning. Det är första gången jag besöker Åre på vintern, konstigt nog. Räknar med att det är mer glassigt och mindre lerigt än på sommaren. Ska bli nice att vistas på ett berg igen; jag trivs på höjder.

Ice ice baby

"Lite" isigt i skogen fortfarande men bra mycket mindre än förra veckan. Våren är på G!

Foto: Stefan Eriksson

Lika barn leka bäst?

Po Tidholm skriver i DN idag om Legomuren. Kortfattat tycker företaget Lego (och de är inte ensamma i leksaksbranschen precis) att flickor ska leka "vårdande" lekar med smalare, snyggare legofigurer i pastellfärger, och pojkar ska leka krig med ninjor och Star Wars-rymdskepp.

Bilder från lego.com.

4 realz, detta är en ganska tröttsam bild av som är flickigt respektive pojkigt. Jag blir lika uppgiven varje vår när de nya barncyklarna och barnhjälmarna anländer till mitt extrajobb i en cykelbutik. Det är antingen extremt rosa med massor av prinsessdetaljer, eller blått och svart med farliga monster på. Extremt gulligt eller extremt tufft. Och väldigt få föräldrar reagerar eller ifrågasätter - de köper glatt rosa till sina döttrar och blått till sina söner. Jag minns en gång när en fyra-femårig pojke direkt sprang fram till en rosa 16-tummare och sa till sin pappa: "Den här pappa, den här vill jag ha!", varpå pappan försökte övertyga sonen om att "den här jättecoola blå cykeln bredvid, var inte den mycket finare?". Men sonen framhärdade och pappan tittade lite uppgivet på mig och sa: "ja, han älskar ju rosa". Sen köpte de den rosa cykeln. Fan vad glad jag var den dagen!

När jag var liten lekte jag med massor av "tjejleksaker"; My Little Ponies, Barbies, och min favorit Littlest Pet Shop som på 90-talet inte hade de stora och förbannat fula ögon som de har nu... Allt var dock väldigt pastelligt och gulligt, såklart. Men - hör och häpna - jag lekte massor med min lillebrors Playmo också, och till och med med hans flygplansmodeller (mina favoriter var Corsair och Hellcat). För att inte tala om alla olika sorters djur som jag och mina kompisar låtsades att vi var. Det var mest utomhuslekar och involverade inga andra prylar än vår egen fantasi. Vad jag framför allt minns av våra lekar var att de ofta var ganska invecklade sociala historier som involverade både våld, kärlek, uppror och hierakier, oavsett om vi lekte med barbies eller flygplan. Vi lekte också tjuv och polis, "burken" och herren på täppan som knappast var snälla, vårdande eller gulliga lekar.

Jag var en rätt dominant person redan som barn och styrde och ställde gärna i leken - jag tyckte om att bygga upp en fantasivärld och talade om för andra vilka roller de skulle ha i den. Det gav mig problem ibland att jag alltid ville bestämma men lika ofta var jag den roliga lekkamraten för att jag kunde hitta på så mycket. Jag är glad att jag fick leka så fritt och så mycket och så länge; jag minns min barndom som lång och lycklig. Kanske peakade jag som nioåring, vem vet? Att agera "tween" och sedemera tonåring var inte riktigt min kopp te, man skulle liksom låtsas att man var äldre än vad man var och bli ihop med killar och börja med smink. Jag tyckte att det var roligare att leka rådjur i skogen, ärligt talat.

Hur barn av idag leker vet jag inte men i min värld vore det sorligt om de tvingas växa in i roller och bli "minivuxna" redan innan de hunnit vara barn på riktigt. Om jag någon gång blir förälder kommer jag förmodligen efterfråga mer neutrala leksaker. Jag kommer undvika att köpa en rosa cykel till min dotter och ninjalego bara till mina söner. Förmodligen kommer jag till och med att kalla personer av okänt kön för hen och kanske tvingar jag mina ungar att cykla BMX, rida, orientera, åka skidor och spela piano eller fiol (det sistnämnda gjorde jag själv, men jag undrar om inte det förstnämnda är skonsammare för öronen) för att få olika inputs från olika miljöer. Man kan bara hoppas att de inte kommer bli allt för hämmade eller störda med den genbas deras mamma skulle bidra med.

