Ååh, jag visste väl att jag inte skulle klara av att hålla igång en blogg. Men så igår läste jag ett underbart inlägg i min fina vän Karins blogg, och blev inspirerad. Det ÄR ju trots allt kul att skriva av sig lite, om man bara lägger manken till.
Tre och en halv månad har gått sedan senaste inlägget, självfallet har det hänt en hel del. Mitt liv kanske inte skulle duga som material till en Hollywoodfilm men helt stillastående är det i alla fall inte. Jag skrev ganska mycket om jobb sist - och det har ju faktiskt löst sig över förväntan. Jag jobbar numera 70% i den sportaffär som jag först fick ett extrajobb i, och är dessutom skoansvarig. Ganska schysst avancemang, om jag får säga det själv (och det här är min blogg, så det får jag!!111one!).
I februari och mars jobbade och tränade jag extremt mycket, kanske en av anledningarna till att jag aldrig kom igång med bloggen ordentligt. Faktum är att jag körde så pass hårt att jag gick sönder (och det är inte första gången det händer, vem sade att man lär sig av sina misstag?) och nu sitter jag här med ett skadat knä och ännu en spolierad triathlonsäsong. Nåväl, den här gången har jag faktiskt inte brutit ihop lika desperat som tidigare. Kanske för att jag är van, kanske för att jag har fått lite mer distans? Eller så har jag helt enkelt bara blockerat mig för att jag inte orkar ta smärtan. Svårt att avgöra.
I helgen ska jag jobba, medan min familj är i Falun... Jag hade verkligen velat åka jag också, men sådant är ju vuxenlivet att plikten ibland måste gå före känslan.
//Kristin
No comments:
Post a Comment