Po Tidholm skriver i DN idag om Legomuren. Kortfattat tycker företaget Lego (och de är inte ensamma i leksaksbranschen precis) att flickor ska leka "vårdande" lekar med smalare, snyggare legofigurer i pastellfärger, och pojkar ska leka krig med ninjor och Star Wars-rymdskepp.
Bilder från lego.com.
4 realz, detta är en ganska tröttsam bild av som är flickigt respektive pojkigt. Jag blir lika uppgiven varje vår när de nya barncyklarna och barnhjälmarna anländer till mitt extrajobb i en cykelbutik. Det är antingen extremt rosa med massor av prinsessdetaljer, eller blått och svart med farliga monster på. Extremt gulligt eller extremt tufft. Och väldigt få föräldrar reagerar eller ifrågasätter - de köper glatt rosa till sina döttrar och blått till sina söner. Jag minns en gång när en fyra-femårig pojke direkt sprang fram till en rosa 16-tummare och sa till sin pappa: "Den här pappa, den här vill jag ha!", varpå pappan försökte övertyga sonen om att "den här jättecoola blå cykeln bredvid, var inte den mycket finare?". Men sonen framhärdade och pappan tittade lite uppgivet på mig och sa: "ja, han älskar ju rosa". Sen köpte de den rosa cykeln. Fan vad glad jag var den dagen!
När jag var liten lekte jag med massor av "tjejleksaker"; My Little Ponies, Barbies, och min favorit Littlest Pet Shop som på 90-talet inte hade de stora och förbannat fula ögon som de har nu... Allt var dock väldigt pastelligt och gulligt, såklart. Men - hör och häpna - jag lekte massor med min lillebrors Playmo också, och till och med med hans flygplansmodeller (mina favoriter var Corsair och Hellcat). För att inte tala om alla olika sorters djur som jag och mina kompisar låtsades att vi var. Det var mest utomhuslekar och involverade inga andra prylar än vår egen fantasi. Vad jag framför allt minns av våra lekar var att de ofta var ganska invecklade sociala historier som involverade både våld, kärlek, uppror och hierakier, oavsett om vi lekte med barbies eller flygplan. Vi lekte också tjuv och polis, "burken" och herren på täppan som knappast var snälla, vårdande eller gulliga lekar.
Jag var en rätt dominant person redan som barn och styrde och ställde gärna i leken - jag tyckte om att bygga upp en fantasivärld och talade om för andra vilka roller de skulle ha i den. Det gav mig problem ibland att jag alltid ville bestämma men lika ofta var jag den roliga lekkamraten för att jag kunde hitta på så mycket. Jag är glad att jag fick leka så fritt och så mycket och så länge; jag minns min barndom som lång och lycklig. Kanske peakade jag som nioåring, vem vet? Att agera "tween" och sedemera tonåring var inte riktigt min kopp te, man skulle liksom låtsas att man var äldre än vad man var och bli ihop med killar och börja med smink. Jag tyckte att det var roligare att leka rådjur i skogen, ärligt talat.
Hur barn av idag leker vet jag inte men i min värld vore det sorligt om de tvingas växa in i roller och bli "minivuxna" redan innan de hunnit vara barn på riktigt. Om jag någon gång blir förälder kommer jag förmodligen efterfråga mer neutrala leksaker. Jag kommer undvika att köpa en rosa cykel till min dotter och ninjalego bara till mina söner. Förmodligen kommer jag till och med att kalla personer av okänt kön för hen och kanske tvingar jag mina ungar att cykla BMX, rida, orientera, åka skidor och spela piano eller fiol (det sistnämnda gjorde jag själv, men jag undrar om inte det förstnämnda är skonsammare för öronen) för att få olika inputs från olika miljöer. Man kan bara hoppas att de inte kommer bli allt för hämmade eller störda med den genbas deras mamma skulle bidra med.
No comments:
Post a Comment