Ditt val av livsstil är sjukt provocerande

Det finns en typ av människor jag stör mig på. De är inte en hundraprocentigt homogen grupp (vilken "grupp" är egentligen det?) men den minsta gemensamma nämnaren, och anledningen till att jag blir provocerad av dem, är att de säger sig vara intresserade av "träning&hälsa". De vill dessutom gärna missionera om detta genom att starta "tränings-&hälsobloggar" eller utbilda sig till "hälsocoacher" och personliga tränare.

Dessa människor är samma personer som på 90-talet skulle ha kedjerökt och hårdbantat på en diet av kaffe och kokain à la Kate Moss och Pete Doherty, eftersom det var den tidens ideal. Idag på 2010-talet är den coolaste imagen man kan ha att vara "hälsosam". Rökning och anorexi är ute, asketism och ortorexi är inne. Man ska äta enligt någon sorts definierad diet som kan kallas LCHF, paleo, GI eller iso. Man ska träna "funktionell träning" vilket betyder att man kör crossfitinspirerade gruppträningspass med coola namn som "shape" eller "body balance" eller "hot MOJO" (?!?). Några kanske "springer" Vårruset eller Tjejmilen eftersom "det ju är en sån utmaning" (dessutom är löpning i vår och sommartemperaturer lite inne eftersom man kan ha ett snygg linne och schyssta tights att visa upp sina axlar och sin rumpa i. Man behöver ju inte ta i så att man blir röd i fejset och äckligt svettig). Att någon är hälsosam ser man på att hen har lågt kroppsfett och någon muskel här och där.

Egentligen borde jag inte bry mig. Min fantastiska vän Isabelle har ritat följande serieruta som beskriver fenomenet "att störa sig på folk" rätt bra:

Och visst får folk skaffa sig ortorexi och gå på gruppträning så att SATS ägare tjänar miljoner. Det är inget jag vill förbjuda, men jag kan inte heller låta bli att ha en åsikt om det. Luften är fri osv.

För ärligt talat. Dessa människor vet inte vad "hälsa" är. Nu är hälsa givietvis inget svartvitt begrepp. WHO definierar hälsa så här: "Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity." Det är, som synes, en otroligt vid definition men en person som är fysiskt och mentalt frisk, har mat för dagen, ett arbete, en familj och kanske till och med har råd och tid att utföra någon sorts fritidsaktivitet är förmodligen att betrakta som hälsosam. På marginalen kan olika människor må bra av olika saker, men det är den lilla spjutspetsen av i-landsmänniskor i världen som kan bry sig om att leva ut detta när våra grundläggande behov är uppfyllda.

Jag vet faktiskt inte om jag tycker att "träning" och "hälsa" är särskilt kompatibla över huvud taget. Den träning jag utför förbättrar visserligen min prestationsförmåga i den aktivitet jag pysslar med, och kicken jag får av att bli ansträngd och trött för att så småningom nå progression bidrar till mitt kortsiktiga välbefinnande. Men jag skulle faktiskt inte säga att denna strävan efter adrenalin- och/eller endorfinpåslag är särskilt hälsosam. Det är snarare ett drogberoende.

Den typ av träning som "tränings-&hälsointresserade" bedriver är i och för sig annorlunda. Det handlar inte om att prestera, det handlar mer om att bli snygg och att "se fit ut" inför "beachsäsongen". Det är inte elitidrott eller ens motionsidrott i syfte att försöka förbättra sina resultat (okej, man kan välja en tyngre stång nästa pass i BodyCombaten, men upplägget på gruppträning gör ganska ofta förbättringspotentialen högst begränsad. One size fits no one, sas).

