Rehabbloggen

Hej bloggen.

Fick en uppmaning om att "börja blogga" och eftersom den här gamla bloggen trots allt skvimpar kvar på world wide web så tänkte jag mig att jag återanvänder den istället för att skapa något nytt fancy i Wordpress.

Förra tisdagen flög jag av min häst. Eller han är faktiskt inte min, utan jag har honom till låns av min faster som äger och har fött upp honom. Hästen är en ursöt liten korsningspålle, mamma är svenska halvblodet Aritza och pappa är världens vackraste ponny, Highlandern MacGregordene. Theo som han heter är allmänt känt som "den söta", då hans ponnyhuvud och mörka ögon verkligen är to die for. Nu är det så här att även små och söta hästar kan bli väldigt stora och potentiellt farliga om de blir skrämda, upprörda eller på annat sätt okontrollerbara. Tyvärr var det exakt det som hände mig och Theo på en hopplektion. Theo har inte hoppat så mycket i sitt liv, men det vi hunnit med under den här hösten har för det mesta gått jättebra. Theo hoppar visserligen med lite skräckblandad förtjusning, men den senare känslan brukar ha övertaget. Så inte denna gång, och Theo valde att i en kombination med ett galoppsprång mellan hindren bryta ut och börja bocka frenetiskt. Jag satt kvar ganska länge, men efter ett högt bocksprång med skruv var resan över och jag landade med ansiktet före i ridhussanden. Resultatet blev två frakturer på nackkotor, en kotkompression i bröstryggen, bruten näsa, ett sår i munnen som syddes med fyra stygn och x anta skrubbsår i ansiktet.

Mitt fejs några dagar efter olyckan.

Faktiskt så låter och ser nog både jag och skadan lite värre ut än vad det känns. Jag har nästan inte ont alls (eller jo, jag HAR ont i nacken men inte så att jag måste ta värktabletter) och jag är uppe och går och fixar och har mig nästan som vanligt. Läkaren sjukskrev mig i tre veckor så jag varvar förvisso aktivitet med soffliggning - nästan alla aktiviteter tröttar ut mig mycket snabbare än vanligt. Eller snarare, jag blir trött av sådant som jag normalt sett inte märker av alls rent fysiskt. På måndag väntar en ny röntgen av rygg och nacke, plus att jag räknar med att få veta hur lång rehab jag har framför mig. Prioriterade frågor:

• När får jag träna öht? (Jag hoppas på direkt; har faktiskt bokat in mig på ett spinningpass dagen efter röntgen och hoppas att den bokningen kan stå kvar...)
• När får jag springa?
• När får jag åka längdskidor?

... och så ödesfrågan, den som jag är mest rädd för kommer dröja:

•  När får jag rida?

I skrivandets stund känner jag mig faktiskt inte ett dugg orolig för att sätta mig på hästryggen igen. Det kommer givetvis inte att ske förrän jag har läkt (man vet tyvärr aldrig när nästa avramling kommer, det kan ske precis när som helst). Under tiden rider min fina vän Lisa Theo, och jag ska få hjälp att hoppa honom av en duktig hoppryttarinna med erfarenhet av unghästar. Theo blir åtta nästa år, men han är som sagt inte särskilt rutinerad och hans plötsliga rädsla för bommar tror jag bottnar i en "självförtroendekris". Det har varit mycket nytt på en gång för honom och han kan behöva gå tillbaka några steg och ridas av någon som har mer erfarenhet av unga, lite osäkra hästar. Jag har inte gett upp hoppet om Theo som hopphäst! Jag är övertygad om att det går att få förtjusningen för hoppning att ta över skräcken.

To be continued gällande rehabprocessen. Kanske har någon nytta av att följa den, kanske har jag själv nytta av att skriva ner den. Nu ska jag ägna mig åt den enda fysiska "träning" som jag får utföra atm: stavgångspromenad! Har lånat min mammas BungyPump (ja, den heter så... en stav med motstånd som flexar när den trycks mot marken) och är med andra ord ute och motionerar mig som en annan pensionär. MYCKET bättre än inget om ni frågar mig.

Till sist ett bevis på att min pålle inte alltid är ovillig att hoppa.