Ms Underhill

Det blir inte alltid som man tänkt sig, lyder en välkänd klyscha. Planen var att köra downhill i Gesunda hela dagen. Jag gillar träning både ensam och i grupp men liftburen cykling gör sig definitivt bäst i sällskap (man vill ju ha någon att snacka med i liften!), och därför hade jag släpat med mig min lillebror idag. Han har aldrig cyklat downhill men är rätt tuff så jag gissade att han skulle kunna tycka att det var kul. Förmanade honom flertalet gånger att ta det luuugnt första åket men det gick tydligen inte ända fram, för efter ungefär tre kurvor kraschar brorsan och slår i axeln rätt rejält. Downhill är krävande även för överkroppen och som nybörjare kör man inte med en skadad axel, så det vara bara för honom att lämna tillbaka hyrcykeln. Rejält snopet. Jag körde ett par åk till med sällskap av en internetbekant medan bror min fick beundra den trestjärniga utsikte uppe vid toppstugan, men som den ansvarstagande syster jag är avbröt jag därefter cyklandet ett par timmar tidigare än vad jag hade velat och körde hem min sargade lillebror till Falun igen.

Eftersom cykelsuget inte var stillat blev det en dryg timmes snurrande på hemmaplan med XC-cykeln i Gruvrisskogen. Det är en fantastiskt rolig liten skog med mestadels ganska snabba och lättcyklade stigar. Däremot enormt kuperat! Jag stod på rejält utför (allt känns ju så litet och flackt i jämförelse med downhillspår) och fick jobba en del uppför. Ett par gånger drabbades jag av en nyhet: jag orkade inte cykla hela backen! Problemet på MTB i branta uppförsbackar kan annars vara tekniken, men jag var hyfsat duktig på att ta mig över även rötter och stenar. Nu var det helt enkelt orken i ben och lungor som tröt. Konditionen som alltid varit min kronjuvel... nu är det inte så längre, och det är delvis en jobbig insikt även om jag är högst medveten om orsakerna till tappet. Oavsett vad den rationella delen av hjärnan säger så tycker emotionella delen alltid att det är jobbigt att vara sämre. Rentav dålig. Som tur är var det så vansinnigt roligt att cykla idag att jag trots allt accepterade mitt öde som halvkass.

Imorgon ska jag ägna mig åt en annan känslomässigt ambivalent aktivitet: löpning. Också något jag tidigare var riktigt bra på (utan att riktigt inse det själv dock - "man vet inte vad man har förrän man förlorat det" lyder ytterligare en utsliten klyscha), och numera är högst medelmåttig. Jag längtar efter flytet, flowet, farten och löpsteget som jag tidigare hade. Jag vet varför även det är borta, vad som har förändrats, men jag vet inte om jag vill eller kan ändra mina nya förutsättningar. Jag vill SÅ MYCKET ska ni veta och det mesta frontalkrockar på ett eller annat vis i fysiska färdigheter men framför allt i tid och engagemang. Varför kan man inte bli bäst i allt allt allt allt och varför har jag inte obegränsat med tid tid tid tid? Mer om det en annan dag, jag har svårt att tro att någon orkar läsa ett mastodontinlägg i klass med detta utan vare sig substans eller bilder. Människor är till naturen lata, har jag hört.