Semesterstängt

Hela Sverige går liksom på halvfart i juli. Det går inte att få tag på folk eftersom alla är på semester (och får man mot förmodan tag på någon så tar det en evinnerlig tid för den enda stackars sommarjobbaren att utföra tjänsten man vill ha utförd), inkorgen på e-postklienten gapar tom på annat än automatiserade nyhetsbrev och "Autosvar/out of office"-rubriker och Aftonbladets löpsedel består varannan dag av meningar som "Snart kommer supervärmen - unik prognos" eller "Så mycket tjänar sommarstjärnorna". De så kallade nya medierna är generellt något aktivare eftersom folk gillar att visa upp sina idylliska semesterkvällar i skärgården fotade med Instagram-oskärpa, men till och med mitt Twitterflöde rullar långsammare än vanligt.

Jag har också pausat allt det där som normalt sett fyller vardagen till bredden och ägnar mig mest åt att cykla, äta, cykla, kanske springa någon kilometer, köra bil till ett nytt berg, cykla lite där och sedan äta lite mer. Trivsamt och trivialt. Återkommer med mer substans i höst.

Wuthering Heights

Utsikt över Innsbruck och Nordkette.

Jag har varit i Österrike och cyklat i en vecka. När det inte regnade såg det ut som på bilden ovan. Det blir inte så mycket bättre om man älskar berg.

Ödets ironi

Här har man cyklat ner för ett blött berg hela helgen utan så mycket som en skråma, och så sticker jag idag ut och löper en mil skogsstig med inte mindre än två vurpor och ett par trasiga löptights som följd. Ergo: löpning är mycket farligare än downhill.

Återbesök hos läkaren

Läkaren: Hur känns det nu?

Kristin: Jo det känns väldigt bra faktiskt.

Läkaren: Ja det ser ju väldigt bra ut på röntgen, mycket vävnad + ANNAT (insert andra läkarord som betyder "läkt nyckelben").

Kristin: Jag har väl rört mig så mycket jag har kunnat, kan man säga...

Läkaren: Fast jag sa att du inte fick?

Kristin: ...

Läkaren: Jaja, det gick ju bra den här gången.

Kristin: Så nyckelbenet är läkt?

Läkaren: Ja, det är läkt! Vilken sport var det du höll på med sa du?

Kristin: Cykling...

Läkaren: Full fart då, tycker jag!

Kristin: :D

Vad kan då passa bättre än liftad DH-premiär i Järvsö i helgen? Typ inget. Helt i enlighet med läkarens ordination!

Från en spricka till en annan...

Är det inte nyckelbenet så är det baksvingen. Min XC-ram dödförklarades idag. Håll tummarna för att jag får en ny på garanti...

Skandisloppet (bättre sent än aldrig)

Ibland undrar man om man är riktigt frisk när man kliver upp 06:30 en lördagmorgon, sticker ut i ett regnigt och grått Uppsala, cyklar fem mil i spöregn och kräkblåst samt tar ut sig till bristningsgränsen för att inte förlora ett vad mot sin tyngdlyftningstränare. Jag blev nämligen utmanad att cykla Skandisloppets korta bana strax innan jag bröt nyckelbenet, och tävlingsmänniska som jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att tacka ja. Sen kom ett brutet ben ivägen och jag blev lite tveksam till att försätta mig i en tävlingssituation. Nu är ju landsvägscykling det enda jag kunnat göra på ett vettigt sätt de senaste veckorna så väl på plats vid starten i lördags kände jag inga som helst tvivel om mitt deltagande.


Jag hade ingen koll på hur pass stark cyklist min tyngdlyftningstränare är, men fick indikationer från hans kompisar på att han tränat MYCKET. Själv hade jag hetstränat de sista två veckorna innan loppet, vilket är en sann all-or-nothing strategi. Antingen hade jag hunnit hämta in lite av den form jag förlorat under tre veckors utebliven träning, eller så hade det bara gjort mig nerbruten. Det är svårt att säga vad som blev utfallet, men klart är att jag gick ut offensivt och försökte hänga med i den snabbaste klungan. Vi tappade tre-fyra gubbar i den första uppförsbacken, men efter det bildades en liten klunga som så småningom decimerades till tre personer: jag, min tyngdlyftningstränare och en kille till som var den starkaste av oss. Jag insåg mina begränsningar i motvinden och tog så korta förningar som möjligt. Inte den mest altruistiska insatsen direkt men jag hade ju ett vad att tänka på. Jag ville inte dra fram min tränare hela loppet och låta honom vinna för att jag hade en dålig taktik.


