Besked

Hallelujah, jag fick ta av mig nackkragen idag! Tack vare mitt outstandig läkkött (...) så såg bilderna på frakturerna jättebra ut. "Ingen glidning" som läkaren uttryckte det, vilket betyder att alla benbitar i min nacke ligger på rätt ställe. Även kotkompressionen var väldigt mild så om inget oväntat eller traumatiskt händer den närmsta tiden så får jag rida igen om en månad!!! Helt fantastiskt bra ju. En månad är ingenting när man befarat det värsta (även om det såklart kommer att bli en låååång månad). Samma sak gällde löpning eftersom det innebär en del stötar för nacken, men till skillnad från ridningen så kommer jag högst troligt inte hålla tiden exakt fyra veckors avhållsamhet lika notoriskt. Att putta in lite lätt jogging på mina promenader här och där tror jag att jag klarar tidigare än så. Sätter man sig på hästen måste man dock vara beredd på att riskera att flyga av, och den risken vill jag inte ta förrän jag vet att nacken är tillräckligt stabil.

Tyvärr är hästar djur och inte maskiner. Eller tyvärr och tyvärr, det är ju därför man har en häst och inte en radiostyrd helikopter eller Legominds eller någon annan leksak som man kan programmera att göra exakt det man vill exakt den sekund man vill (nu har jag programmerat en del och vet att det faktiskt inte är så enkelt - 99 little bugs in the code, one bug down, 111 little bugs in the code...). Theo bevisade detta inte minst idag då jag följde med honom och Lisa på vad vi tänkte skulle bli en stillsam dan-före-dan-före dopparedanspromenad. Det snöade lite lätt och vi lullade den gamla vanliga rundan genom skogen. Rätt som det var flög Theo två meter framåt, plötsligt skrämd av något som varken jag eller Lisa uppfattade riktigt. Resten av turen var han hur lugn och fin som helst, men Lisa satt lite löst i sadeln ett tag. Ett helt normalt hästbeteende.

Lisa på min busiga söthäst.

Hur som helst - imorgon ska jag köra spinning! Och kanske gymma lite lätt, om jag kommer på några övningar för underkroppen (ben och mage) som inte belastar nacken. Faktiskt svårt det där, nacken används till mycket mer än vad man tror.

Bungy(J/P)ump

Dagens rehab: 7,3 km BungyPump-promenad. Var tvungen att hålla mig sysselsatt medan min pappa, lillebror, sambo, sambos pappa och sambos lillebror åkte långfärdsskridskor. Jag älskar att åka långfärdsskridskor, men har lovat mig själv att inte utmana ödet minsta lilla innan morgondagens läkarbesök. Därefter kan jag inte riktigt lova att jag kan behålla det totala lugnet och avhållssamheten, men röntgenresultaten ska få säga sitt först.

Gårdagens aktivitet var definitivt den mest utmattande sen olyckan: julklappsshopping. Efter några timmar på stan värkte min nacke och övre bröstrygg, mellan skulderbladen, rejält. Jag sov halva eftermiddagen och en del av kvällen.... Det som orsakar mest smärta är faktiskt att stå stilla, och särskilt om jag samtidigt håller något i händerna under en längre tid. Att vara i rörelse känns mycket bättre och jag får inte ont alls av mina promenader. Hoppas så på att läraren ska säga att jag får ta av nackkragen, i alla fall periodvis, och börja träna så smått.

Vad jag tänker klara igen när nackuslingen kryat på sig

10 fulchins. Så det så.

Lever loppan

Idag var det tidig revelj med mina sjukskrivningsuppstigningsmått mätt - 06:45 ringde klockan. Sovmorgon för en arbetare kanske men jag sover rätt kasst med nackkragen som jag alltså bär 24/7 så jag har försökt sova alla timmar som öht går.... Framför allt är min favoritsovposition - på mage med händerna under huvudkudden - totalt utesluten. Sen är det under sömnen som kroppen bygger upp sig själv, har jag hört, och just det är ju jag i stort behov av. (Kämpa, skelett!)