Missförstå mig rätt. Jag ser inte ner på gruppträningsutövare som sådana. Det är säkert en utmärkt motionsform för folk som inte är intresserade av att prestera eller tävla. Alla är inte det och alla bör definitivt inte bli det eftersom prestation ofta är lite sjukt i sig. Givetvis är det bra att människor rör på sig i västvärldens stillasittande och bekväma samhälle om de inte vill dö i hjärt- och kärlsjukdomar innan de hunnit bli pensionärer. MEN. Man blir inte en "hälsoguru" eller ens, i mina ögon, "vältränad" av att vara en gruppträningsvirtuos med fixerade matvanor. (Eller "kost", som den "tränings-&hälsointresserade" skulle säga. "Mat" är ju inget inneord). Man blir bara... störd?

För att prestera och "bli vältränad" på vad man nu vill vara vältränad i (att ha lågt kroppsfett är inte synonymt med att vara vältränad, mind you) behöver kroppen MAT. Energi. Bland de av mina polare som är grymma på downhill, eller är elitcyklister på landsväg eller MTB, eller tar SM-medaljer i tyngdlyftning, eller är hårt satsande och framgångsrika triathleter, är det inga som följer någon "diet". De käkar för att de behöver energi för att orka träna och bli BRA på det de gör. Eller för att orka ha så roligt som möjligt.

Okej. Det var det här med att provoceras av andras livsstilar som inte drabbar mig. Men snälla, våldta helst inte ord ni inte förstår. Det drabbar mig ändå lite grann, som en tagg i själen.

Själv är jag inte ett dugg "tränings-&hälsointresserad" och detta är definitivt inte en "tränings-&hälsoblogg". Till frukost åt jag inte en proteinshake med spirulina och jag ska inte gå på ett sjukt jobbigt CrossTrainingBodyShapeCombatPump-pass i min jättesnygga träningsoutfit och sedan ta en bild på mig själv ur en fördelaktig vinkel när jag poserar i spegeln i gymmets omklädningsrum med optiljus. Istället ska jag efter min ohälsosamma pannkaksfrukost springa en svettig, blöt och isig löprunda i min varselgula jacka, pannband och 80-talsfrilla. Hejdå!

Kulturkrockar

Igår såg jag Den Svenska Björnstammen live i Falun. Det var en minst sagt absurd upplevelse. Inte så mycket för bandet i sig eller deras musik, som förvisso är en smått excentrisk blandning av techno och vispopp, utan mer för kontrasten mellan de sju killarna på scenen och deras publik denna kväll.

Björnstammen består av sju till synes übernördiga killar som iklädda likadana björn-tishor och shorts med 80-talssnitt promenerar ut på scenen på sina pinnsmala ben. De är väldigt långt ifrån flickidols-stereotypen men spelar för en publik där majoriteten tycks vara oerhört piffiga 15-åringa tjejer, med eller utan pojkvänner med sig att klänga på. Men publiken hoppar och skriker och dansar och verkar ha hur kul som helst. Den har lite svårt för Björnstammens mer melankoliska låtar men jublet vet inga gränser när killarna säger "ja, nu har vi bara en låt kvar.... den låter så här" och introt till Vart jag mig i världen vänder börjar spelas.

Jag gillade spelningen som helhet, förutom det faktum att Björnstammen snuvade publiken på en upptempo-refräng i extranumret Allting kommer bli bra. Den körde de istället väldigt nedtonad vilket förvisso funkade, men det hade varit snäppet roligare att få rocka loss en sista gång. Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig lite gammal när fjortispubliken innan bandets intåg på scenen dansade och sjöng allsång till David Guetta's Titanium och Avicii's Fade Into Darkness. Jag var ju där för att lyssna på och dansa till livemusik, inte gå på disco.

Fick i alla med mig en sån här hem som jag kan gå runt och känna mig alternativ i.