I några små slakmotor (det finns som bekant inga backar i Uppsala) kände jag mig rejält sliten och hade problem med att följa övriga två, men lyckades på något vänster hänga med ändå. När det gäller klungkörning på landsväg så är det vinna eller försvinna som gäller; tappar man klungan är det kört så det är bara att bränna allt man har för att sitta kvar. Med cirka fyra kilometer till mål gjorde min tränare ett fräckt ryck på insidan av mig och jag var så stum att jag inte kunde svara. Insåg dock snabbt att jag MÅSTE plocka in honom igen, annars skulle loppet vara kört. Jag tvingade benen att öka takten och svor och ville dö för varje tramptag. Tillsist var jag ikapp och tränaren sänkte tempot. Vi insåg båda att det skulle avgöras i sista rejäla backen upp mot Slottets borggård där målet låg. Vi gled sida vid sida genom Uppsala ända till pavéavsnittet i innerstan med bara hundratalet meter kvar till mål. Åsynen av de blöta kullerstenarna gjorde att självbevarelsedriften slog in och jag bromsade lite för mycket. Min tränare satsade lite hårdare och fick en lucka på 20-30 meter inför den sista stigningen. Jag satsade allt i slutbacken och såg att han var seg, men det räckte inte. Det var för långt fram och min tränare gick i mål ca 18 sekunder före mig. Skit också!


Roberto Vacchi fick göra en kort målgångsintervju med en lite småsur Kristin, men irritationen gick snabbt över. Min tränare var trots allt starkare än mig loppet igenom och segern var rättvis. Jag får svälja förnedringen, bryta ihop och komma igen. Det var i alla fall kul att ta ut sig fullständigt både psykiskt och fysiskt; det var allt för länge sedan! Inga träningspass i världen kan mäta sig med en tävlingssituation när det kommer till att plocka fram de där sista procenten kraft som alltid finns där men som är så oerhört plågsamma att pressa ur sig.


Nu är jag revanschsugen, cykelsugen, och sugen på att ta min Masterexamen i statistik som snart bara är en vecka bort (!). Fem år går fort ska ni veta.

Helgar vilodagen

Idag har jag vilat, vilket på träningsspråk är synonymt med icke tränat. Jag är ganska nöjd med de 15 träningstimmar jag presterat den här veckan, varav majoriteten är på två hjul. Ett pass på gymmet medelst skivstång, två korta rörlighets/bålstyrkepass med den egna kroppsvikten samt två korta löppass i början av veckan har också hunnits med. 

Nyckelbensmässigt kan jag springa relativt obehindrat nu, men tyvärr fick jag ont i min vänstra hälsena efter lite för mycket promenerande i SPD-skor medelst cykel i skogen i tisdags. En ganska dum anledning att skada sig kan man tycka. Jag har dessutom skrutit något enormt om överbelastningsskadornas frånvaro i mitt liv sedan jag började med tyngdlyftning samt åt upp mig till lätt sälvikt för ett par år sedan. Att jag skadar mig i krascher må så vara, men att jag ska överanstränga hälsenan efter en skogspromenad (om än i icke ergonomiska skodon) var rätt otippat.

Jag har ordinerat mig själv löpvila samt excentriska tåhävningar till förbannelse tills smärtan försvinner. Nu är det bara s.k. "känningar" mer än regelrätt smärta kvar men jag kan min kropp utan och innan vid det här laget och jag vet hur den ska kännas när den är fit for fight. Små överansträgningar som kan läka ut på en vecka eller två om man sköter dem rätt blir ganska snabbt segdragna inflammationer med månader av rehab om man ignorerar varningstecknen. Been there, done that osv. Tur att man är så gammal och erfaren numera.

En söt och en glad.

För att få lite omväxling till den platta Uppsalaslätten styrde jag kosan mot Falun idag och stannar några dagar. Mina föräldrar bor här och de närmsta två veckorna gör även fina Nellie det (ni får gissa vem som är vem på bilden ovan, har förstått att män ibland har lite svårt att se skillnad på kvinnor och kramdjur). Så i veckan som kommer ska jag gå promenader, cykla i backar samt skriva klart min uppsats har jag tänkt mig. Detta tror jag blir en perfekt uppladdning för Skandisloppet, vars korta bana jag har blivit utmanad att köra på lördag. Min första tävling på en landsvägscykel (förvisso ett motionslopp, men ändå) på år och dag. Det ska bli kul, även om jag är långt ifrån snabb nuförtiden.