Fick en uppmaning om att "börja blogga" och eftersom den här gamla bloggen trots allt skvimpar kvar på world wide web så tänkte jag mig att jag återanvänder den istället för att skapa något nytt fancy i Wordpress.
Förra tisdagen flög jag av min häst. Eller han är faktiskt inte min, utan jag har honom till låns av min faster som äger och har fött upp honom. Hästen är en ursöt liten korsningspålle, mamma är svenska halvblodet Aritza och pappa är världens vackraste ponny, Highlandern MacGregordene. Theo som han heter är allmänt känt som "den söta", då hans ponnyhuvud och mörka ögon verkligen är to die for. Nu är det så här att även små och söta hästar kan bli väldigt stora och potentiellt farliga om de blir skrämda, upprörda eller på annat sätt okontrollerbara. Tyvärr var det exakt det som hände mig och Theo på en hopplektion. Theo har inte hoppat så mycket i sitt liv, men det vi hunnit med under den här hösten har för det mesta gått jättebra. Theo hoppar visserligen med lite skräckblandad förtjusning, men den senare känslan brukar ha övertaget. Så inte denna gång, och Theo valde att i en kombination med ett galoppsprång mellan hindren bryta ut och börja bocka frenetiskt. Jag satt kvar ganska länge, men efter ett högt bocksprång med skruv var resan över och jag landade med ansiktet före i ridhussanden. Resultatet blev två frakturer på nackkotor, en kotkompression i bröstryggen, bruten näsa, ett sår i munnen som syddes med fyra stygn och x anta skrubbsår i ansiktet.
Mitt fejs några dagar efter olyckan.
- När får jag träna öht? (Jag hoppas på direkt; har faktiskt bokat in mig på ett spinningpass dagen efter röntgen och hoppas att den bokningen kan stå kvar...)
- När får jag springa?
- När får jag åka längdskidor?
... och så ödesfrågan, den som jag är mest rädd för kommer dröja:
- När får jag rida?
To be continued gällande rehabprocessen. Kanske har någon nytta av att följa den, kanske har jag själv nytta av att skriva ner den. Nu ska jag ägna mig åt den enda fysiska "träning" som jag får utföra atm: stavgångspromenad! Har lånat min mammas BungyPump (ja, den heter så... en stav med motstånd som flexar när den trycks mot marken) och är med andra ord ute och motionerar mig som en annan pensionär. MYCKET bättre än inget om ni frågar mig.
Till sist ett bevis på att min pålle inte alltid är ovillig att hoppa.
2 comments:
Heja heja! Kul att du skriver igen! Fast ruskigt ovärd anledning må jag säga. Hoppas verkligen att du kyrar snabbt och får träna å det snaraste! Jag gjorde som du och satte höga mål för hur snabbt jag skulle bli bra. Det gjorde att jag dippade ganska rejält när läkningen inte gick så fort som jag hoppats, men det gjorde nånstans att jag orkade kämpa som satan. Du är ju stark som en häst (hö hö) så du kommer säkerligen att återhämta dig fort som faan. Jag hejar som tusan här uppifrån norr!
Och ja, jag rehabar fortfarande. Men nu kan jag göra benböj på en balansboll!!
Wow! Benböj på balansboll har jag nog aldrig klarat, tack för ett bra mål ;).
Du är ju superstark både fysiskt och mentalt, jag tar inspiration av dig! Förstår att man har dippar och det kommer jag säkert också att få, men hellre det och en stark motivation än inga dippar och låg motivation. Heja oss.
Post a Comment