Huvaligen

Om man gillar att lida och inte har testat att köra riktigt tunga alternativt riktigt många knäböj så bör man omedelbart göra detta. Förra året hade jag ångest inför varje pass som innehöll böj för jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt, i princip oavsett vikt eller repsantal. Men så i år har jag fått köra "ryska benet", ett träningsprogram som inneburit knäböj 2-3 ggr/vecka. Varannat pass är lätt och varannat "relativt" tungt där man först ökar antalet repetitioner på samma vikt och sedan ökar vikten medan reps och set minskar. Ökad frekventering mig och knäböjen emellan har lätt till att vi funnit varandra lite mer och jag kan köra mina lätta pass och tycka att de faktiskt är rätt lätta.

Men. De tunga passen. Uff! Idag var jag inte helt fräsch (mycket konditionsträning förra veckan har förmodligen satt sina spår i muskelfibrerna också...) och mina fyror med 74 härliga kilon på stången var tuffa. Första två repetitionerna gick hyfsat lätt men resterande två var pannben pannben pannben i varenda set. Det bästa med att köra på en tyngdlyftningsklubb är att det nästan alltid finns folk där som skriker lite på en. Ett "kom igen nu!" eller "tryck på!" kan göra jäkligt stor skillnad när man jobbar på sina mentala marginaler.

Klarade i alla fall alla kilon jag var ålagd att lyfta och avslutade dessutom passet med mitt livs hittills bästa överstötar. Ännu bättre ska det bli såklart! Jag har alltid haft psykiskt svårt för det här med att pressa saker över huvudet och blivit väldigt stressad i mina satsningar. Idag kändes det verkligen som om saker och ting börjar falla på plats; jag kunde ladda på lugnt och kontrollerat utan att drabbas av "hjälp fy fan vad tungt det är det här kommer aldrig att gå" (ja ni förstår ju, inte direkt vad en mental coach skulle kalla en vinnande inställning).

Det är fan skönt sådana dagar då man får ett kvitto både i siffror och i känsla på att det går framåt. Mot oändligheten och vidare.