I alla fall så var anledningen till den tidiga timman att min lilla avkastarkung till häst skulle få tänderna raspade (hästarnas motsvarighet till tandläkarbesök helt enkelt). Lisa hämtade upp mig för gemensam avfärd till stallet. Eftersom jag inte kan vrida huvudet så får jag heller inte köra bil. Förvisso finns det mången pensionär ute på vägarna som verkar ha fått gamnacke på ålderns höst och inte fixar att vrida på den varken vid filbyte eller korsningar men det känns ju onödigt att joina deras skara redan. Innan det var dags för veterinären att komma med raspen så hann vi tömköra Theo i ridhuset. Eller ja, Lisa tömkörde och jag stod bredvid och kommenterade varenda move häst och linförare gjorde. Vi hade en incident med en galoppfattning som blev lite för hetsig, vilket ledde till att Theo kom lös och sprang ett par varv i full fart. Två andra ekipage befann sig i ridhuset samtidigt men deras ryttare hann hoppa av sina hästar och stod stilla när Theo for runt. Ingen skada skedd den här gången och resten av passet skötte sig både Lisa och Theo förträffligt. Det är så enormt skönt att veta att Theo blir bra omhändertagen och motionerad fastän jag inte kan ta hand om honom.

Resten av dagen bjuder väl på den sedvanliga stavgångspromenaden och soffhänget. Jag är så pass pigg nu att livet som sjukskriven mest är enerverande och tråkigt, även om jag fortfarande rent fysiskt inte är i slag till så mycket... Timmarna i stallet skapar värk i rygg och nacke trots att jag inte gör något tungt jobb alls. Jag tror tyvärr att det kommer dröja innan jag mockar en box igen.

Rehabbloggen

Hej bloggen.

Fick en uppmaning om att "börja blogga" och eftersom den här gamla bloggen trots allt skvimpar kvar på world wide web så tänkte jag mig att jag återanvänder den istället för att skapa något nytt fancy i Wordpress.

Förra tisdagen flög jag av min häst. Eller han är faktiskt inte min, utan jag har honom till låns av min faster som äger och har fött upp honom. Hästen är en ursöt liten korsningspålle, mamma är svenska halvblodet Aritza och pappa är världens vackraste ponny, Highlandern MacGregordene. Theo som han heter är allmänt känt som "den söta", då hans ponnyhuvud och mörka ögon verkligen är to die for. Nu är det så här att även små och söta hästar kan bli väldigt stora och potentiellt farliga om de blir skrämda, upprörda eller på annat sätt okontrollerbara. Tyvärr var det exakt det som hände mig och Theo på en hopplektion. Theo har inte hoppat så mycket i sitt liv, men det vi hunnit med under den här hösten har för det mesta gått jättebra. Theo hoppar visserligen med lite skräckblandad förtjusning, men den senare känslan brukar ha övertaget. Så inte denna gång, och Theo valde att i en kombination med ett galoppsprång mellan hindren bryta ut och börja bocka frenetiskt. Jag satt kvar ganska länge, men efter ett högt bocksprång med skruv var resan över och jag landade med ansiktet före i ridhussanden. Resultatet blev två frakturer på nackkotor, en kotkompression i bröstryggen, bruten näsa, ett sår i munnen som syddes med fyra stygn och x anta skrubbsår i ansiktet.

Mitt fejs några dagar efter olyckan.

Faktiskt så låter och ser nog både jag och skadan lite värre ut än vad det känns. Jag har nästan inte ont alls (eller jo, jag HAR ont i nacken men inte så att jag måste ta värktabletter) och jag är uppe och går och fixar och har mig nästan som vanligt. Läkaren sjukskrev mig i tre veckor så jag varvar förvisso aktivitet med soffliggning - nästan alla aktiviteter tröttar ut mig mycket snabbare än vanligt. Eller snarare, jag blir trött av sådant som jag normalt sett inte märker av alls rent fysiskt. På måndag väntar en ny röntgen av rygg och nacke, plus att jag räknar med att få veta hur lång rehab jag har framför mig. Prioriterade frågor:

• När får jag träna öht? (Jag hoppas på direkt; har faktiskt bokat in mig på ett spinningpass dagen efter röntgen och hoppas att den bokningen kan stå kvar...)
• När får jag springa?
• När får jag åka längdskidor?

