Diamantjakt

Alltså, jag vet verkligen inte.

Ibland (ofta...) tänker jag att allt löser sig bara jag blir frisk i kroppen och kan träna ordentligt igen. Köra skiten ur mig och droga mig i endorfinruset. Det ÄR underbart, faktiskt, och för stunden känner man bara total lycka. (Men, som en vis person sagt till mig, "man blir lycklig av valium också".)

Ibland (mer sällan än ovanstående, men betydligt mer frekvent än tidigare...) tänker jag att det är mina andra issues som måste lösas för att jag ska må bra. Men det är ju så djävulskt svårt. Träning är enkelt - ut och spring, ta i som f-n, känn ruset och bli lugn och glad.

Det enda som över huvud taget kan tävla med samma rusiga effekt för mig är mänskliga relationer, och att nå samma höjder där är väldans komplicerat i jämförelse. Dels måste man hitta en motpart som är tillräckligt utmanande, intelligent, intressant och inkännande. Och om man nu hittar en sådan person (de är f-n inte många - som nålar i höstackar eller diamater i urberget) så gäller det att själv vara modig, kvick och kompetent nog för att kunna skapa en respons som både är intellektuell och emotionell. Där, i kommunikationen på flera (höga) nivåer med en annan människa, ligger de verkliga kickarna.

En vacker dag i mitt liv simmar jag 3800 meter, cyklar 18 mil och springer ett marathon. På kvällen ska jag dricka champagne ihop med nål- och diamantmänniskor. En riktigt vacker dag. Den ska komma.

//Kristin

Heaven is a place on earth

Hjälp vad bra man faktiskt kan ha det här i världen.

En sol som skiner, sjövatten som är varmt (nåja), ett trevlig och underhållande sällskap, adrenalin som pumpar i kroppen och gör att man glömmer alla krämpor, en sagolik natur som andas in ro i trötta lemmar och trötta sinnen, god mat som ger ny energi till slutkörda muskler.

Mm.

Idag var jag tillbaka i verkligheten men jag ska f-n kämpa nu. Himlen är fortfarande blå om dagarna och stjärnklar på nätterna.

//K

Gnäll

Arrrrgh. Är bara allmät less, arg, sur och trött just nu.... Känslan säger mig att min knäskada aldrig kommer att läka. Jag är utdömd och kan lika gärna lägga ner det enda som jag för närvarande finner någon större glädje i.

Det blir inte bättre av att jag at the moment har magknip också, efter att ha överätit en j-vla massa inför jobbigt läkarbesök imorgon. Jag vill väga så mycket som möjligt för att känna mig "bra" inför läkaren, men vad ger det egentligen när jag vet att det mesta av extrakilona som vågen kommer visa imorgon är vatten, fyllda glykogendepåer samt restavfall i tarmarna? Ja, jag är en idiot.

Samtidigt så får man inte tappa hoppet. Jag HAR faktiskt gått upp i kvalitetsvikt sen sist också - dvs fett och kanske några miligram muskelmassa också. I need it. Jag vill vill vill vill fixa min kropp. Jag vill vara stark, vältränad, kunna utmana mig själv igen utan att behöva känna sådan j-vla ångest och oroa mig för att jag ska gå sönder. Ååååh vad jag vill.

Ute och cyklar

Blev ännu en cykeltur på Södertörn idag. Den började dock inte så jättelyckat med punka på bakhjulet i Vårsta efter ungefär 20 minuters cyklande. Smart som jag är (...) hade jag varken reservslang eller punkakit med mig. Helidiotiskt. Som tur är var min kära mamma hemma idag, och efter ett telefonsamtal agerade hon punkteringsjour och kom i ilfart med ny slang, nytt däck (det gamla var tokslitet) och tryckmätarpumpen. Racerdäck är tighta men efter lite tandagnisslan var mitt bakhjul i alla fall utrustat med en ny, fräsch slang och ett Contintental GP 4000 däck.

