Blå känslor

Mina nyckelben är bra på att ta stryk. Tack nyckelben för att ni står ut.

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Jag kan efter diverse sladdmeck mellan förstärkare, högtalare, DAC och eluttag nu lyssna på musik ur något annat än datorns högtalare. Det är faktiskt helt underbart.

I övrigt är livet idag inte helt fantastiskt. Kan inte svara på exakt varför... eller så kan jag det, men förklaringen är så lång och invecklad att det inte längre är en härledning utan en essä över mitt liv och ur en sådan kan man ändå inte hämta något vettigt. Jag drar väl helt enkelt och tränar istället och hoppas på att Den Svenska Björnstammen har svaren.

Huvaligen

Om man gillar att lida och inte har testat att köra riktigt tunga alternativt riktigt många knäböj så bör man omedelbart göra detta. Förra året hade jag ångest inför varje pass som innehöll böj för jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt, i princip oavsett vikt eller repsantal. Men så i år har jag fått köra "ryska benet", ett träningsprogram som inneburit knäböj 2-3 ggr/vecka. Varannat pass är lätt och varannat "relativt" tungt där man först ökar antalet repetitioner på samma vikt och sedan ökar vikten medan reps och set minskar. Ökad frekventering mig och knäböjen emellan har lätt till att vi funnit varandra lite mer och jag kan köra mina lätta pass och tycka att de faktiskt är rätt lätta.

Men. De tunga passen. Uff! Idag var jag inte helt fräsch (mycket konditionsträning förra veckan har förmodligen satt sina spår i muskelfibrerna också...) och mina fyror med 74 härliga kilon på stången var tuffa. Första två repetitionerna gick hyfsat lätt men resterande två var pannben pannben pannben i varenda set. Det bästa med att köra på en tyngdlyftningsklubb är att det nästan alltid finns folk där som skriker lite på en. Ett "kom igen nu!" eller "tryck på!" kan göra jäkligt stor skillnad när man jobbar på sina mentala marginaler.

Klarade i alla fall alla kilon jag var ålagd att lyfta och avslutade dessutom passet med mitt livs hittills bästa överstötar. Ännu bättre ska det bli såklart! Jag har alltid haft psykiskt svårt för det här med att pressa saker över huvudet och blivit väldigt stressad i mina satsningar. Idag kändes det verkligen som om saker och ting börjar falla på plats; jag kunde ladda på lugnt och kontrollerat utan att drabbas av "hjälp fy fan vad tungt det är det här kommer aldrig att gå" (ja ni förstår ju, inte direkt vad en mental coach skulle kalla en vinnande inställning).

Det är fan skönt sådana dagar då man får ett kvitto både i siffror och i känsla på att det går framåt. Mot oändligheten och vidare.

Teknikens under

Kan inte låta bli att fascineras över att jag just nu sitter och jobbar på universitetets server via fjärrskrivbordet i Windows som jag kör genom Virtual Box på min Mac. Hur smidigt är inte det?

... och, precis i detta nu startar Windows om sig för att jag har missat en sån här fin automatisk uppdateringsruta som måste lagt sig bakom alla mina sömlösa fönster. Vilket påminner mig om varför jag inte saknat Windows under de tre års tid jag tillhört den Mörka sidan.

Mina knän har blivit bättre (peppar peppar). Tog det lugnt på tyngdlyftningsträningarna förra veckan och det var nog ett klokt beslut för på träningen i måndags var känslan mycket stabilare. Om en knapp timme befinner jag mig förhoppningsvis på gymmet och matar av 4x4 passet (fyra repetitioner i fyra set) i mitt ryska knäböjsprogram. Det lär bli mysigt.

Musikpolisen

Döm om min förvåning när jag hörde Lalehs nya låt Some Die Young på P3 Guld-galan och introt till låten är så gott som en sampling från Wagners opera Rhenguldet. Det är temat som representerar floden Rhen Laleh tagit upp. Det hörs som tydligast tre minuter och framåt i förspelet till Das Rheingold, samt även i nästföljande stycke där Rhendöttrarna förklarar för dvärgen Albericht att bara den som avsäger sig förmågan att älska kan få guldet som de vaktar på botten av floden. Ni förstår ju, en story som börjar så kan inte bli annat än episk.

Bra val av sampling, Laleh!

Rhendöttrarna i Stockholmsoperans uppsättning, som jag faktiskt har sett live.

Segheten

Slöa ben. Huvva. Men Sanna Kallur sa hej till mig idag! Det vägde ändå upp lite, hon är jäkligt ball.

Sju dagar in på mitt exjobbande är min uppsats nu i alla fall sex sidor lång. Inget substantiellt innehållsmässigt direkt, men ändå. Ordbajs räknas också i de här sammanhangen.

111

Gick in på 47 kg i ryck. Skakade som ett asplöv men klarade och lyftet kändes lätt. Bad om 50 kg i andra lyftet och klarade. Kändes lätt och smidigt. Det var även tävlingspers med 4 kg och overall-personbästa med 2 kg. Var nog därmed lite för nöjd när jag begärde 52 kg i sista försöket och missade, mest för att jag inte var tillräckligt fokuserad. Skärpning på den punkten, man ska aldrig nöja sig med ett försök kvar!

Stöten och framför allt vändningarna kändes sådär på uppvärmningen, vet inte riktigt varför. Har lite dåligt självförtroende i mina överstötar och gick därför in på säkra 57 kg. Godkänt. Nästa lyft var 4 kg tyngre, 61 kg, och även det var godkänt med tre vita lampor (dock tyckte jag att domarna verkade vara ganska snälla i bedömningen av vad som var efterpress och inte...). Tyvärr fick jag en "smäll" i höger knä i vändningen på 61 kg vilket gjorde mig lite orolig. Jag har känt mig stel i knäna den senaste veckan, men inget som hindrat mig i träningen. Nu blir det ordentlig stretching av framsida lår framöver (det är på ovansidan av knät som smärtan sitter och mest i det djupaste läget i böj), jag slarvar alldeles för mycket på den punkten. Missade därför resningen i mitt försök på 64 kg. Man måste gå in för varje lyft med själ och hjärta och verkligen VILJA klara det och inte vara lite smårädd för att det plötsligt ska göra ont eller att knät ska gå sönder.

Nu ska jag ägna mig åt konditionsidrotter i helgen samt stretcha ordentligt, sen blir det nya tag med lyftningen på måndag. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att mitt knä inte tagit stryk.