... och så ödesfrågan, den som jag är mest rädd för kommer dröja:

•  När får jag rida?

I skrivandets stund känner jag mig faktiskt inte ett dugg orolig för att sätta mig på hästryggen igen. Det kommer givetvis inte att ske förrän jag har läkt (man vet tyvärr aldrig när nästa avramling kommer, det kan ske precis när som helst). Under tiden rider min fina vän Lisa Theo, och jag ska få hjälp att hoppa honom av en duktig hoppryttarinna med erfarenhet av unghästar. Theo blir åtta nästa år, men han är som sagt inte särskilt rutinerad och hans plötsliga rädsla för bommar tror jag bottnar i en "självförtroendekris". Det har varit mycket nytt på en gång för honom och han kan behöva gå tillbaka några steg och ridas av någon som har mer erfarenhet av unga, lite osäkra hästar. Jag har inte gett upp hoppet om Theo som hopphäst! Jag är övertygad om att det går att få förtjusningen för hoppning att ta över skräcken.

To be continued gällande rehabprocessen. Kanske har någon nytta av att följa den, kanske har jag själv nytta av att skriva ner den. Nu ska jag ägna mig åt den enda fysiska "träning" som jag får utföra atm: stavgångspromenad! Har lånat min mammas BungyPump (ja, den heter så... en stav med motstånd som flexar när den trycks mot marken) och är med andra ord ute och motionerar mig som en annan pensionär. MYCKET bättre än inget om ni frågar mig.

Till sist ett bevis på att min pålle inte alltid är ovillig att hoppa.

Nämen hörrni, hur lever livet?

Himla fascinerande att jag har ett par, tre sidvisningar per dag trots en bloggningsfrekvens som om man slår ut totalen väl uppgår till ett par inlägg/år. Är det vanliga hederliga spambesök, eller har jag en skara envetna läsare som klickar in här varje dag och läser sina favoritinlägg om och om igen? Tror mer på alternativ nummer ett.

Idag slog besöktsstatistiken i taket, högst troligt tack vare bilden nedan tagen av en viss toppbloggare, och då kände jag mig förpliktigad mot er stackars icke-spam besökare att skriva några rader.

Ingarvet GP. Foto: Henrik Öijer

Idag har jag alltså försökt köra en träningstävling i landsväg. Med betoning på försöka. Jag har cyklat i ganska många år nu men jag har faktiskt aldrig legat i en "riktig" landsvägsklunga. Alltså en klunga där farten växlar från noll till hundra på en millisekund och där folk hela tiden positionerar om sig. Det var ärligt talat superläskigt. Jag hade noll koll, lade mig sist och tappade klungan varenda varv i samma högerkurva. Så kan det vara.

Det kan även vara så här att cykla. Hällar, benskydd, 160 mm dämpning fram och bak, armbågarna utåt.  Traditionen bjuder att första maj ska firas i Uppsalas skogar för att demonstrera vad livskvalitet handlar om.

Lunsens finest. Foto: Harri Manni

Om mindre än tre veckor är jag i Frankrike och cyklar på platser som förmodligen är betydligt brantare än hällen ovan. Grenen heter enduro och tävlingen heter Biivouac. Det blir något att skriva hem till mamma om det. Eller kanske till och med plita ner någon rad i den här eländiga bloggen. Den som lever får se.

Tandtråd

2013 har inletts med att jag stakar mig fram till en playlist i Spotify med namnet "Löpning11". Min 11:e träningsplaylist sedan Spotify gjorde intåg i min smarta telefon. Mycket, fast ändå jättelite, har hänt sen dess.

För varje seger som jag tar
Blir det någon mindre viktig som syns användbar
Kommer att göra bilden klar
När jag passerat målet finns det ingen kvar


- Posted using BlogPress from my iPhone