Resten av cykelturen flöt fint. Hade eventuellt tänkt cykla uppåt tio mil men på grund av all tid som gick förlorad vid punkteringsincidenten kortade jag ner det hela till 81,2 kilometer. Dagens glass på Shellmacken i Sorunda var en GB Sandwich jordgubb. Helt okej men kanske inte lika fantastisk som Soleron förra veckan.

Imorgon ska jag troligtvis åka och titta på en mountainbike (mycket cykel nu, som ni märker). Jag är så sugen på att tröstköpa en sådan, som plåster på såren för att jag inte kan springa. Eventuellt är den jag hittat lite för stor för mig, men jag håller ändå tummarna. Vore så gött att komma ut i skogen.

Helgen kommer jag att spendera i Malmö. Ska bli intressant att se vad Sveriges tredjestad har att erbjuda.

//Kristin

Två tungor har mitt hjärta

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Livet från den ljusa sidan

Har precis käkat en rejäl middag (fläskfilégryta med ris, tack mamma!) och är proppmätt. Cyklade t.o.r. till jobbet idag, det blir lite drygt sex mil. Om två veckor ska jag köra ett motionslopp runt Siljan, sexton mil mäter det runt sjön, så jag behöver lite mil i benen. Skadan har ju gjort att min uppladdning inte direkt varit optimal, jag har aldrig cyklat så få långpass eller varit så långsam som jag är i år, men vad f-n. Jag har i alla fall raggat trevligt sällskap till årets lopp vilket känns skoj. Livet ser trots allt bättre ut om man försöker betrakta det från den ljusa sidan.

Dessutom har ju VÅREN anlänt med besked nu. Eller kanske är det försommar till och med? Jag må vara mossig som skriver om vädret men den här tiden är bara _så_ underbar. I onsdags var jag ute och cyklade på Södertörn. Det var bedövande vackert. Jag stannade och tog en glass på Shellmacken i Sorunda (GB's nya Solera Smoothie Blackberry/Banana satt som en smäck. Kanongod, rekommenderas!) och tog vägen hem över Fituna, en av jordens kanske vackraste platser. Jag är glad och tacksam över möjligheten att få se sådana ställen, och att göra det från en cykelsadel. Man tar så mycket för givet som egentligen är gudagåvor värda mer än allt guld i Sveriges valutareserv (vilket 2006 uppgick till cirkus 22 miljarder enligt Wikipedia) - en fungerande kropp, en levande natur, en sol som lyser och ett hjärta som känner.

Pax vo biscum

//Kristin

Back in business?

Ååh, jag visste väl att jag inte skulle klara av att hålla igång en blogg. Men så igår läste jag ett underbart inlägg i min fina vän Karins blogg, och blev inspirerad. Det ÄR ju trots allt kul att skriva av sig lite, om man bara lägger manken till.

Tre och en halv månad har gått sedan senaste inlägget, självfallet har det hänt en hel del. Mitt liv kanske inte skulle duga som material till en Hollywoodfilm men helt stillastående är det i alla fall inte. Jag skrev ganska mycket om jobb sist - och det har ju faktiskt löst sig över förväntan. Jag jobbar numera 70% i den sportaffär som jag först fick ett extrajobb i, och är dessutom skoansvarig. Ganska schysst avancemang, om jag får säga det själv (och det här är min blogg, så det får jag!!111one!).

I februari och mars jobbade och tränade jag extremt mycket, kanske en av anledningarna till att jag aldrig kom igång med bloggen ordentligt. Faktum är att jag körde så pass hårt att jag gick sönder (och det är inte första gången det händer, vem sade att man lär sig av sina misstag?) och nu sitter jag här med ett skadat knä och ännu en spolierad triathlonsäsong. Nåväl, den här gången har jag faktiskt inte brutit ihop lika desperat som tidigare. Kanske för att jag är van, kanske för att jag har fått lite mer distans? Eller så har jag helt enkelt bara blockerat mig för att jag inte orkar ta smärtan. Svårt att avgöra.

I helgen ska jag jobba, medan min familj är i Falun... Jag hade verkligen velat åka jag också, men sådant är ju vuxenlivet att plikten ibland måste gå före känslan.

//Kristin