Somliga straffar Gud direkt

Fi faaaan säger jag bara. Jag inte bara kände av gårdagens frontböjar idag - jag står handfallen och gnyende inför dem och har ännu en gång tvingats inse att man inte gör ett uppehåll från benböjar ostraffat. Den där manglade blivit-överkörd-av-en-ångvält-känslan i lårmusklerna kommer långsamt smygande och slår in med full kraft först 20-24 timmar efter att den rörelse som är dess orsak utfördes. Dvs ungefär när jag skulle springa hem från jobbet. Morgonens joggpendling (för jag höll definitivt inte en hastighet snabb nog att kunna kallas för löpning, men det skyller jag inte på böjarna utan snarare på allmän slöhet och kass form) var förvisso seg men den första kilometern på hemväg finner jag knappt ord för. Trodde nästan jag skulle få linka hem i 6+ min/km-fart, men lyckligtvis släppte den allra mest förlamande träningsvärken allt eftersom och mina 5,66 km till ICA Tunabackar (jag var tvungen att handla middag) avverkades på under 30 minuter.

Jag hade/har som ambition att inte bara skriva referat över mina träningspass i den här bloggen, utan försöka reflektera lite över världen och min plats i tillvaron också. Nästa vecka har jag semester i Dalarna igen, förhoppningsvis kan jag spotta ur mig något vettigare då. Ytterligare en arbetsdag ska dock klaras av först. I skrivandets stund sitter jag nästan med mina ömma fötter i ett fotbad, men tyvärr är vattnet något för hett för att jag ska klara av att stoppa ner några kroppsdelar i det. Säkert hinner vattnet inte svala innan det är dags att ta en kalldusch (ett måste i skållheta och kvava Uppsala - jag hoppades sååå på regn och ett rejält åskväder i afton men molnen på himlen spottade endast ur sig ett par miniloskor) och försöka få lite sömn innan morgonens planerade backintervaller.